Jag känner doften av julskinka ända ut i trädgården. Usch. Men jag måste klara denna middag ännu en gång, fast den här gången utan min älskade syster Jonna. Vad jag saknar henne. Hon gjorde den här middagen speciell, det var därför jag kom. Nu känns det meningslöst att klara middagen och vara här. Utan henne kommer ingenting på den här middagen att bli sig likt.
När jag kommer in i det illaluktande och ostädade huset så hör jag mycket skratt och ser många leenden. Alla är här, och de är glada. Inte jag, för utan Jonna kan man väl inte vara glad? Förstår inte hur dessa människor kan orka med middagen, och vara glada. Jag vill knappt ta av mig skorna och gå in. Jag vill bara att Jonna ska vara här, då skulle jag vilja vara kvar.
Jonna var alltid min enda riktiga vän, och syster. Vi hade en svår och tuff uppväxt men med henne vid min sida var allt möjligt. Som nuförtiden, jag jobbar som telefonförsäljare och tjänar riktigt bra. Hon hjälpte mig att söka det här jobbet och hon fick mig att vilja tycka om det. Vi gjorde en plan att köpa saker, en riktigt fin bil till mig och en guldklocka till henne. Jag köpte guldklockan när jag fick min andra lön, hon blev så lycklig. Efter att Jonna dog så kände jag att jag fortfarande ska följa vår plan och spara ihop till en fin bil. Jag jobbade hårdare än någonsin och till slut fick jag ihop pengar så det räckte till en bil men tyvärr fick Jonna inte se den. Hon dog bara några veckor innan jag hade fått hem BMWn.
Allt hennes slit, från början till slut. Hon var mamman i familjen, som då bara bestod av mig och henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar