tisdag 11 december 2018

Kapitel 5 av Skrivarlinjens kollektivroman. "Sigrid" av Josefiné Josefsson

Solen visar sig bara en liten stund på dagen men jag missar den mestadels eftersom jag sitter innanför skolans tjocka väggar. Snön har lagt sig som stora bomullstussar över asfalten och går man för snabbt över vägen kan man lätt halka. När jag går längs den långa snötäckta grusvägen har klockan hunnit bli sjutton. Efter skolan slängde jag i mig gårdagens rester fastän mamma och pappa avskyr när vi inte äter middag ihop. De verkar inte förstå att jag hellre hänger i stallet än hemma.
När jag sadlat Nilla leder jag henne ut ur stallet och så fort jag kommer upp och sätter mig känns allt mycket bättre. Vi skrittar förbi Jonnas hus och tar vänster in på den mörka skogsvägen. Jonna och jag brukade rida tillsammans någon kväll i veckan, helst på somrarna när solen slutat stå hög på himlen och luften istället var behagligt ljummen. Jonna red nästan alltid barbacka när vi tog våra turer, hon ville vara närmare hästen sa hon. Tyglarna vilar mellan mina fingrar och Nilla är alldeles varm. Jag andas allt djupare när jag tänker på Jonna, känner hur tårarna försiktigt ramlar ner för mina kinder. Som små vattenpärlor som närsomhelst kan frysa till is.
Tänk om jag också skulle dö sådär plötsligt. Det är förstås ingen dans på rosor att vara sjuk en längre period men jag får känslan av att en åtminstone får chans att förbereda sig. Säga hejdå till människor, berätta hur mycket folk betytt för en. Jonna fick inte säga något alls och hon var en sån som hade velat dra igång värsta hejdå-festen. Hon hade ifrågasatt alla som tackade nej till bubbel eller bullar och sagt: “Hallå lägg av, tänk på att jag snart ska dö.” När det började pratas om Jonna i skolan sa min klassföreståndare David att döden är en del av livet. Han kände sig nöjd över repliken, det gick att ta på stoltheten som klättrade upp från mungipan och la sig i hans blick.
Det märkligaste är nog inte att Jonna bara försvann utan att Linn tagit över som att inget hade hänt. Ibland på väg till skolan ser jag hur hon går till brevlådan iklädd Jonnas mjukiskläder och tofflor. För att inte tala om julfirandet hon bjudit in till. Förstår hon inte att det kommer att bli dålig stämning? Folk kommer att bli ledsna, ännu värre arga. Vi var den konstigaste kombinationen människor men det funkade för att Jonna var där. Hon var limmet som förde alla samman. Men nu när hon är borta? Jag leder in Nilla i boxen, sadlar av och börjar snart att borsta hennes päls.  
“Livet är en lustig lek,” säger jag till Nilla som med sina stora fina ögon ser på mig som ingen annan. Ibland när jag kommer till stallet står Linn här och försöker sig på att vara lika mycket av en djurvän som Jonna var. Hon svär åt hästarna och ber sen om ursäkt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut henne ur stallet,hästarna blir ju obekväma av henne. Dessutom är hon alldeles för ivrig, den gälla rösten som kastas mellan stallväggarna kan skrämma bort varenda liten mus i sikte.
Jag byter foder och borstar både Nilla, Bosse och Lukas. Plötsligt öppnas den stora dörren och in kommer Gunilla. Gunilla har blivit som en extramamma för mig, det har liksom varit oundvikligt att inte prata med henne om sånt som jag inte pratar med någon annan om. Dessutom gör hon ju det möjligt för mig att vara med hästarna och då blir tacksamheten större än allt annat. När jag för tre år sen fick veta att jag är adopterad blev Gunilla min största trygghet. Det kändes som att hela världen hade ljugit för mig, alla utom hon.
“Gick det bra idag?” frågar hon med sitt vänliga leende på ansiktet. “Jodå,” säger jag och nickar mot Nilla, “vänstra bakbenet börjar återhämta sig så det går bara bättre och bättre.” Gunilla går in i Nillas box, lägger sin kind mot Nillas hals och andas in doften av henne. “Hur är det med dig då gumman?” frågar Gunilla och jag hatälskar frågan för jag uppskattar att hon bryr sig men vet aldrig vad jag ska svara.

“Det rullar på," säger jag och gör en liten fläta i Lukas man, “jag mockade alla boxar idag igen.” Gunilla ger ifrån sig en högljudd suck. “Den där Linn går visst inte att lita på” säger hon och fastän jag inte vill vara taskig känner jag hur en tillfredsställande känsla sprider sig i kroppen när hon säger det. “Nä hon är ju inte som Jonna,” säger jag och sträcker mig efter en morot i en av hinkarna. Gunilla tittar först på Nilla och sen på mig, “Ingen är som Jonna.”

Kapitel 4 av Skrivarlinjens kollektivroman. ”Frida” av Tilda Ekman



Frida vaknade som oftast svärande. Svordomarna kom liksom innan hon ens uppfattade varför, just denna morgon var det helvetesjävlafitthora det är nästan mörkt igen men dagen innan var det äckligalillaslampyngel jag är sen. Amanda snusade igenom det hela, dom dagarna hon vaknade utav det gjorde skulden henne bara ännu argare. Det brukar gå bra om Frida får komma upp först, duscha, sminka sig och äta några ostmackor, sen så kan hon väcka Amanda med kaffe och kyssar. De andra mornarna, eller snarare eftermiddagarna, brukar bara resultera i tjafs. Amanda påpekar ofta att hon skulle behöva gå och prata med någon om sin ilska och hon säger att hon inte litar på psykologer, men egentligen så handlar det om att hon inte riktigt vet vart man får tag i en. Fast hon är också trött på det egentligen, de ständiga humörsvängningarna. Fast att vakna i skymningen är ju ändå hemskt. Stockholm är inte en stad för människor som behöver ljus, med sina tunnelbanor och vampyrarkitektur, och hon behöver ljus.

Hon stiger upp ur sängen och stormar mot badrummet, hennes gestalt som skymtar förbi i hallspegeln gör henne än mer förbannad, det tunna håret och sömnsvullna kinderna. Hon står inte ut med att se på sig själv för ens hon satt upp håret och strukturerat om sina drag och proportioner. Helt ärligt så har hon svårt för den nakna, naturliga kvinnokroppen, även den som är näst intill ultimat enligt moderna skönhetsideal som Amandas, allt hon kan se är utrymme för förbättring, om hon inte är kåt. Hon förstår charmen i sexdockor och animerade flickvänner även om hon självklart aldrig skulle säga det högt. Hon tänker att det är så otroligt sorgligt att leva i en tid där det perfekta är nästan tillgängligt, allt annat blir plågsamt icke-perfekt. Hon går in i duschen och gnuggar hårbotten tills det värker, tvättar bort de onda tankarna.

Hon vandrar omkring helt fuktig i lägenheten ett tag och Ordnar, det bästa kuren mot raseriet är att få vara ifred och Ordna. Hon plockar bland räkningarna på hallbordet och torkar smulorna från köksbordet. Ser på inbjudningarna som hänger på kylskåpet, Brittens bröllop, Jonnas julfest. Det känns lite perverst att gå på en död kvinnas fest, vilket är den främsta anledningen till att hon bestämde sig för att gå trots att huvudpersonen är död. Hon har aldrig reagerat rätt på döden, sorgen har alltid känts lite tvungen och kanske omogen. När hon fick höra att hennes far dött så kändes det inte så mycket alls, samma dag så hade hon känt en starkare sorg när hon tappade en halv macka på gatan. Med Jonna så var det annorlunda, både därför att de stod närmare varandra men kanske också för att hon alltid verkade leva så långt borta ifrån döden. Frida hade på sig för mycket smink på begravningen, det var tydligt att hon inte hade gråtit.

Hon saknar också människorna där, eller hon tror att hon saknar dom, kanske så saknar hon mest om att berätta om sitt liv för dom. Om målningarna hon lyckas sälja, om gallerier, fester och undersköna älskare. I Simrishamn känner hon sig enorm, här hänger skulderna henne i kjolkanten och hon känner sig mindre synlig varje år. Hon drar på sig ett par tofflor och går ut på balkongen för att röka, klockan är över tre nu det är nästan helt mörkt. Hon undrar om det var mörkt när Jonna dog, om det var en utav dom där kvällarna där ute som blir så svarta att det känns som att bilen är helt ensamt i rymden. Plötsligt så känner hon ändå något, tanken på Jonna, helt ensam i intet. Sen så försvinner det. Hon fimpar i en blomkruka och går in.

söndag 9 december 2018

Kapitel 3 "David", Skrivarlinjens kollektiva roman, av Lina Karlsson


David kliver ut i den mörka morgonen, gäspar ut nattens rester i den kalla luften.
”Toby, kom nu!”
Labradoren springer förbi honom med ivriga steg, skyndar bort mot skogssnåret.
David går alltid samma promenadstråk om mornarna. Känner till varje grop, varje fåra av stigen. Ändå är det annorlunda nu, tommare. Det är snart ett år sedan Jonna dog, men det skaver fortfarande i bröstet varje gång han går deras runda.
Deras runda. Det var så han och Jonna hade börjat kalla den efter att de upptäckt att de båda alltid var ute med hundarna samtidigt, och trevande börjat följas åt.

De hade gått på samma högstadium, han och Jonna, men hade aldrig pratat med varandra förut.
Precis som David hade Jonna varit en av dem som kunde glida igenom skolåren utan friktion, utan att vara någons måltavla. Men medan David hängde med idrottskillarna var Jonna en av de konstnärliga. I skolans värld betydde det att befinna sig i två olika universum.
Skoltiden. Ett hav mellan då och nu. David hade varit en fotbollstalang, ganska snygg till och med, någon folk såg upp till. Men sedan kom korsbandsskadan, och med tiden övervikten, ledan och det allt högre hårfästet.
Med Jonna var det annorlunda. Det var som om hon bara hade rätat ut sig med åren, samlat sig, lagt sig tillrätta i tiden. Som om pondus och ungdomlighet bestämt sig för att samsas i hennes rörelser, som om hennes livslust bara hade växt med åldern.

Kanske var det just det som hade varit dragningskraften med Jonna, det som hade väckt något i honom.
En bitter längtan kanske, en fråga om han själv hade kunnat vara någon annan.
Men varje gång hon sa något om öppna gränser och att ingen är illegal så försvann skimret.
David höll sällan med om hennes åsikter. Därför såg han nogsamt till att prata om annat när de promenerade. Agilityn med hundarna, hans lärarjobb, hennes hästar.

David rycks ur sina tankar av ett högt skall. Toby har fått vittring på något.
”Kom hit Toby, vi ska gå tillbaka!”
På vägen hem passerar han Jonnas hus, ser att det lyser därinne. Först blir han iskall, sedan kommer han ihåg att Linn fortfarande bor kvar i huset. Det är också hon som bjudit in till Jonnas julfest i år, trots att Jonna inte finns längre.

Sist David hade blivit bjuden hade han bara gått dit för att han ville ha en kväll borta från sina barn och sin fru, för att fly till något annat, något utanför det invanda. Han hade haft med sig en kasse starköl och druckit upp dem med girigt svalg, som om han trott att han kunde hitta en annan version av sig själv i burkarnas botten. Redan under fördrinken hade orden börjat halka i munnen, och när en av hennes vänner hade frågat vad han skulle rösta på i valet hade han hållit ett osammanhängande brandtal om att det bara finns ett parti som satsar på skolan och unga, som vågar säga nej till snyltare utifrån. Stämningen hade blivit knastertorr efter det, och David hade smitit hem efter middagen. Sedan dess hade han inte träffat Jonnas vänner, bara skymtat dem på begravningen.
Men nu skulle det snart bli dags igen.

lördag 8 december 2018

Kapitel 2 "Alice" i Skrivarlinjens kollektiva roman, idag av Rebecca Sand

Hon hade dragit efter andan när hon öppnade kuvertet, så det skulle bli av ändå. Hon undrade hur det skulle bli att vara i huset med allihopa igen, alla utom Jonna. Hon hann tänka att det kanske borde ha varit hon, Jonnas bästa vän ändå sen barnsben, som borde ha dragit ihop en julfest i Jonnas minne istället för Linn, en anonym inneboende hos Jonna. Alice hade egentligen tänkt ha en egen julfest hemma hos sig, men det gick väl inte längre då. Sen vaknade Egon och skrek och hon skyndade till hans rum. Egon stod upp i sin spjälsäng, högröd i ansiktet av skrikandet. Alice plockade upp honom och pussade honom på pannan, såja min skatt, mamma är här nu. Han hade fortfarande lite glitter i det glesa håret från gårdagens luciatåg på dagis. Alice hade suttit längst fram och inte kunnat hålla sig från att gråta när de små bebisarna jollrade till sankta lucia på piano. Hon tittade till på klockan, nu var det bråttom om hon skulle hinna både lämna Egon på dagis och komma i tid till jobbet.

På väg till jobbet hade hon bara Jonna i tankarna, precis som så många gånger de senaste månaderna efter hennes tragiska olycka. Jonna och Alice hade varit vänner sen de började på dagis, men de senaste åren hade de inte hörts så mycket även om Alice ändå kallade henne sin bästa vän. Jonna hade alltid varit mer populär genom hela skolan, alltid den med flest vänner och nya pojkvänner varje vecka. Alice däremot hade alltid varit den som var lite utanför, Jonna var hennes enda vän och killarna i klassen hade aldrig tittat två gånger på henne. Känslan av svartsjuka hade legat där och pyrt, Alice önskade inget mer än att få bara en bråkdel del av den uppmärksamheten Jonna fick. Efter gymnasiet hade Alice bestämt sig för att flytta till Stockholm. Där skulle hon få en nystart, inte bara vara Jonnas anonyma vän. Hon gjorde upp planer, sparade pengar, ringade in bostadsannonser och började söka jobb. Jonna däremot skulle bli kvar i Simrishamn, i hemlighet gladde sig Alice åt det. Hon skulle lyckas ta sig därifrån men inte Jonna. Men så fick Alice jobb på äldreboendet och fick en lägenhet inne i stan, hon tänkte att det bara var tillfälligt men så gick tiden och planerna om Stockholm rann ut i sanden. Länge tänkte hon att hon var på väg, pratade med familj och bekanta om att hon snart var på väg men till slut fick hon erkänna för sig själv att även hon skulle bli kvar i Simrishamn. Vid den tiden hade Jonna redan hunnit skaffa en perfekt pojkvän och ett stor fint hus. Hon verkade lycklig och än en gång hade det gått bättre för Jonna än för Alice som fortfarande bodde kvar i sin lilla lägenhet och hade ett jobb hon inte trivdes med. Alice kände sig ensam och vilse i Simrishamn, ofta kände hon att livet var hopplöst. Men så en dag, bara för något år sedan, hade hon träffat Magnus. Han kom från Malmö, hade bara varit i Simrishamn för ett möte med en kund. Magnus var lång, hade grånat tjockt hår och höga kindben. Alla tjejer på restaurangen hade vänt sig om när han kom in men det var Alice han hade kommit fram till. De hade fortsatt ses efter den där första kvällen, han kom ofta till Simrishamn och hon åkte till Malmö för att träffa honom. Några månader in i deras förhållande upptäckte Alice att hon var gravid. Hon blev överlycklig. Magnus som redan hade tre barn blev inte lika upprymd men var ändå glad att Alice var glad. Alice liv förändrades ju mer magen växte. Gamla bekanta började höra av sig och gratta och ville äta middag med henne och Magnus, hon blev inbjuden till fester och ingen pratade längre bara om Jonna, de ställde faktiskt frågor till Alice som om hon faktiskt var en egen person.

Men så hände det. Jonnas olycka. Och som i en handvändning låg allt fokus på Jonna igen. Bekanta hörde fortfarande av sig men nu ville de veta om Jonna igen, tänkte att Alice visste något då de varit så nära. Och samtalen på middagar handlade inte längre om Alice och bebisen, nu pratades det enbart om Jonna. Alice var självklart ledsen över att Jonna var död, det var ju ändå hennes bästa vän. Men någonstans djupt inne, på en väldigt hemlig plats, växte ändå känslan av ilskan mot Jonna. Var hon tvungen att gå och dö och få all uppmärksamhet igen när det äntligen gick bra för Alice?

Hon tänkte på alla förberedelser hon gjort inför sin egen julfest, inbjudningskorten låg färdigskrivna hemma och väntade på att postas. Kanske kände hon också lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att fira i Jonnas minne men mest var hon sur över att den inte skulle bli av. Det skulle ju inte se snyggt ut om hon hade en egen julfest istället för att gå på Linns. Hon såg inte fram emot festen, återigen skulle allt kretsa kring Jonna och Alice var trött på personerna som skulle komma. Till exempel Frida, deras gamla klasskamrat som aldrig fått ordning på sitt liv men som var en av de coolaste som Alice visste, eller Amanda, hennes snygga flickvän. Eller Tom som bara pratade om sig själv och sitt perfekta liv i Kristianstad. Alice hade inget gemensamt med någon av dem. Hon suckade när hon öppnade dörren till äldreboendet som hon fortfarande jobbade på. Det skulle bli en lång dag.

torsdag 6 december 2018

Kollektiv digital roman av Skrivarlinjen 2018/2019

I år presenterar Skrivarlinjen en kollektiv digital roman på bloggen. Tillsammans skriver årets deltagare en roman som utspelar sig i Simrishamn december 2018. Idag kan du läsa det första kapitlet som är skrivet av Oskar Kaarle. Det handlar om Linn som nu bor i Jonnas hus, Jonna har omkommit i en bilolycka och alltid varit den som samlat vännerna. Hur blir det nu, när Jonna inte finns längre?

Kapitel 1
Korten som hon skickat ut var specialbeställda. Motivet på framsidan var enkelt, men vackert. Det kallades för “Snöstorm”. En ensam figur i det vilda, framåtlutad mot den bitande, iskalla, vinden, snö upp till knäna. Fridfullt. På baksidan hade hon sedan skrivit, i tunna, mjuka bokstäver som hon hade övat på i flera dagar tills handlederna värkte. Först hade hon skrivit:

Varma hälsningar
Ni är inbjudna till årets julmiddag hos Jonna
21/12

Men hon hade upptäckt sitt misstag efter sju kort, och hade beställt nya. På dem hon skickat ut hade hon istället skrivit:

Välkomna till Julfest för Jonna
på samma plats som varje år
den 21/12
Varma hälsningar
från Linn

Hennes händer hade darrat när hon postat dem. Men svaren hade kommit, och det verkade som om det skulle bli ett julfirande i alla fall. Och Jonna, ja hon skulle väl vara med på ett eller annat vis, tänkte hon, ja det skulle hon, det sa Linn till spegelbilden hon knappt kände igen.
“Det klart du kommer också? Ja, självklart raringen.”
Spegeln står på sminkbordet i vad som var Linns sovrum när hon bodde med Jonna. Det finns inget smink på bordet, eller i lådorna. En ensam bordslampa kastar ett kargt ljus på hennes ansikte, får varje liten rynka att växa, det är stora fåror som formas i hennes panna.
“Självklart raringen,” säger spegelbilden.
På spegelramen är ett fotografi fasttejpat. Det är Jonna, och Linns ena arm. Jonna har håret uppsatt i en slarvig knut, en stickad kofta i rött och grönt med en ren på. Linns arm är gråklädd.
Hon sätter upp håret på samma sätt som bilden visar. Det tar henne tre försök innan hon är nöjd, och hon tar av sig Linns glasögon. Koftan kliar, men hon kan inte minnas att Jonna klagade, så hon gör inget heller. Jonnas skor är för stora för henne, så hon tar på sig två lager strumpor under raggsockorna för att inte halka runt i dem.
När hon går ut vinkar hon till Gunilla, som inte vinkar tillbaka. Jonnas röst säger henne att Gunilla inte såg henne. Linn tror att Gunilla inte tycker om henne. Linn tror att kanske det bara var Jonna som tyckte om henne alls.
Väskan hon bär över axeln studsar mot henne. Med jämna mellanrum stannar hon vid en lyktstolpe, eller en telefonstång, eller en busskur, och drar fram ett papper som hon tejpar fast med packtejp. På papprena är det en bild på en hund, och under står det: “HAR NI SETT LUCKY?” och hennes telefonnummer. Hon gör det här varje månad, för någon har fått för sig att det är roligt att rycka ner hennes affischer.
Linn går i Jonnas skor, och den stenfläckade snön knastrar under henne. Förutom en eller annan bil som kör förbi henne är det bara det ljudet som hörs. Knaster. Hon undrar om personen på julkortet också hörde knaster, eller om vinden överröstade det.
Träd och telefonstolpar ger vika för hus när hon närmar sig staden. Julbelysning hänger på varje dörr, i varje fönster, som hon passerar. Stjärnor är mest återkommande, men här och där ser hon en stjärna, eller ibland till och med en tomte eller en ren.
Kyrkan tornar upp sig längre fram. Hon drar sig till minnes något som hon— som Linn— har läst någon gång: att förr i tiden var det lag på att inga byggnader fick byggas högre än kyrkan. Hon tror inte att det är sant längre, men ingen har talat om det för Simrishamns kommunfullmäktige. Hon undviker så gott hon kan att hamna i skuggan av den när hon rör sig mot kyrkogården. Stenkyrkan är byggd i varierad färg, och hon tycker det ser ut som om kyrkan har tusentals ögon som stirrar på henne.
Hon knyter näven om och om igen i jackfickan när hon går i den krattade grusgången kantad av gravstenar med snöhattar. Trots kylan i luften fryser hon inte, utan svettas, men ändå drar hon ner mössan över öronen, och andas in i halsduken för att känna den varma luften i ansiktet.
Jonnas gravsten är vit.
Man märker nästan inte ens snön som vilar ovanpå den.
“Hej,” säger Linn till Jonna. “Jag tog inte—jag glömde köpa blommor.”
En skata hånskrattar från ett träd.
“Jag ringde honom,” fortsätter Linn, och hon går närmare gravstenen, och borstar bort snön från den. Hon är tyst, som om hon väntar på ett svar. Men hon vet att hon inte kommer få något. Hon är inte galen, hon vet att de döda inte kan prata.
Det är det som skiljer de döda från de levande.
“Jag vet vad du tycker,” säger hon till slut, lite högre än hon själv inser. “Jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Är det så själviskt?”
Skatan kraxskrattar igen, och Linn kastar en ilsken blick på den. Den skrattar högre, så högt att hennes ansikte blir rött, och hon vänder ner blicken.
Hon stannar ett tag med Jonna, utan att säga mycket. Skatans skratt tynar ut, och det flyger över kyrktornet för att återvända senare när stämningen är lättare.
“Jag måste gå,” säger hon efter ett tag. “Jag hoppas att…” Orden finns inte där, det är som att gripa efter luft. Hon knyter händerna i jackfickan, en två tre gånger. Sen vänder hon sig om och går.

Hon hade ringt honom tidigare den dagen, men hon hade funderat på det en längre tid. Hur länge visste hon inte. Hur ofta hade Jonna haft samma tanke? Hade hon någonsin kommit så långt som att hon hade knappat in siffrorna i mobilen och svävat med fingret ovanför “ring”? Hade hon någonsin lagt på efter en ringning, eller kanske bara lyssnat på sin pappas röst när han svarade tills dess att han tröttnat och lagt på?
Linn vet inte svaret på dessa frågor, men anser sig vara den främsta auktoriteten.
Hon hade ringt tre gånger, två av dessa hade hon lagt på innan Lars svarat. Den tredje gången svarade han snabbt, och hon fann det omöjligt att lägga på.
Han hade frågat vem det var.
Inget svar först, orden tjocknade i halsen, blev till seg gröt som vägrade att röra på sig. Sen, till slut:
“Pappa?”
Då hade det varit tyst på andra änden.
“Jag menar, Lars? Det är j… Det är Linn. Jag kände Jonna.”
Samtalet hade gått bra efter det. Hon hade satt sig framför sminkbordet och kollat på den främmande spegelbilden som varken var henne eller Jonna utan för evigt var okänd och okännbar, och hon hade frågat om det gått bra.
“Ja självklart, raringen,” hade spegelbilden svarat, precis som Jonna skulle ha gjort. “Du var underbar. Precis rätt balans mellan allvar och lätthet, en tröst i svåra tider.” Och massa andra uttryck som Jonna kunde slänga sig med när man bett om henne åsikt.
Självklart raringen.
Hästarna gillar henne inte. Deras öron avslöjar det, det lärde Jonna henne. De ligger ner, pekar bakåt. Det är en subtil ledtråd, men inte den enda. Hovarna stampar i marken, de skakar på sig, som om hon bär loppor och de hoppas skaka av dem innan de får grepp på dem. Jonna brukade mata dem ur handen, men Linn vågar inte.
“Har du sett hur stora deras tänder är?” säger hon ofta till spegelbilden, som nickar. De är stora som marshmallows, och krossar allt som kommer mellan dem. Hon har drömt om att göra det så, göra som Jonna, och nästan alltid vaknar hon med bilder av krossade fingrar innanför ögonlocken.
Hon häller havret i en hink, och ställer hinken hos hästarna. Hon ser på medan hästarna äter, studerar dem. Sättet de rör sig på, senor och muskler som pulserar under skinnet. De mörka ögonen som aldrig helt sluts.
“Vad fan glor du på?” säger Linn, och för ett ögonblick är det som att hon andas för första gången sen Jonna dog. Något bubblar inom henne, kräver att få komma ut, slår och sparkar henne, skriker. “Horunge. Hästjävel. Fitta. Din… fula häst. Jag hoppas du halkar en dag och bryter benet, jag vill börja göra miniatyrmöbler och jag behöver lim. Hör du mig? Och hundjäveln också, hoppas den aldrig kommer hem.”
Den ena hästen tittar upp, glor på henne med tomma ögon som inte förstår. Hon ler.
“Jag ska gå hem och slå sönder en spegel, så ska jag skära halsen av er, förstår ni det? Jag har aldrig smakat hästblod men jag ser fram emot det.”
Stunden passerar. Solen försvinner bakom molnen. Det som bubblade upp försvinner, för svagt att fortsätta existera.
“Förlåt,” säger hon, och hon menar det, tror hon.
Hon lämnar hästarna ifred och går hem igen.
Något bränner i nacken som en laserstråle och Linn undrar om Gunilla hört henne, eller om hästarna rymt. Hon hör inga hovar som slår i marken, inga fotsteg som följer henne, men hon ökar takten, och när hon kommer in innanför dörren slänger hon igen den, låser den, och lutar sig mot den. Hennes mun är torr och hennes andedräkt luktar ägg, och hon skakar. Hon står kvar vid dörren i flera minuter.

På kvällen börjar hon planera inför middagen på riktigt. Hon sitter på golvet i vardagsrummet, tv:n är på och visar gamla avsnitt av Friends. Ross och Rachel tar en paus. Chandler kan inte vara mer sarkastisk. Den fula, nakna killen är ful, och naken.
Hon har dragit fram en av Jonnas kokböcker, och går efter hundöronen i hörnen. När hon hittar ett recept hon gillar skriver hon ner det i en anteckningsbok. Sedan river hon ut sidan ur boken, och knycklar ihop den och slänger på golvet. Vid 22 har hon listat tretton recept. Glaserad skinka, egen färskost, knäckebröd, inlagd sill, och mycket mer. Allting man kan tänkas vilja ha på en julmiddag. Hon skriver ner de olika ingredienser som hon behöver, och gör en inköpslista, och bestämmer sig för att handla flera gånger istället för en stor shoppingtur. Innan hon lägger sig sätter hon sig vid sminkbordet, och antecknar vilka datum hon ska julhandla. Snart inser hon att hon kommer behöva handla eller förbereda mat alla dagar för att bli klar i tid.
Hon tittar upp i spegeln.
“Det är så mycket jobb,” säger hon, och hon låter trött.
“Självklart är det mycket jobb, raringen. Men det är väl värt det?” säger hennes spegelbild.
Hon ställer ingen motfråga, argumenterar inte för sin sak, utan litar på nästan-Jonnas ord. Självklart måste det vara värt det.
Självklart.

tisdag 22 maj 2018

Skapande utvärdering den 22 maj på Skrivarlinjen

Idag hade Skrivarlinjen en av sina sista dagar för läsåret. Utgångspunkten var att blicka tillbaka på det gångna året och reflektera kring helheten. Färg, form och bilder växte fram på det till en början stora vita pappret. Processen började i ett gemensamt bildskapande, övergick sedan till att var och en fick hitta sin bild och utifrån den låta en ny målning träda fram. Sen kom orden, ord till bilderna och med dem växte så texter fram.












fredag 30 mars 2018

Jag vägrar, en krönika av Lovisa Andréasson

Jag vägrar
Jag behöver skriva en krönika? Jag vill inte. Okej, den ska vara klar om en vecka, det är lugnt, okej. Men jag vill ändå inte skriva en krönika, eftersom jag ju är prosaist, jag vill bara skriva skönlitterärt och inget annat. Att skriva krönikor känns så forcerat, jag behöver liksom låtsas att folk vill läsa mitt malande bara för malandets skull. Skönlitterärt skrivande, prosa, lyrik, det skriver jag för att det är kul, för att jag har så mycket ord och text i mig som skriker efter att få släppas fria. Så fort jag tvingas in i en mall för hur min text ska se ut gör mitt skrivande en tvärnit och vänder tillbaka in. Jag vill skriva för att skriva, för att skriva och skriva, och för att skrivandet inte tar mig någonstans alls, samtidigt som jag färdas genom rymden snabbare än ljuset. Om någon säger till mig hur och när jag får färdas med mitt skrivande går det bara inte.
Jag vrålhatar konceptet att ens skrivande kräver en viss form, att det enbart finns ett par tre sätt att skriva på för att kunna tjäna pengar på det. Låt mig bryta alla former och stressa mig inte in i något så kallat brödskrivande. Som om det är viktigt att få betalt för sin konst.
Inkomst rimmar på livsviktigt just p.g.a. att en bokstavligt talat kan dö utan inkomst. Nyttigt skrivande. “Att kunna skriva för levebröd kan vara bra.” Det kan också vara bra att förlösa ett barn vaginalt, men det kan, också bokstavligt, ta kål på en. Jag skriver för min egen skull och för att andra som vill ska få läsa det jag skriver, jag vill höra vad de tycker, jag vill nå ut, så andra kan nå mig. Sekunden ordet nyttigt introduceras i din mun vill jag bränna alla mina skrivblock och slå sönder min dator. Mitt skrivande ska så fan heller vara någon sorts ekonomisk nyttighet, för mig eller någon stor-kapitalist. Litteratur i alla dess former ska vara kostnadsfri, gratis. ALL LITTERATUR. Jag menar, vi har ju biblioteken redo, färdiga att ta över världen.



Lovisa Andréasson