söndag 26 november 2017

Modern: ett kommunistiskt uppvaknande

För några veckor sedan (jag har glömt exakt hur många veckor det gått, fråga mig inte) var vår klass och såg en nyuppsättning av Brechts Modern, på Teater Tribunalen på Södermalm. Till en början gick dock detta teaterbesök inte helt enligt planerna. Vi klev in i den trånga foajén strax innan pjäsen skulle börja, och fick då veta att vi hade blivit dubbelbokade, överbokade, felbokade. Det fanns helt enkelt inte plats för alla sexton av oss. Men det ordnade sig, vi klämde ihop oss på bänkarna i den lilla salongen och tänkte, fulla av förväntan, Vad Har Vi Gett Oss In På? Men den frågan glömde vi genast bort, då vi togs med storm av att live-orkestern - som utgjordes av skådespelarna själva - skramligt tog ton bakom den röda ridån. Därefter togs vi på en resa genom Pelagea Wlassowas liv, vi fick lära känna henne och hennes revolutionär till son, och många många karaktärer på vägen. Vi fick följa med på en resa genom Rysslands tidiga historia och födelsen av kommunismen under tidigt 1900-tal, och Pelagea Wlassowas resa från att vara omedveten om den förändring många människor kan åstadkomma tillsammans, till att vara den bokstavliga fanbäraren för sagda förändring. Pjäsen ackompanjerades också av en kör, som tillsammans med allt det där andra riktigt förkroppsligade den ofattbara kraft som kommer av ett enat folk. Och delvis ackompanjerades pjäsen faktiskt också av publiken - det var en interaktiv upplevelse där skådespelarna interagerade med publiken och använde sig av oss vid flera tillfällen.

En alltid lika livlig diskussion uppstod i klassrummet när vi pratade om denna upplevelse till pjäs. Bland annat diskuterade vi huruvida rekvisitan som användes var nödvändig alla gånger, om lokalens anpassning (eller oanpassning) till de musikaliska inslagen - musiken beskrevs till exempel som bullrig och skramlig. Också togs kören upp; de agerade lite som statister. Medan vissa av oss gillade det brokiga inslaget av människor klädda i Sverige-2017-kläder, föll det inte alla i smaken. Något hela klassen (tror jag) dock kunde hålla med om var hur otroligt begåvade skådespelarna var med de instrument de spelade, och huvudrollsinnehavarens upplyft av hela pjäsen. De flesta av oss var såklart också mycket imponerade över avslutet på pjäsen, jag kunde, till exempel, riktigt känna det röda kommunistblodet flöda i mina ådror - såsom aldrig förr - när vi lämnade salongen efter pjäsens slut. Värt att nämna är att jag redan innan vi såg denna pjäs ansåg mig vara en fullfjädrad kommunist, och därför blev tilldelad denna hedrande uppgift, att skriva om vårt teaterbesök. Proletärer i alla länder, förena er! /Kamrat Lovisa