Lars sätter knät mot ratten för att få händerna fria till att knäcka upp ännu en Sofiero. Han tycker inte ens om Sofiero men han plockade med det som var närmast. Han sväljer ned en klunk, höjer volymen på bilradion och fortsätter vråla med i Sweet Home Alabama. Rösten är sedan länge bruten och det river i halsen men sången är det enda som hindrar honom från att styra in bilen i mötande trafik.
Jonna.
Så fort det är en paus i musiken dyker namnet upp igen. Och han kniper ihop ögonen så hårt han kan för att hindra tårarna. Det hela är ett enda stort misstag, när han kommer fram kommer Jonna vara där.
Han har druckit sen Jonnas ex ringde och berättade om Julmiddagen, vad hette hon, Linn? Han visste inte ens om att Jonna var flata. Inte för att det spelar någon roll, det var bara ännu en grej han inte visste om henne. Han undrar egentligen bara vad för sorts person hon blivit sen han flyttade. Hon kanske klarat sig bättre utan honom. Nej, hon klarade sig definitivt bättre utan honom. Det är en av de många punkterna på listan av saker Lars insett för sent. Han önskar bara att han hade kunnat vara en förebild istället för den han är.
Lars kör upp framför ett stort hus och trots att hans GPS säger med en mekanisk röst att han är framme undrar han om han kommit rätt. Huset verkar alldeles för stort för en 22 åring. Lars oroar sig över hur skuldsatt Jonna är men kommer snabbt på att varken han eller hon behöver oroa sig över det längre. Alla hennes skulder är annullerade och Lars önskar att det gällde hans skulder också.
Han tar på sig jackan och kliver ur bilen. Kylan biter sig in genom den som om den var gjord av luft och hans andedräkten förvandlas till ånga. Han funderar över att ta med sexpacket med öl som ligger i baksätet men vill inte ge ett ännu sämre intryck än stanken av öl redan kommer att göra.
Ett elstaket löper längs med uppfarten. Bakom det försöker en stor arbetshäst nafsa upp det sista frusna gräset under snön. Hästen tittar upp mot honom och Lars försöker att dölja sin avsmak. Otacksamma djur som äter pengar. De kunde lika gärna äta sedlar istället för havre, för att inte tala om hur lätt de dör.
Hostar de en gång.
Död.
Trampar snett.
Död.
Knycker på nacken lite för energiskt.
Död.
Sen måste man köpa en ny för att barnen ska komma över den förra. Om man vill förlora en nära vän vartannat år kan man ju lika gärna skaffa en hund. Arbetshästen fnyser mot honom och stampar i marken. Lars sträcker ut tungan mot den, tätt följt av ett mittfinger.
Han kör händerna djupt ned i jackfickorna, pressar ihop axlarna för att hålla värmen och går fram till dörren. På välkomstskylten är Jonnas namn överstruket och snett ovanför är Linns namn ditskrivet för hand. Han knackar på dörren. För ett kort ögonblick står Jonna där i dörröppningen och ett hopp tänds i Lars bröst innan han inser att det måste vara Linn och hoppet slocknar igen. Linn stirrar på honom med uppspärrade ögon.
”Ja, öh hej… jag är Jonnas pappa. Lars.” säger han och sträcker fram handen. När Jonna inte svarar lägger han till: ”Vi pratade över telefon.”
Linn ler ett osäkert leende och ger Lars ett svagt handslag. ”Jonn- Linn.”
”Jag är här för middagen.”
Jonna kliver lite åt sidan för att bjuda in Lars att gå in. ”Middagen är imorgon.”
”Jaha, jag trodde den var ikväll. Då ska jag inte störa.” Lars rör sig mot dörren.
”Nej,” säger Linn, ”du får gärna stanna. Du måste ha åkt långt.”
”Från Jönköping bara.”
”Vad tar det? Två timmar?”
”Tre och en halv.”
”Måste varit svårt i det här vädret.” Linn går fram till Lars och försöker lyfta av hans jacka. Lars vänder sig klumpigt om och låter henne hänga upp den på en galge. Det är någonting udda med Linn, tänker Lars. Hennes blick tycks inte riktigt fästa på någonting, som om hon ser någonting som inte är där. Ungefär samma blick har Lars sett i kyrkan som hans fru brukar dra med honom till. Fast det är inte riktigt samma. Den ”frälsta” blicken som Lars kallar det i sitt huvud brukar komma med ett fånigt leende. Linn ler inte. Hon ser osäker ut, förvirrad, nästan rädd. Fast det kanske är stanken av öl från honom som skrämmer henne. Hon kliver åt sidan för att mana honom att gå in. Han sparkar av sig skorna och kliver in i vardagsrummet. Juldekorationer är utspritt överallt. Det går knappt att röra sig i rummet utan att fastna med foten i ljusslinga, rispa sig mot granris eller slå omkull ett ljus. Dekorationerna liknar dödsfällor mer än något gemytligt, men Lars har alltid avskytt julen och allt som hör till. Det var kanske därför den var så viktig för Jonna. Ett slags uppror mot sin far.
”Vad fint du gjort här.” säger han. ”Väldigt fint dekorerat.”
”Tack, jag har jobbat på det hela veckan.”
”Jag kan se det.”
”Varsågod och sitt.” Hon gestikulerar mot soffan som är en av få platser som inte är helt täckt av någon form av prydnad. ”Vill du ha glögg? Jag kan värma lite.”
Lars sätter sig ned i soffan. ”Ja, tack. Om det inte är till besvär.”
”Nej, absolut inte. Jag behöver ändå ta en paus från alla förberedelserna.” Linn försvinner in i köket bakom Lars. Han knyter händerna mellan knäna och funderar på om han kan ta sig till dörren och fly utan att Linn märker någonting. Fast då skulle han inte få någon glögg och det skulle var oartigt att lämna Linn nu.
Lars reser sig upp från soffan och går ut i köket där Linn far mellan skåpen som en tecknad seriefigur. ”Var ställde jag glöggen?” mumlar hon för sig själv.
”Där. Bakom brödrosten.” säger Lars.
Linn skriker till och slår bakhuvudet mot en skåpslucka.
”Oj! Hur gick det? Det var inte meningen att skrämmas.” Lars går fram och tar tag om hennes arm för att hålla henne upprätt. Han leder henne fram till en stol vid köksbordet och Linn sätter sig ned med en hand mot baksidan av sitt huvud.
”Jag är okej. Det är ingen fara, du skrämde mig bara. Låt mig fixa glöggen.”
”Nej, sitt ner du, jag kan värma den. Var har du glasen?”
Linn pekar mot ett av de övre skåpen.
Lars lyfter ut vad han gissar är glögglas, häller upp glöggen med ett något sydeuropeiskt namn och ställer in glasen i mikrovågsugnen. Linn tittar på med missnöje skrivet i ansiktet.
”Jag vet att det inte är samma sak att värma det i mikron,” säger Lars, ”men vi får göra vad vi kan med det vi har.”
”Det är inte det.” säger Linn. ”Jag kan bara inte förstå att jag har min… jag menar Jonnas pappa i mitt kök.”
”Jag kan inte förstå det heller,” säger Lars med ett snett leende. ”jag kan inte förstå att jag är i Jonnas kök med hennes ex.”
”Ex? Jonna och jag var inte tillsammans.”
”Inte? Jag trodde ni… du vet.”
”Nej, vi var bara väldigt nära vänner. Väldigt nära.”
Lars pustar ut. ”Jag menar det är inget fel om ni hade varit det. Någonting måste man ju äta.” säger Lars och skrattar osäkert. ”Men fanns det någon speciell i hennes liv?”
”Bara Erik vad jag vet, men han var inte så speciell. Inte på det sättet i alla fall.”
Lars nickar långsamt. Mikron plingar till. Lars skyndar över, ställer fram den ångande glöggen på bordet och försöker låtsas om att han inte precis brände sig på de heta glasen.
”Vänta här!” säger Linn, ”Jag kom precis på en sak jag ville visa dig.” Hon spatserar ut i hallen och hennes steg ekar mot trappan till ovanvåningen. En sekund senare kommer hon nedspringande igen. Med en duns släpper hon ner ett fotoalbum på bordet framför Lars. Han känner igen det direkt. Det är ett fotoalbum han skapade. Linns mamma hade sagt att det var onödigt, rentav gammalmodigt när det fanns Facebook, men Lars sa att vissa saker borde man ha för sin egen skull, inte för andras.
Linn slår upp den entusiastiskt, pekar ut bilder och ställer frågor som Lars inser att han inte har svar på. Han saknas i de allra flesta bilderna, det var trots allt han som tog de flesta av dem, men ibland lyckades han övertala någon annan att ta ett. Som bevis för att han var där om inte annat. Hans ansikte är rödblommigt och svullet i alla bilder. Han kommer inte ihåg kontexten av när det togs eller vad de gjorde tillsammans utöver vad han kan se på bilden. Det sista fotot är ett på honom och Jonna med året 2012 följt av ”Kanarieöarna” skrivet under. Han håller armen runt hennes axlar och de båda ler. Inget i fotot tyder på att han inte skulle vara en del av hennes liv inom bara en månad.
”Lars?” Linns röst väcker honom tillbaka till nuet. ”Hur mår du?”
”Jag kommer inte ihåg någon av bilderna.” mumlar han. Lars ställer sig upp och knuffar undan sin stol med ett högljutt skrap. ”Det är en sak jag måste göra.”
Lars marscherar ut till hallen, slänger på sig jackan och fortsätter ut till sin bil. Han ignorerar Linns rop bakom honom. Hästen knycker på huvudet som en hälsning när den får syn på honom och det förvånar Lars att den överlever den hastiga rörelsen. Hästen gungar på huvudet medan den följer honom längs med staketet.
Lars drar upp bildörren och lyfter ut sexpacket med öl. Han sliter loss plasten som klibbar sig runt burkarna och knäcker upp en. Han går fram till diket precis framför hästen och börjar hälla ut ölen. Hästen tittar på med nyfiken blick.
”Jag vet.” säger Lars, ”det är alkoholmissbruk.” Han häller ut en i taget tills alla sex av dem är tomma. Han kastar de tomma burkarna i soptunnan. På vägen tillbaka upp till huset stannar han framför hästen som fortfarande tittar mot honom med huvudet på sned.
”Ni hästar är inte så dumma ändå.” säger han.
Hästen kastar lekfullt med huvudet och travar långsamt längs med staketet upp mot huset. Lars försöker springa ifatt och förbi den men den ökar takten. När Lars är framme vid verandan andas han tungt. Det var så länge sen han verkligen sprang. Hästen gnäggar och ställer sig på bakbenen som i en segergest.
”Du vinner den här gången.” säger Lars mellan andetagen och tittar upp mot dörren. ”Linn behöver säkert hjälp med något.”
Lars sparkar av sig snön från undersidan av hans skor och kliver in i husets värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar