Kapitel 12: "Gertie Larsson" av Tina Sandin, Skrivarlinjens kollektivroman

 Gertie går upp klockan sju som hon alltid gör. Hon sätter på sig sin urtvättade bruna morgonrock och de svarta tofflorna. Gertie har inga förväntningar på eftermiddagens julmiddag.

   Hon bäddar sängen och drar ifrån de tunga olivgröna gardinerna. Hon tittar mot Jonnas hus och undrar vem det är som har tagit över huset och hästarna. Gertie hade sagt till grannen rakt över att hon hellre bor granne med hästar än människor, de är vackra även om de skiter och luktar en hel del.

   Gerties sovrum är viktorianskt inredd, med stora fönster och på kortsidan finns en öppen spis som hon aldrig använder, istället samlar hon på tidningar där. Hon går mot garderoben, den är stor och är gjord av körsbärsträd. Hon öppnar garderoben, högst upp har hon en hylla med sina gamla, vackra hattar men som hon aldrig använder och framför de har hon ett antal svarta baskrar.

   Det hänger det massor av vackra klänningar, som hon fnyser ljudligt åt. Till höger längst inne hänger fyra uppsättningar av allt, fyra svarta knytblusar, fyra svarta raka kjolar som går strax nedanför knäna, fyra svarta koftor med små röda rosor på. Bredvid koftorna har hon sina halsdukar, siden, stickat, men den hon valde, var en svart viktoriansk halsduk. Hon tar en blus en kjol en kofta och halsduken och lägger de prydligt bredvid varandra på sängen. Hon går till byrån som står under fönstret, den är av mahogny och en vacker vit marmorskiva ovanpå. 

   I byrån ligger fyra svarta strumpbyxor i nylon och fyra svarta bh:ar och sju par trosor, fyra par grå stickade sockor. Gertie tar en av varje. Hon tog allt i famnen och lade dem bredvid de andra kläderna på sängen.

Gertie går ut till köket. Hon använder bara nedervåningen nu mer, hon har inte varit på övervåningen sedan hennes make dog, det är nio år sedan.

   Hon sätter på den väl använda kaffekokaren och fyller några mått med kaffe i den. Medans kaffet kokar går hon in till sovrummet och börjar klä på sig och sist av allt sätter hon på sig sin kofta och sockorna och går tillbaka till köket.

   Gerties kök hade förfallit, tapeterna var gulnade och mönstret var sedan ett minne blott. Hon fyllde på kaffet på ett fat och sedan satt hon en sockerbit i munnen och sörplade i sig kaffet. Gertie upprepade tre fyra gånger tills hon var nöjd. Hon går in i sovrummet och hämtar sin 40 x 40 centimeter stora väska gjord av garvat läder. Hon hör en avlägsen ringsignal och går till köket och ser att det är hennes gula telefon som hänger på väggen som låter.

   “Hallå,” svarar Gertie kort.

   “Hej, Gertie, det är Maj-Lis, hur är det med dig,” Maj-Lis är Gerties kusin och den enda som hon har kontakt med.

   “Jo, tack, det är väl bra,” svarar Gertie med sin skånska dialekt. Hon håller luren mellan örat och axeln medans hon lägger en stor plastpåse i väskan, som hon kallar för doggy-bagen.

    “Vi hörs så sällan nu för tiden och jag vet att julen är den värsta tiden på året, men ska vi träffas på nyårsafton hemma hos mig.” Maj-Lis lät så himla rar och det behöver Gertie i sitt liv.

   “Ja, för sjutton, Maj-Lis, det är klart jag kommer över. Jag tar med mig skumpa från vinkällaren, blir det bra?”

   “Absolut. Du är så välkommen, Gertie och en sak till.”

   “Vad då.”

   “Sno så mycket mat och dryck du kan, för de har väl aldrig varit trevliga mot dig.”

   “Det ska jag, tro mig. Jag måste gå nu, hej då, Maj-Lis.” Gertie avslutar samtalet och väskan låter hon stå kvar på en av de fyra stolarna. Sedan fortsätter hon gå till sovrummet. Hon tar av sig alla kläderna som hon har satt på sig, för att sedan börja om, sådan är Gertie. Hon sätter på sig en svart bh och svarta trosor, tar den svarta knytblusen och den svarta plisserade kjolen, som slutar strax under knäna, Gertie sätter på sig de svarta nylonstrumpbyxorna och ett par gråa raggsockor. Sedan sätter hon på sig den viktorianska sjalen.

Efter att ha klätt på sig ställer hon sig framför spegeln och fnissar och säger högt på skånska.

   “Är det likvaka så är det.” Gertie går tillbaka till köket och tar väskan i famnen.

   “Min kära lilla, doggy-bag, du har hängt med till Jonna många gånger och nu ska du få bli fylld upp till kanten.

Hon är pedant när det gäller smuts och ordning i hemmet, men när det gäller målning och tapetsering så låter hon det förfalla, tapeterna håller på att krulla sig så att man börjar skönja den undre tapeten.

   Gertie hatar att frysa om fötterna så hon sätter på sig ett extra par av de gråa raggsockorna. Hon sätter mödosamt på sig sin svarta kappa och sina svarta gummistövlar, fötterna glider snabbt ner i stövlarna. Gertie känner knuten på huvudet och blir rosenrasande.

   “Hur fasiken glömde jag bort håret?!” skriker hon, hon går till toaletten där hon har alla hårsnoddar och med några enkla rörelse, är håret uppsatt i en knut. Hon tar nycklarna som hänger på en krok bredvid hatthyllan, stoppar ner nycklarna i kappans ficka, tar ner den svart baskern och sätter den på huvudet.

   “Då så. Dags att gå, min mage kurrar,” säger hon åter som om det fanns någon annan i huset, hon tar ner käppen som hänger i hatthyllan, käppen är svart och har ett varghuvud i silver.

Hon låser upp dörren och super in den kalla luften.

Den är frisk och nästan för kall för Gerties lungor. Hon ser på syrenhäcken som borde trimmas och äppelträdet, som fortfarande har äpplen kvar, borde beskäras, ”men jag är den jag är,” tänker Gertie.

Även om hon faktiskt tycker om vackra trädgårdar så har lusten att leka trädgårdsmästare aldrig infunnit sig för henne. Hon stänger dörren efter sig och låser både under och överlås.

  Gertie har inte skottat bort snön från stenplattorna. Det är bara en liten nertrampad stig, som går ända ner till grinden. Gertie går försiktigt ner för den lilla nedtrampade gången. Sulorna är hala och hon håller på att halka, men lyckas hålla sig kvar ända fram till grinden

”Lite sand kan jag väl avvara när jag har varit hos Jonna, men då är väl klockan så mycket. Nåja, jag får skjuta upp det tills i morgon,” tänker Gertie. Hon undrar ofta över varför hon har bott kvar här. Hon tyckte att det var för flackt. I Skåne finns det inte mycket barrträd och de få julgranar som höggs ner, säljs för dyra pengar så julgranar fanns det få av att köpa, men Gertie har aldrig haft någon julgran, så om andra står utan en, bekommer henne inte alls.

   Husen här har desperata färger, som om barn har varit med och bestämt det mesta. Gertie har ett äppelträd, en ask, en lönn och två björkar. De andra träden står på baksidan utom äppelträdet förstås, den står stolt med grenarna hängande som ett paraply. Gertie tycker att det är konstig att den har skött sig själv i alla år. Hon tittar upp mot himlen ser att molnen kommer in hotfullt så hon börjar gå snabbt mot Jonnas hus. Gertie tittar på huset med avsmak och hon tycker att husen har blivit lågstatus hus och folk har svårt att sälja husen till det värde husen hade en gång.

Jonnas hus är slitet, flagor från färg ligger i sjok nedanför väggarna.

   Gertie hoppas att hon inte stöter på någon, det skulle förstöra effekten på hennes entré.

När hon kom in i trädgården och gick sakta till gångens mitt säger hon högt,

   “Men så puttinuttigt med alla adventsstakar och stjärnor som hänger i vartenda jävla fönster, det är så hemskt att man mår illa.”

En flicka i 6-årsåldern går förbi, hon stannar och tittar konstigt på Gertie. Gertie stirrar tillbaka. Flickan lipar åt Gertie och det gör henne alldeles upprymd för nu får hon ge igen. Gertie lipar tillbaka och morrar åt flickan som börjar att gallskrika. Gertie ler på ett väsande vis, tillräckligt högt så att flickan fortsätter att skrika. Gertie undrar varför man låter barn gå ute själva i den åldern. En äldre kvinna i 30-årsåldern springer fram till flickan och frågar henne vad som har hänt.

Gertie börjar närma sig Jonnas dörr.

   “Hallå där,” ropar kvinnan, som är klädd i en röd kappa som går ner till skorna. Gertie vänder sig om och pekar på sig själv med pekfingret.

   “Menar du mig?”

   “Hur kan du vara så elak mot ett litet barn?” Kvinnan är ordentligt upprörd samtidigt som hon håller hårt i flickans hand.

   “Hon lipade åt mig och jag lipade tillbaka, mer än så gjorde jag inte. Hur kommer det sig att ett litet barn är ute här, på egen hand?” Gertie hytter med handen åt kvinnan.

   “Du är ju inte riktigt klok.” Kvinnan går iväg med flickan och stirrar på Gertie ända tills de är utom synhåll. Gertie sträcker upp mittfingret åt kvinnan sedan vänder hon sig om.

Gertie står framför huset, hon är riktigt nära trappan upp till dörren. Hon stannar till och tittar in genom ett av fönstren, hon är inte nära, men hon kan se in på de som redan har kommit. Doften av mat och bakning, barr, julglögg får hennes mage att kurra och smärtan av hunger är olidlig. Hon kom just på att hon glömt doggy-bagen.

   “Fasiken också. Satans skit. Hur kunde jag glömma bort det viktigaste av allt?” Gerties ord ekar mellan byggnaderna. Hon går med små korta snabba steg, öppnar den knarriga grinden, stänger till den och fortsätter upp på stenplattorna, hon låser upp dörren, både uppe och nere. Gertie går raka vägen in till köket, där på stolen har Gertie ställt den.

Hon tar väskan och rusar ut och låser dörren, bara nedersta den här gången.

   “Käppen!” Gertie låser upp dörren åter igen, går ut till köket och hämtar käppen. På väg ut ser hon alla fotspår, sand, snö och gamla löv.

   “Men det var då självaste fan!” Humöret på Gertie är uruselt.

Hon låser dörren, ut på stenplattorna och hon tar ett för stort steg, halkar och ramlar på rumpan. Gertie reser sig upp väldigt försiktigt. Det sista hon vill är att tillbringa eftermiddagen på akuten. När hon kommer upp, borstar hon av sig snön, tar upp käppen och doggy-bagen. Gertie tar försiktiga steg till grinden som knarrar ljudligt när hon öppnar och stänger den. Hon går till vänster och efter tio meter är vid Jonnas trädgård igen.

   Väl framför dörren tvekar hon en sekund, men till slut ringer hon på.

Hon hör stoj och skratt inifrån, dörren öppnas och där står Linn med stora oförstående ögon.

   “Jaha, vad vill du,” frågar hon snabb?

   “Tränga mig in så klart. Jag är en självinbjuden gäst.” Gertie tränger sig förbi Linn, som står och tittar häpet på Gertie.

    “Har du ingen hyfs. Jonna är död och du bryr dig inte ett jävla skit.”

   “Varför skulle jag bry mig, hon brydde sig inte om mig. Hennes hästar är mer värda än någon av er. Jag kommer för maten och dryckens skull.” Gertie går vidare in i huset. Hon får nästan kväljningar, det är stökigt, inte alls som när Jonna bodde här. Hon var bra mycket renligare än Linn som verkar vara en smutsgris.

   Gertie fortsätter ut till köket, där ligger det bakverk, kakor som drömmar, havrekakor, prinsesstårta. Gertie drar med pekfingret över jordgubbstårtans grädde och slickar sig på fingret. Hon öppnar en lite sidoflik på väskan där alla sorters bakverk och kakor stoppas ner. Gertie fortsätter in till vardagsrummet. Alla i rummet tystnar. De tisslar och tassar.

   “Hej på er allihopa,” de fortsätter att stirra på Gertie.

   “Men kära lilla, vän, kunde du inte ha satt på dig något snyggare än den där utstyrseln. Du ser hemsk ut.” Innan någon hinner kommentera Gertie har hon gått till buffén.

   “Mmm, julskinka, köttbullar, gravad lax, men usch, det där tänker jag inte ta, det ser vidrigt ut.” Alla inne i rummet ser på när Gertie öser ner maten i väskan, ingen säger något, de är alldeles för chockade. När Gertie hade fyllt sin väska, till både bredd och höjd är hon nöjd.

   “Tack ska ni ha, fortsatt dötrist kväll, tjingeling!” Gertie rusar ut till hallen och ut genom dörren.

_