tisdag 22 maj 2018

Skapande utvärdering den 22 maj på Skrivarlinjen

Idag hade Skrivarlinjen en av sina sista dagar för läsåret. Utgångspunkten var att blicka tillbaka på det gångna året och reflektera kring helheten. Färg, form och bilder växte fram på det till en början stora vita pappret. Processen började i ett gemensamt bildskapande, övergick sedan till att var och en fick hitta sin bild och utifrån den låta en ny målning träda fram. Sen kom orden, ord till bilderna och med dem växte så texter fram.












fredag 30 mars 2018

Jag vägrar, en krönika av Lovisa Andréasson

Jag vägrar
Jag behöver skriva en krönika? Jag vill inte. Okej, den ska vara klar om en vecka, det är lugnt, okej. Men jag vill ändå inte skriva en krönika, eftersom jag ju är prosaist, jag vill bara skriva skönlitterärt och inget annat. Att skriva krönikor känns så forcerat, jag behöver liksom låtsas att folk vill läsa mitt malande bara för malandets skull. Skönlitterärt skrivande, prosa, lyrik, det skriver jag för att det är kul, för att jag har så mycket ord och text i mig som skriker efter att få släppas fria. Så fort jag tvingas in i en mall för hur min text ska se ut gör mitt skrivande en tvärnit och vänder tillbaka in. Jag vill skriva för att skriva, för att skriva och skriva, och för att skrivandet inte tar mig någonstans alls, samtidigt som jag färdas genom rymden snabbare än ljuset. Om någon säger till mig hur och när jag får färdas med mitt skrivande går det bara inte.
Jag vrålhatar konceptet att ens skrivande kräver en viss form, att det enbart finns ett par tre sätt att skriva på för att kunna tjäna pengar på det. Låt mig bryta alla former och stressa mig inte in i något så kallat brödskrivande. Som om det är viktigt att få betalt för sin konst.
Inkomst rimmar på livsviktigt just p.g.a. att en bokstavligt talat kan dö utan inkomst. Nyttigt skrivande. “Att kunna skriva för levebröd kan vara bra.” Det kan också vara bra att förlösa ett barn vaginalt, men det kan, också bokstavligt, ta kål på en. Jag skriver för min egen skull och för att andra som vill ska få läsa det jag skriver, jag vill höra vad de tycker, jag vill nå ut, så andra kan nå mig. Sekunden ordet nyttigt introduceras i din mun vill jag bränna alla mina skrivblock och slå sönder min dator. Mitt skrivande ska så fan heller vara någon sorts ekonomisk nyttighet, för mig eller någon stor-kapitalist. Litteratur i alla dess former ska vara kostnadsfri, gratis. ALL LITTERATUR. Jag menar, vi har ju biblioteken redo, färdiga att ta över världen.



Lovisa Andréasson

onsdag 20 december 2017

Juldikter

Här kommer några juldikter skrivna av Kivi, Jacob, Tiffany, Cecilia och Bobski på skrivarlinjen:

Julbocken sparkade på påsen med silverfärgade pastahjul. Under alla dens hundra år hade den aldrig stött på så gräsligt julpynt. Påsen gick upp och alla hjul trillade ut över golvet. De var jättemånga. Inte nog med att de var skitfula, de skulle dessutom finnas i överflöd.
  ”Man kan ju få ångest av mindre” muttrade bocken högt för sig själv. Den tittade upp mot granen och kliade sig själva lite i halmskägget.
   ”Tacka vet jag glitter. Förvisso nytt det med, men det är fint tillsammans med glaskulorna och belysningen. Alltid nått att vara tacksam över.” Den promenerade bort mot eldstaden, där en eld värmde upp rummet. Utanför fönstret trillade snöflingorna dansant ner mot marken. Det såg kallt ut, men här inne var det varmt och behagligt. Han var den enda som var vaken och han trivdes i både mörkret och i sin ensamhet.

/Kivi

*
På julen ser jag rött.
Denna förbaskade äckelmaten och granen som tappar alla glaskulorna på golvet.
Det eviga mörkret och den slaskiga snön som hindrar trafiken och sinnet att komma fram.
Ensamheten som framkallar en ångest och mani som kommer bara en gång om året!
Detta överflöd av förväntningar som är omöjliga att uppfylla!
Och så har vi soppköket! Där folk hjälper till. Får inga kontanter tillbaka för sin möda, men för
dem gör det inget…
De klär upp julbocken i centrum med glitter och pastahjul.
Krubban som blir så vacker när den blir upplyst av elden från ljusen och eldstaden.
Tacksamheten från ansiktena av både gamla och unga, fattig som rik.
Den hemlagade chockladen som doftar nejlikor av någon härlig anledning.
På julen ser jag rött. Men jag måste säga det, att färgen röd är min favorit.

/Jacob

*
Det snöar inte längre kring jul. Istället beblandas mörkret med slask och mani.
Bakom ögonlocken skymtar den eviga rädslan fram, för ensamhetens ingentinghet.
Förväntningarna går i kras i takt med adventskalendern. Medan julklappshögen växer som om den fick tillskott i form av vitaminer och järn. Glittret hänger håglöst och julstjärnan blinkar. Glödlampan måste bytas ut.

/Tiffany

*

Glöm inte
den glitter-vita snön faller lätt som stjärnformade bomullstussar
Glöm inte
att trots äckelmat på bord
får du det serverat på silverfat
Glöm inte
att trots det tunga mörkret kan du tända ljus
Glöm inte
att trots ouppfyllda förväntningar är det många som inga presenter får
Men Glöm inte
glöggen. det enda som faktiskt kan får dig att glömma.
God Jul and remember;
Darkness cannot recognize light. Only light can recognize light. :)


/Cecilia

*

ångesten ångar, doftar blodröd glögg
jag ske ge dig en present; ensamhet
lova att ta vara på den, håll den
försiktigt som en glaskula
låt mig försvinna
som en snöängel smälter
vår sista december
en eldstad som släckts


/Bobski

*


tisdag 19 december 2017

God Jul och Gott Nytt År!

Med författarbesök av Kerstin Norborg avslutade skrivarlinjen denna termin.


Nu återstår bara att önska alla ett härligt lov!
Vårterminen startar den 10 januari 2018!

måndag 18 december 2017

Julkalendern 18 december

18:e december. Dagens lucka i Skrivarlinjens julkalender har Caroline Kivi skrivit.

Life Day on a Rebell Alliance base, somewhere in a galaxy far, far away.

Life Day närmar sig genom tid och rymd,
stjärnor gnistrar och glimmar, som alltid.
På vissa planeter faller snön,
på andra vilar rebeller efter närstrid.

Långa bord i djupa grottor
uppdukade med högtidsmat.
Samlade i timmar, en paus från rymdkrig,
lyfter de sina glas för varje fallen kamrat.

Leia och Luke är kvällens värdar,
C-3PO och R2 likaså.
Leia är så vackert klädd
och Lukes lightsaber lyser blå.

R2-D2 har blandat drinkar
av motorolja och bensin.
C-3PO drack alldeles för snabbt,
ja, han svepte flera dussin

Nu gömmer han sig under ett bord
bland allas fötter och tår.
Sluddrar litet när han mumlar
”I am not the droid you’re looking for”

R2 jollrar gott, späder ut sin egna drink,
speedar runt bland bord och stolar,
förbi Chewie, som sjunger högst av alla,
under Tattooines båda solar!

Nu ska Leia hålla tal! Hysch! Det är dags!
Luke och Solo hör nyfiket på.
Han viskar ”I love you”, och Leia: ”I know”
när hon kliver upp på en stol, och så:

”My dear fellow rebels
We are gathered here tonight
In order to celebrate each other
After this very difficult fight.

You are all the bravest people
A galaxy could ever need
And my love for you grows stronger
For every heroic deed.

Let us drink and let us eat
Let us all remember why we fight
Let every little droid join in
Let us all enjoy this very merry night.

To my beautiful rebel crew:
May the force always be with you!”

fredag 15 december 2017

Julkalendern 15 december

Jacob Netterberg har skrivit dikten som idag är luckan i Skrivarlinjens julkalender:

Julskinkan är här! Julskinkan är här!
Ropade barnen glatt.
Julyran har gjort dom ett fnatt.

Fadern som heter Mille skulle hämta grisen.
Men något fick honom att stanna vid risen.

”Ska du há den lille griseknoen?”
Sa bonden från den simpla allmogen.

Fadern nickade och såg på grisen lille.
”En sådan fin kille att gille! Jag ska kalla honom för Nille!”
Men väl i bilresan hem så såg Nille, på vår kära Mille.
Han tänkte: ”Hans skinka kan vi ju icke grille!”
Så Mille, som var ett snille, kom på en plan som vi alla kunde gille.
Vår Wille åkte till Ica och berätta vad han ville.

”Julskinkan är här! Julskinkan är här!”
Ropade barnen och klappade den lille griseknoen framför den öppna spisen.
Men oroa er ej läsare; för den är icke för grisen.

Vegansk var nämligen Icas köpta skinka.
Mycket nöjd var grisen där den låg och blinka.

Fadern var nu här och pustade ut.
Äntligen var det stora julhandlandet slut.

Så det blev så att den siste presenten icke var slagen.

För den sista platsen hos familjen hade precis blivit tagen.

torsdag 14 december 2017

Julkalendern 14 december

Idag har Alice Stenberg skrivit luckan till Skrivarlinjens julkalender.

" Lucka 14 är ett fönster genom vilket Stewart blickar ned över sin julbelysta stad, rakt igenom sin egna transparenta reflektion. Han sitter på kontoret mitt på Stureplan, gatorna glittrar och han frågar sig själv: Är det snö eller krossat glas? Vickar lätt på tårna, ja sådant kan man fråga sig. Han frasar på en pepparkakekant och får plötsligt för sig att betrakta tillvaron ovanifrån: Ja där sitter den stilige Stewart i fåtöljen. På bordet en laptop och ett urdrucket vinglas. Där föds idén om självbiografin, han blir alldeles exalterad och fingrar på sin scarfs. Lutar sig tillbaka i tiden och formulerar högljutt följande fraser: ”Det började tidigt i hans ungdom, denna ljuva jakt på livets njutning..”, ”Paris! En sån stad..” och  ”Är det snö, eller krossat glas?”


jag har också ett låttips: https://www.youtube.com/watch?v=e_PXajXbAjw