onsdag 12 december 2018

Kapitel 6 av Skrivarlinjens kollektivroman. ”Amanda” av Katarina Diehl

Frida har en samling av födelsemärken på högra axeln, som ett knaster av färg i ett annars mjölkvitt hav. En skev fyrkant och tre prickar som svans, som om Karlavagnen speglat sig i hennes kropp. Jag följde dem med fingret när det ringde den där dagen i februari. Vi låg fortfarande i sängen fastän klockan ringt, det var bara jag som skulle till jobbet, Frida skulle måla hela dagen hade hon sagt. Jag minns det som att allt smälte samman i vitt den morgonen. De urtvättade lakanen, Fridas bleka hud och det försiktiga gryningsljuset som letade sig in mellan persiennerna, allt enades i samma tysta färglöshet. Så bröt Fridas svordomar genom diset. Först trodde jag att det var min beröring som väckt henne men förstod sedan att det var hennes telefon som vibrerade på köksbordet. När det ringde för tredje gången slet hon argt av sig täcket och gick upp för att svara. Jag betraktade henne från sängen, hur hon först blev tyst, kom av sig mitt i en svordom. Sedan la hon armen om sin beniga bröstkorg, hukade sig lite och huttrade till.
Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa när Frida kom tillbaka till sängen och berättade att hennes gamla klasskompis Jonna gått bort. Jag gjorde det jag trodde var rätt, kramade henne, försökte trösta, gjorde frukost. Jag minns att jag inte kunde komma ihåg vem hon var, Jonna. Jag letade i huvudet, försökte minnas storasyrrans skolkataloger. Gick igenom alla i hennes årskurs, bläddrade en sida i taget ur minnet.  Korsavångsskolan 2001. Jag vet inte vad jag letade efter egentligen. Trodde jag att jag skulle slå upp en sida ur minnet och att ordet död skulle stå stämplat över Jonnas ansikte? Eller kanske att någon klottrat i kanten - dör ung - och så en pil riktad mot henne?
Jag gick till jobbet den dagen i alla fall. Tog bussen för att vara exakt, 4:an fem stationer, jag var sen. Anna hade blivit tvungen att öppna själv och jag bad om ursäkt, mumlade något om dödsfall och hon såg beklagande på mig. För en sekund såg det ut som att hon skulle fråga mig något, om jag ville prata eller så. Men så kom hon på sig själv, slöt munnen och började skylta om istället. Så gick dagen som vanligt. Jag hämtade Acne-jeans i anorektiskt små storlekar och berömde småtjejerna som till slut lyckades knäppa byxorna med rödflammiga ansikten. ’De tänjer sig en halv storlek, absolut! Ni ser fantastiska ut!’ Alla tre tjejerna köpte varsitt par jeans och när dörren plingande slog igen efter dem och deras stora papperskassar tänkte jag på döden.
Jag tänker fortfarande på döden, kanske är det för att vi ska åka till julmiddagen i Jonnas ära idag. Jag tänker på Jonnas död och på min död. Jag vill fråga Frida om hon tror att Jonna var ett vackert lik. Om hon tror att jag skulle vara vackrare som död. Min mormor sa alltid att skönhet är ett världsligt ting men jag vet bättre. Skönhet är makt och missbruk. Jag är säker på att Frida valde mig för mitt utseendes skull och det gör mig inget. Inte för att hon själv uppskattar den men för att hon tycker om att visa upp mig inför andra. Frida är annars den första personen jag träffat som inte fallit för min inövade perfektion. Hon är också den enda person som ärligt skulle svara på frågan om jag skulle bli ett vackert lik. Hon skulle ta det på stort allvar, göra en teatralisk scen av det hela.  Omsorgsfullt sminka mig vit, försiktigt reda ut mitt hår och sprida det likt en gloria över kudden. Be mig ligga still och blunda så hon kunde föreställa sig det ordentligt.
Frida har ordnat så att vi kan köra ner till Simrishamn. ’En roadtrip!’ utbrast hon glatt när hon kom hem med bilnycklarna till en Volvo V70 i förrgår. Jag frågade inte vem hon lånat bilen av, vem det                               var hon fnissande tackade över telefon. Det var ju ändå mig hon skulle resa med och tystnad är för övrigt något jag alltid varit bra på. Frida skickar fem sms på raken under tiden som jag stänger ner butiken. Hon är exalterad och rädd. Jag vet att vi inte får misslyckas i vår uppvisning. När det kommer till att besöka barndomsstaden uppskattar hon min perfektion, nu passar den henne. Det snöar när jag kommer ut på trottoaren och låser butiken. Stora, blöta flingor som landar med ett smaskande ljud på min jacka. Som spottloskor från någon jävligt förbannad där uppe.
Frida bad mig att spotta på henne en gång rätt tidigt i vår relation. Det var en sen kväll i mitten av veckan och hon hade ringt och bett mig komma över. När jag klev in i lägenheten låg hon naken, utsträckt över mattan i hennes vardagsrum. Hon såg sårbar ut, alldeles för blek och smal för att vara livskraftig. Jag tvekade men gjorde som hon ville. Hon böjde huvudet bakåt och lät saliven rinna nerför halsen. ’I skammen är man alltid ensam’ sa hon, reste sig och gick in i badrummet. Hon har aldrig bett mig göra det igen.
När jag viker av runt hörnet vid Seven Eleven krockar jag med en pälsklädd äldre dam. Hon svär tyst och jag backar ut på gatan. Trottoaren är fylld av julstressade stockholmare på väg hem från jobbet. Alla hukar sig för snön som faller allt ymnigare. Vid rödljusen på Götgatan stannar jag och väntar. Ljudsignalerna vid grön gubbe låter som en tickande bomb sekunder innan explosionen. Jag vänder ansiktet upp mot himlen. Frida tycker att den här staden är alldeles för mörk men jag tycker att den är alldeles för ljus. Mitt ansikte blir blött av smältande snö, spottloskorna från Gud glider in under halsduken. Jag vrider huvudet åt norr, där bakom molnen borde Karlavagnen vänta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar