onsdag 19 december 2018

Idag det sista kapitlet i kollektivromanen; "Lucky" av Vega Dalman

Den lilla staden börjar fyllas med folk. Två gånger om året kommer de. På sommaren åker de från storstäderna för att bo i sina små torp här i den lilla hamnstaden och nu på julen kommer de för att knyta an med sina rötter. De små butikerna fylls av julklappsshoppare och på pizzerian går ugnarna varma. Det här är en stad som sover och vaknar till liv två gånger om året som så många andra städer i vårt avlånga land. Folk vill bara veta av dem när det är fint och pittoreskt. Inte när det är grått och tomt som det är större delar av året. Nu lyser juleljusen över hela gågatan i sprakande färger och i nästan varje fönster står adventsljusstakar och stjärnor som lyser.
Jag tycker också om den här tiden på året. I vanliga fall. Men i år kan inte ens alla världens julskinkor göra mig glad. Jag har förlorat de som betyder mest för mig. Min älskade bror Gus och min kära matte Jonna dog i en bilolycka i början av året. Det här är den första julen som jag firar ensam. Helt ensam är jag kanske inte för jag har flera vänner här i stan men jag har inget ställe som jag kan kalla hem längre. Det var tänkt att jag skulle bo med Linn, Jonnas rumskompis Linn som bestämde sig för att bo kvar i Jonnas hus ett tag efter begravningen. Den tiden har blivit en lång tid. Jag försökte verkligen ge Linn en chans, det gjorde jag men jag tycker verkligen inte om henne. Hon brydde sig inte om mig heller. Jag var i sorg och hon rörde mig inte ens. Inte en enda klapp eller puss eller godis gav hon mig. När hon väl försökte klappa mig tog hon upp mig i famnen och kramade mig så hårt att jag nästan kvävdes. När Jonna levde fick vi följa med henne överallt. Ut på ridtur, till affären, ner till havet. Vi behövde nästan aldrig vara ensamma. När jag bodde med Linn fick jag vara ensam i huset i timmar och sedan släppte hon bara ut mig i trädgården för att jag skulle göra mina behov. Ni förstår, det fungerade inte. En morgon fick jag verkligen nog. Jag trodde att det var Jonna som kom ner för trapporna. Det såg precis ut som Jonna i sin röda tröja som hon stickat själv och de gamla långkalsongerna som hon alltid gick runt i hemma och på fötterna hade hon sina ulltofflor. Håret var också i samma färg som Jonnas. Mörkbrunt, inte råttfärgat som Linns. Sen fick jag se ögonen. Linns blåa pliriga ögon.
- Godmorgon lilla sockertuss! säger hon med en tillgjord röst. Ingen kallar mig för sockertuss förutom Jonna! Hon är galen den här kärringen. Jag bestämde mig för att flytta ut på gatan igen. Jag är ursprungligen från gatorna i Galway på Irland så livet i en svensk småstad klarar jag galant.
Gunilla erbjöd mig boende hos henne men det skulle inte gå. Det är för nära Linn och jag vill se henne så lite som möjligt. Det gällde att hitta något annat. Alla i Simrishamn känner till mig på grund av Jonna och vet om min situation så det har inte varit några problem med att få tag i mat och husrum. Någon dag sover jag i en persons skjul en annan dag på någons soffa. Från pizzerian och krogen kan jag få lite rester att äta. Jag försöker att leva så gott jag kan men den jävla Linn försöker att förstöra för mig gång på gång. Nu har hon satt upp lappar över hela bygden med en bild på mitt ansikte. Jag måste försöka hålla mig undan från de stora gatorna så ingen säsongsgäst får syn på mig och försöker ta mig tillbaka till Linn och hennes helveteshänder.
- Men vad i självaste! ropar jag. Människorna förstår inte mitt språk så jag försöker krångla mig ur det hårda greppet. Jag ser inte vem det är som håller i mig men jag får något tyg kastat över mig och personen som håller fast mig hoppar in i en bil. Helvete nu är det någon som har fångat mig för att ta mig till Linn. Det är ingen idé att streta emot.
Bilen stannar och nu tar personen av skynket från min kropp och jag tittar upp på Frida. Va fasen inte behövde hon lägga ett skynke över mig. Det var väl väldigt onödigt men hon har alltid varit hundrädd så jag förstår henne. Jag skäller och hon hoppar säkert två meter och lossar sina händer om mig. Hon som sitter vid ratten är någon jag inte känner igen. En bekant till Frida. Hon ler varmt mot mig och tar min tass och skakar den. Men varför är Frida här? Hon har bara satt sin fot här en gång om året och det var när Jonna hade sin julfest. Annars satte hon knappt sin fot här. Jag trodde att hon hade lämnat Simrishamn för gott. Jag tittar upp genom framrutan och ser att vi står parkerade framför Jonnas hus. Vafan då. Har kärringen fixat ihop något? Aja det här måste man se. Jag följer med Frida och den andra tjejen som jag får reda på heter Amanda. De kysser varandra snabbt innan de ringer på dörrklockan. Frida ser riktigt nervös ut. Jonna öppnar dörren, eller jag tror att det är Jonna för en sekund. Likheten är slående. Hon har till och med på sig förklädet som Gunilla har sytt till Jonna. Jag hinner inte tänka utan mina instinkter tar över och jag hoppar fram och biter Jonna wannabeen i smalbenet. Mina tänder gräver sig djupare in i hennes kött än vad jag menade. Ett hemskt vrål bryter ut.
- HUNDJÄVEL!!! Jag släpper benet och hon faller ner på hallgolvet. Blodet pulserar från hennes ben. Jag springer därifrån och lämnar röda tassavtryck i snön.

tisdag 18 december 2018

Kapitel 12: "Gertie Larsson" av Tina Sandin, Skrivarlinjens kollektivroman


 Gertie går upp klockan sju som hon alltid gör. Hon sätter på sig sin urtvättade bruna morgonrock och de svarta tofflorna. Gertie har inga förväntningar på eftermiddagens julmiddag.
   Hon bäddar sängen och drar ifrån de tunga olivgröna gardinerna. Hon tittar mot Jonnas hus och undrar vem det är som har tagit över huset och hästarna. Gertie hade sagt till grannen rakt över att hon hellre bor granne med hästar än människor, de är vackra även om de skiter och luktar en hel del.
   Gerties sovrum är viktorianskt inredd, med stora fönster och på kortsidan finns en öppen spis som hon aldrig använder, istället samlar hon på tidningar där. Hon går mot garderoben, den är stor och är gjord av körsbärsträd. Hon öppnar garderoben, högst upp har hon en hylla med sina gamla, vackra hattar men som hon aldrig använder och framför de har hon ett antal svarta baskrar.
   Det hänger det massor av vackra klänningar, som hon fnyser ljudligt åt. Till höger längst inne hänger fyra uppsättningar av allt, fyra svarta knytblusar, fyra svarta raka kjolar som går strax nedanför knäna, fyra svarta koftor med små röda rosor på. Bredvid koftorna har hon sina halsdukar, siden, stickat, men den hon valde, var en svart viktoriansk halsduk. Hon tar en blus en kjol en kofta och halsduken och lägger de prydligt bredvid varandra på sängen. Hon går till byrån som står under fönstret, den är av mahogny och en vacker vit marmorskiva ovanpå. 
   I byrån ligger fyra svarta strumpbyxor i nylon och fyra svarta bh:ar och sju par trosor, fyra par grå stickade sockor. Gertie tar en av varje. Hon tog allt i famnen och lade dem bredvid de andra kläderna på sängen.
Gertie går ut till köket. Hon använder bara nedervåningen nu mer, hon har inte varit på övervåningen sedan hennes make dog, det är nio år sedan.
   Hon sätter på den väl använda kaffekokaren och fyller några mått med kaffe i den. Medans kaffet kokar går hon in till sovrummet och börjar klä på sig och sist av allt sätter hon på sig sin kofta och sockorna och går tillbaka till köket.
   Gerties kök hade förfallit, tapeterna var gulnade och mönstret var sedan ett minne blott. Hon fyllde på kaffet på ett fat och sedan satt hon en sockerbit i munnen och sörplade i sig kaffet. Gertie upprepade tre fyra gånger tills hon var nöjd. Hon går in i sovrummet och hämtar sin 40 x 40 centimeter stora väska gjord av garvat läder. Hon hör en avlägsen ringsignal och går till köket och ser att det är hennes gula telefon som hänger på väggen som låter.
   “Hallå,” svarar Gertie kort.
   “Hej, Gertie, det är Maj-Lis, hur är det med dig,” Maj-Lis är Gerties kusin och den enda som hon har kontakt med.
   “Jo, tack, det är väl bra,” svarar Gertie med sin skånska dialekt. Hon håller luren mellan örat och axeln medans hon lägger en stor plastpåse i väskan, som hon kallar för doggy-bagen.
    “Vi hörs så sällan nu för tiden och jag vet att julen är den värsta tiden på året, men ska vi träffas på nyårsafton hemma hos mig.” Maj-Lis lät så himla rar och det behöver Gertie i sitt liv.
   “Ja, för sjutton, Maj-Lis, det är klart jag kommer över. Jag tar med mig skumpa från vinkällaren, blir det bra?”
   “Absolut. Du är så välkommen, Gertie och en sak till.”
   “Vad då.”
   “Sno så mycket mat och dryck du kan, för de har väl aldrig varit trevliga mot dig.”
   “Det ska jag, tro mig. Jag måste gå nu, hej då, Maj-Lis.” Gertie avslutar samtalet och väskan låter hon stå kvar på en av de fyra stolarna. Sedan fortsätter hon gå till sovrummet. Hon tar av sig alla kläderna som hon har satt på sig, för att sedan börja om, sådan är Gertie. Hon sätter på sig en svart bh och svarta trosor, tar den svarta knytblusen och den svarta plisserade kjolen, som slutar strax under knäna, Gertie sätter på sig de svarta nylonstrumpbyxorna och ett par gråa raggsockor. Sedan sätter hon på sig den viktorianska sjalen.
Efter att ha klätt på sig ställer hon sig framför spegeln och fnissar och säger högt på skånska.
   “Är det likvaka så är det.” Gertie går tillbaka till köket och tar väskan i famnen.
   “Min kära lilla, doggy-bag, du har hängt med till Jonna många gånger och nu ska du få bli fylld upp till kanten.
Hon är pedant när det gäller smuts och ordning i hemmet, men när det gäller målning och tapetsering så låter hon det förfalla, tapeterna håller på att krulla sig så att man börjar skönja den undre tapeten.
   Gertie hatar att frysa om fötterna så hon sätter på sig ett extra par av de gråa raggsockorna. Hon sätter mödosamt på sig sin svarta kappa och sina svarta gummistövlar, fötterna glider snabbt ner i stövlarna. Gertie känner knuten på huvudet och blir rosenrasande.
   “Hur fasiken glömde jag bort håret?!” skriker hon, hon går till toaletten där hon har alla hårsnoddar och med några enkla rörelse, är håret uppsatt i en knut. Hon tar nycklarna som hänger på en krok bredvid hatthyllan, stoppar ner nycklarna i kappans ficka, tar ner den svart baskern och sätter den på huvudet.
   “Då så. Dags att gå, min mage kurrar,” säger hon åter som om det fanns någon annan i huset, hon tar ner käppen som hänger i hatthyllan, käppen är svart och har ett varghuvud i silver.
Hon låser upp dörren och super in den kalla luften.
Den är frisk och nästan för kall för Gerties lungor. Hon ser på syrenhäcken som borde trimmas och äppelträdet, som fortfarande har äpplen kvar, borde beskäras, ”men jag är den jag är,” tänker Gertie.
Även om hon faktiskt tycker om vackra trädgårdar så har lusten att leka trädgårdsmästare aldrig infunnit sig för henne. Hon stänger dörren efter sig och låser både under och överlås.
  Gertie har inte skottat bort snön från stenplattorna. Det är bara en liten nertrampad stig, som går ända ner till grinden. Gertie går försiktigt ner för den lilla nedtrampade gången. Sulorna är hala och hon håller på att halka, men lyckas hålla sig kvar ända fram till grinden
”Lite sand kan jag väl avvara när jag har varit hos Jonna, men då är väl klockan så mycket. Nåja, jag får skjuta upp det tills i morgon,” tänker Gertie. Hon undrar ofta över varför hon har bott kvar här. Hon tyckte att det var för flackt. I Skåne finns det inte mycket barrträd och de få julgranar som höggs ner, säljs för dyra pengar så julgranar fanns det få av att köpa, men Gertie har aldrig haft någon julgran, så om andra står utan en, bekommer henne inte alls.
   Husen här har desperata färger, som om barn har varit med och bestämt det mesta. Gertie har ett äppelträd, en ask, en lönn och två björkar. De andra träden står på baksidan utom äppelträdet förstås, den står stolt med grenarna hängande som ett paraply. Gertie tycker att det är konstig att den har skött sig själv i alla år. Hon tittar upp mot himlen ser att molnen kommer in hotfullt så hon börjar gå snabbt mot Jonnas hus. Gertie tittar på huset med avsmak och hon tycker att husen har blivit lågstatus hus och folk har svårt att sälja husen till det värde husen hade en gång.
Jonnas hus är slitet, flagor från färg ligger i sjok nedanför väggarna.
   Gertie hoppas att hon inte stöter på någon, det skulle förstöra effekten på hennes entré.
När hon kom in i trädgården och gick sakta till gångens mitt säger hon högt,
   “Men så puttinuttigt med alla adventsstakar och stjärnor som hänger i vartenda jävla fönster, det är så hemskt att man mår illa.”
En flicka i 6-årsåldern går förbi, hon stannar och tittar konstigt på Gertie. Gertie stirrar tillbaka. Flickan lipar åt Gertie och det gör henne alldeles upprymd för nu får hon ge igen. Gertie lipar tillbaka och morrar åt flickan som börjar att gallskrika. Gertie ler på ett väsande vis, tillräckligt högt så att flickan fortsätter att skrika. Gertie undrar varför man låter barn gå ute själva i den åldern. En äldre kvinna i 30-årsåldern springer fram till flickan och frågar henne vad som har hänt.
Gertie börjar närma sig Jonnas dörr.
   “Hallå där,” ropar kvinnan, som är klädd i en röd kappa som går ner till skorna. Gertie vänder sig om och pekar på sig själv med pekfingret.
   “Menar du mig?”
   “Hur kan du vara så elak mot ett litet barn?” Kvinnan är ordentligt upprörd samtidigt som hon håller hårt i flickans hand.
   “Hon lipade åt mig och jag lipade tillbaka, mer än så gjorde jag inte. Hur kommer det sig att ett litet barn är ute här, på egen hand?” Gertie hytter med handen åt kvinnan.
   “Du är ju inte riktigt klok.” Kvinnan går iväg med flickan och stirrar på Gertie ända tills de är utom synhåll. Gertie sträcker upp mittfingret åt kvinnan sedan vänder hon sig om.
Gertie står framför huset, hon är riktigt nära trappan upp till dörren. Hon stannar till och tittar in genom ett av fönstren, hon är inte nära, men hon kan se in på de som redan har kommit. Doften av mat och bakning, barr, julglögg får hennes mage att kurra och smärtan av hunger är olidlig. Hon kom just på att hon glömt doggy-bagen.
   “Fasiken också. Satans skit. Hur kunde jag glömma bort det viktigaste av allt?” Gerties ord ekar mellan byggnaderna. Hon går med små korta snabba steg, öppnar den knarriga grinden, stänger till den och fortsätter upp på stenplattorna, hon låser upp dörren, både uppe och nere. Gertie går raka vägen in till köket, där på stolen har Gertie ställt den.
Hon tar väskan och rusar ut och låser dörren, bara nedersta den här gången.
   “Käppen!” Gertie låser upp dörren åter igen, går ut till köket och hämtar käppen. På väg ut ser hon alla fotspår, sand, snö och gamla löv.
   “Men det var då självaste fan!” Humöret på Gertie är uruselt.
Hon låser dörren, ut på stenplattorna och hon tar ett för stort steg, halkar och ramlar på rumpan. Gertie reser sig upp väldigt försiktigt. Det sista hon vill är att tillbringa eftermiddagen på akuten. När hon kommer upp, borstar hon av sig snön, tar upp käppen och doggy-bagen. Gertie tar försiktiga steg till grinden som knarrar ljudligt när hon öppnar och stänger den. Hon går till vänster och efter tio meter är vid Jonnas trädgård igen.
   Väl framför dörren tvekar hon en sekund, men till slut ringer hon på.
Hon hör stoj och skratt inifrån, dörren öppnas och där står Linn med stora oförstående ögon.
   “Jaha, vad vill du,” frågar hon snabb?
   “Tränga mig in så klart. Jag är en självinbjuden gäst.” Gertie tränger sig förbi Linn, som står och tittar häpet på Gertie.
    “Har du ingen hyfs. Jonna är död och du bryr dig inte ett jävla skit.”
   “Varför skulle jag bry mig, hon brydde sig inte om mig. Hennes hästar är mer värda än någon av er. Jag kommer för maten och dryckens skull.” Gertie går vidare in i huset. Hon får nästan kväljningar, det är stökigt, inte alls som när Jonna bodde här. Hon var bra mycket renligare än Linn som verkar vara en smutsgris.
   Gertie fortsätter ut till köket, där ligger det bakverk, kakor som drömmar, havrekakor, prinsesstårta. Gertie drar med pekfingret över jordgubbstårtans grädde och slickar sig på fingret. Hon öppnar en lite sidoflik på väskan där alla sorters bakverk och kakor stoppas ner. Gertie fortsätter in till vardagsrummet. Alla i rummet tystnar. De tisslar och tassar.
   “Hej på er allihopa,” de fortsätter att stirra på Gertie.
   “Men kära lilla, vän, kunde du inte ha satt på dig något snyggare än den där utstyrseln. Du ser hemsk ut.” Innan någon hinner kommentera Gertie har hon gått till buffén.
   “Mmm, julskinka, köttbullar, gravad lax, men usch, det där tänker jag inte ta, det ser vidrigt ut.” Alla inne i rummet ser på när Gertie öser ner maten i väskan, ingen säger något, de är alldeles för chockade. När Gertie hade fyllt sin väska, till både bredd och höjd är hon nöjd.
   “Tack ska ni ha, fortsatt dötrist kväll, tjingeling!” Gertie rusar ut till hallen och ut genom dörren.


_



måndag 17 december 2018

Kapitel 11, Skrivarlinjens kollektivroman. "Gunilla" av Ella Åkesson




Jag slänger en sista blick i hallspegeln innan jag går ut. Drar ett drag med fingret under läppen för att putta läppstiftet på plats. Det blir svårare med åren, att hålla det innanför kanten. Djupa rynkor sträcker sig från läpparnas kanter utåt, som kanaler, perfekta för läppstift att ta plats i. Jag brukar alltid vara äldst på Jonnas middagar, idag är det Linn som håller i den. Men jag antar att jag kommer vara äldst även detta år.

  Ute är det soligt och klart. Luften fyller upp mina lungor och jag vinklar upp näsan mot solen när jag drar in det kalla. Istället för att ta den lilla grusgången över det frostklädda gräset till Jonnas hus vänder jag om och går till baksidan av huset. I så många år har jag varit på Jonnas julmiddagar, och middagar där generellt. Hennes hus har varit som en förlängning av mitt eget. Idag är det dags igen, men allt välbehag är bytt mot olust och obehag. Jag har alltid ogillat att ställas inför oförutsägbara situationer, den här middagen är ett fyrverkeri av  sådana situationer… Därför går jag nu till baksidan av huset, istället för in till middagen hos Linn.
 Här står trädgårdsredskapen längs med husväggen. Jag orkade aldrig plocka in dem efter sommaren. Nu visar rosten stolt upp sig, men jag tror inte att det är mer eller mindre jobbigt att kratta med en rostig kratta, så de får stå kvar. Jag rör mig bort mot hagen. Här har leran och kylan förevigat mina fotsteg. Bredvid dem syns runda spår efter hästhovar. Jag är hundra på att jag hade kunnat peka ut vilka som tillhör Bosse och vilka som tillhör Nilla, Bosse har liksom lite mer försiktiga steg. Medan Nilla tar långa självsäkra kliv. December har tagit alla lukter i gisslan. Här luktar inte längre häst, hö och värme. Här luktar ingenting. Tålmodigt får jag vänta tills de första plusgraderna för att få tillbaks dem.
  Borta vid badkaret med vatten i står Bosse. Hans mörka lugg hänger ned i ögonen. Och han knäcker till med huvudet som högstadiekillar gör för att få sikten klar. När han ser mig börjar han lunka mot mig. Jag tänker att han kanske tycker att jag ser konstig ut. Alldeles utspökad med läppstift, strumpbyxor och finkjolen. Men han betér sig precis som vanligt. Jag klappar medhårs på den lena mulen. Bosses mule är täckt av vita fläckar, som fräknar fast tvärtom. Jag borrar in mitt ansikte i hans toviga, sträva man. Hittar en noggrant flätad fläta, det är säkert Sigrid som gjort honom fin. Hon skämmer bort dem med kärlek, precis som Jonna gjorde. Ofta slår det mig vilken tur jag har som har Sigrid här ibland, nu när Linn tagit över Jonnas sysslor och driver mig till irritation var och varannan dag. Längst in vid Bosses hud känns lukten. Dit har kylan inte kommit. Jag vill göra entré till middagen i sällskap med den där lukten. Vill ta in den i Jonnas hem igen. Det är Jonnas lukt, lukten av henne. Som nu ersatts av någon annan.

Efter en stund i hagen kan jag andas ordentligt. Jag börjar gå mot huset igen. Utanför Jonnas hus står nu ett helt gäng med bilar. Ur en Volvo V70 ser jag hennes gamla vän Frida stiga ut i sällskap av en nätt flicka. Frida var tillsammans med Alice Jonnas närmsta vänner som ung. När de var i tonåren och fastnade för de där Spice Girls brukade de komma över till mig och ställa sig och mima och dansa till låtarna i trädgården. Jag minns att jag brukade kalla in dem för att ge dem någon slags belöning för deras fina uppvisningar. Då bjöd jag på svartvinbärssaft och bullar om jag hade det hemma. Jag vet att hennes mamma och pappa inte tyckte om att jag bjöd dem på sockersaker, men jag sa åt dem att inget säga. Dessutom var Jonnas föräldrar aldrig särskilt närvarande i hennes liv under uppväxten. Ofta kom hon springandes till mig om kvällarna och fick en bit mat när Lars sagt åt henne att äta mackor till middag…
   Adventsljusstakar och stjärnor lyser starkt från huset, inte ett fönster är tomt, inte en vrå besparad. Jag sparkar bort snö från skorna mot trappen in. Sparkar säkert tio gånger trots att skorna är tomma efter fem. Ringsignalen låter skarpt. Efter ett par sekunder öppnas dörren.
   - Nej men hej! Är det du Gunilla? Jag kände knappt igen dig med läppstift!
Det är Linn som öppnar. Hon ler brett. Jag vill säga att det är jag som inte känner igen henne. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett hennes tänder, i alla fall inte i ett leende, kanske i någon slags ilsken grimas mot Nilla eller Bosse.  
   - Hej Linn! Jo visst är det jag, man får ju göra sig lite fin när det vankas fest!
Jag kommer in i den lilla hallen som är fylld av skor på golvet och jackor på krokarna. Framför mig syns en ryggtavla jag känner igen. Det är Jonnas bror Niklas. Han vänder sig om när jag kommer in och att tyda av hans ansiktsuttryck verkar han nästan tycka att det stinker i huset. När han ser mig lägger han ansiktet tillrätta igen och kramar om mig. Vi var aldrig särskilt nära, inte som jag och Jonna var. Det skaver lite i mig att jag inte kan hålla om honom längre än vad som känns passande. Jag vet att de var mycket nära och att komma tillbaks till huset på det här sättet måste vara oerhört märkligt för honom.
  Jag tar mig ett varv in till köket. Linn rusar förbi mig så att jag får ta stöd i dörrkarmen för att inte vingla. Hon har på sig ett rött förkläde. Jag synar henne när hon rör sig mellan ugn, spis och köksbord där buffén hålls på att dukas upp. Då ser jag att förklädet är det som jag broderat på till Jonna. Varje år brukar jag sätta mig på just den här middagen och brodera in något ny textrad eller liten bild, samt årtal. Det är nästan helt täckt av olika små snögubbar, julrim och tomtar. För ett par år sedan sydde jag till en ny tygdel på förklädet för att få mer plats att brodera på. Där är nu en stor kal fläck utan broderier. Så ser jag en trådfärg jag inte brukar använda mig av skymta på det.
- Linn? Kom hit lite är du snäll, vad har hänt med förklädet där?
- Åh ja visst! Vänta jag ska bara ta ut skinkan!
Linn drar ut en plåt med en rykande julskinka på och ställer på ett galler.
- Vadå hänt med förklädet?
- Vad menar du, säger Linn?
Nu ser jag det tydligt. Bland mina broderier finns nu ett nytt. I starkt lila färgat garn har någon broderat in “Hem ljuva hem - 2018” mitt på förklädet. Det krampar i magen. Jag känner hur halsen och nacken spänner sig och inser att jag instinktivt har skjutit fram huvudet, som något slags djur i försvarsposition. Jag sväljer, försöker få ihop rösten så att jag kan tala, säger övertydligt lugnt:
- Linn. Det där förklädet broderar jag på. Till Jonna. Du har ingen rätt att brodera på det. Du har ingen rätt att bära det.
   Linn drar efter andan för att säga något. Precis då hörs en harkling i dörröppningen in mot matsalen. Först känner jag inte igen honom, den äldre mannen med röd gropig näsa som står där. Sedan går det upp för mig att det är Lars, Jonnas pappa.