David kliver ut i den mörka morgonen, gäspar ut nattens rester i den kalla luften.
”Toby, kom nu!”
Labradoren springer förbi honom med ivriga steg, skyndar bort mot skogssnåret.
David går alltid samma promenadstråk om mornarna. Känner till varje grop, varje fåra av stigen. Ändå är det annorlunda nu, tommare. Det är snart ett år sedan Jonna dog, men det skaver fortfarande i bröstet varje gång han går deras runda.
Deras runda. Det var så han och Jonna hade börjat kalla den efter att de upptäckt att de båda alltid var ute med hundarna samtidigt, och trevande börjat följas åt.
De hade gått på samma högstadium, han och Jonna, men hade aldrig pratat med varandra förut.
Precis som David hade Jonna varit en av dem som kunde glida igenom skolåren utan friktion, utan att vara någons måltavla. Men medan David hängde med idrottskillarna var Jonna en av de konstnärliga. I skolans värld betydde det att befinna sig i två olika universum.
Skoltiden. Ett hav mellan då och nu. David hade varit en fotbollstalang, ganska snygg till och med, någon folk såg upp till. Men sedan kom korsbandsskadan, och med tiden övervikten, ledan och det allt högre hårfästet.
Med Jonna var det annorlunda. Det var som om hon bara hade rätat ut sig med åren, samlat sig, lagt sig tillrätta i tiden. Som om pondus och ungdomlighet bestämt sig för att samsas i hennes rörelser, som om hennes livslust bara hade växt med åldern.
Kanske var det just det som hade varit dragningskraften med Jonna, det som hade väckt något i honom.
En bitter längtan kanske, en fråga om han själv hade kunnat vara någon annan.
Men varje gång hon sa något om öppna gränser och att ingen är illegal så försvann skimret.
David höll sällan med om hennes åsikter. Därför såg han nogsamt till att prata om annat när de promenerade. Agilityn med hundarna, hans lärarjobb, hennes hästar.
David rycks ur sina tankar av ett högt skall. Toby har fått vittring på något.
”Kom hit Toby, vi ska gå tillbaka!”
På vägen hem passerar han Jonnas hus, ser att det lyser därinne. Först blir han iskall, sedan kommer han ihåg att Linn fortfarande bor kvar i huset. Det är också hon som bjudit in till Jonnas julfest i år, trots att Jonna inte finns längre.
Sist David hade blivit bjuden hade han bara gått dit för att han ville ha en kväll borta från sina barn och sin fru, för att fly till något annat, något utanför det invanda. Han hade haft med sig en kasse starköl och druckit upp dem med girigt svalg, som om han trott att han kunde hitta en annan version av sig själv i burkarnas botten. Redan under fördrinken hade orden börjat halka i munnen, och när en av hennes vänner hade frågat vad han skulle rösta på i valet hade han hållit ett osammanhängande brandtal om att det bara finns ett parti som satsar på skolan och unga, som vågar säga nej till snyltare utifrån. Stämningen hade blivit knastertorr efter det, och David hade smitit hem efter middagen. Sedan dess hade han inte träffat Jonnas vänner, bara skymtat dem på begravningen.
Men nu skulle det snart bli dags igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar