Frida vaknade som oftast svärande. Svordomarna kom liksom innan hon ens uppfattade varför, just denna morgon var det helvetesjävlafitthora det är nästan mörkt igen men dagen innan var det äckligalillaslampyngel jag är sen. Amanda snusade igenom det hela, dom dagarna hon vaknade utav det gjorde skulden henne bara ännu argare. Det brukar gå bra om Frida får komma upp först, duscha, sminka sig och äta några ostmackor, sen så kan hon väcka Amanda med kaffe och kyssar. De andra mornarna, eller snarare eftermiddagarna, brukar bara resultera i tjafs. Amanda påpekar ofta att hon skulle behöva gå och prata med någon om sin ilska och hon säger att hon inte litar på psykologer, men egentligen så handlar det om att hon inte riktigt vet vart man får tag i en. Fast hon är också trött på det egentligen, de ständiga humörsvängningarna. Fast att vakna i skymningen är ju ändå hemskt. Stockholm är inte en stad för människor som behöver ljus, med sina tunnelbanor och vampyrarkitektur, och hon behöver ljus.
Hon stiger upp ur sängen och stormar mot badrummet, hennes gestalt som skymtar förbi i hallspegeln gör henne än mer förbannad, det tunna håret och sömnsvullna kinderna. Hon står inte ut med att se på sig själv för ens hon satt upp håret och strukturerat om sina drag och proportioner. Helt ärligt så har hon svårt för den nakna, naturliga kvinnokroppen, även den som är näst intill ultimat enligt moderna skönhetsideal som Amandas, allt hon kan se är utrymme för förbättring, om hon inte är kåt. Hon förstår charmen i sexdockor och animerade flickvänner även om hon självklart aldrig skulle säga det högt. Hon tänker att det är så otroligt sorgligt att leva i en tid där det perfekta är nästan tillgängligt, allt annat blir plågsamt icke-perfekt. Hon går in i duschen och gnuggar hårbotten tills det värker, tvättar bort de onda tankarna.
Hon vandrar omkring helt fuktig i lägenheten ett tag och Ordnar, det bästa kuren mot raseriet är att få vara ifred och Ordna. Hon plockar bland räkningarna på hallbordet och torkar smulorna från köksbordet. Ser på inbjudningarna som hänger på kylskåpet, Brittens bröllop, Jonnas julfest. Det känns lite perverst att gå på en död kvinnas fest, vilket är den främsta anledningen till att hon bestämde sig för att gå trots att huvudpersonen är död. Hon har aldrig reagerat rätt på döden, sorgen har alltid känts lite tvungen och kanske omogen. När hon fick höra att hennes far dött så kändes det inte så mycket alls, samma dag så hade hon känt en starkare sorg när hon tappade en halv macka på gatan. Med Jonna så var det annorlunda, både därför att de stod närmare varandra men kanske också för att hon alltid verkade leva så långt borta ifrån döden. Frida hade på sig för mycket smink på begravningen, det var tydligt att hon inte hade gråtit.
Hon saknar också människorna där, eller hon tror att hon saknar dom, kanske så saknar hon mest om att berätta om sitt liv för dom. Om målningarna hon lyckas sälja, om gallerier, fester och undersköna älskare. I Simrishamn känner hon sig enorm, här hänger skulderna henne i kjolkanten och hon känner sig mindre synlig varje år. Hon drar på sig ett par tofflor och går ut på balkongen för att röka, klockan är över tre nu det är nästan helt mörkt. Hon undrar om det var mörkt när Jonna dog, om det var en utav dom där kvällarna där ute som blir så svarta att det känns som att bilen är helt ensamt i rymden. Plötsligt så känner hon ändå något, tanken på Jonna, helt ensam i intet. Sen så försvinner det. Hon fimpar i en blomkruka och går in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar