Ända sedan Jonnas olycka är varje morgon likadan. Orolig sömn, uppvaknande med ett ryck, svart kaffe och fyra-fem öl till frukost, sedan timmar framför darttavlan. Det är nödvändigt att dricka innan man spelar dart, det förhöjer prestationen. Erik står på sin vanliga plats, ägnar några sekunder åt att kalibrera siktet, sedan knycker han på handen och pilen far iväg. Landar tungt, ett ljud av tillfredsställelse. Tre gånger tjugo poäng. En högre poäng går inte att få, men i Eriks drömmar händer det ofta att han går fram till darttavlan för att samla ihop sina pilar och ser att tavlans siffror ändrats, att där det tidigare stod 20 plötsligt står 40, att han får fler poäng än vad spelet ens tillåter. Det är ungefär lika trovärdigt som att väcka en död till liv, men drömmen följer sin egen logik.
Han tänker inte på varifrån denna besatthet med att kasta dart kommer ifrån, han vill inte tänka på det. Han vet bara vad det är han ser i samma ögonblick som pilen lättar, vad han ser under den utdragna sekund som följer innan pilen finner sitt fäste i någon av poängfållorna. Han ser Jonnas ansikte. Vänligt, leende. Ett ansikte med en innebörd. Innebörden för Erik är “det där jag längtat efter hela livet men aldrig trodde att jag skulle få, som jag sedan fick och därefter förlorade”.
Runt om i lägenheten råder oordning. Tomburkar, dammiga kläder, kartonger från frysmat. Han tänkte alltid på kärleken som vore den ett budskap på en frysmatskartong: oändlig hållbarhet garanterad. När han tänker på kärleken nu sveper en jättevåg genom rummet, krossar fönstren och dränker världen utanför.
Han vet inte om han kommer att gå på festen, den där som Jonna brukade hålla i. Han har det bra hemma, han har allt han behöver. Darttavla, vodka, ett fönster att se ut genom. Någonting som fyller rummet, någonting som har börjat sätta sig i väggarna och antagligen aldrig kommer gå att vädra ut.
Hur kan en människa få en sådan betydelse? Att lära känna en annan människa är bara att ta del av korta gemensamma stunder som möjliggör gissningar om vad tankar och känslor. Någon säker kunskap går inte att få. Ändå vet Erik att han kände Jonna, kände henne på ett sätt som han inte känner någon annan, antagligen inte ens sig själv. Saknaden är ett andetag som kväver en, saknaden är kolmonoxid. Saknaden är uppvaknandet från drömmen. Den är bilden av Jonnas ansikte. Mer och mer har saknaden blivit det enda som finns för Erik. Den har blivit allt.
Utanför dörren står Tom som vanligt. Erik blickar ner på honom från fönstret. Sätter på sig ytterskor men bryr sig inte om att ta rocken. Han går fram till Tom och säger något. I nästa ögonblick är de båda på väg upp till Eriks lägenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar