Jag slänger en sista blick i hallspegeln innan jag går ut. Drar ett drag med
fingret under läppen för att putta läppstiftet på plats. Det blir svårare med
åren, att hålla det innanför kanten. Djupa rynkor sträcker sig från läpparnas
kanter utåt, som kanaler, perfekta för läppstift att ta plats i. Jag brukar
alltid vara äldst på Jonnas middagar, idag är det Linn som håller i den. Men
jag antar att jag kommer vara äldst även detta år.
Ute är det soligt och klart. Luften
fyller upp mina lungor och jag vinklar upp näsan mot solen när jag drar in det
kalla. Istället för att ta den lilla grusgången över det frostklädda gräset
till Jonnas hus vänder jag om och går till baksidan av huset. I så många år har
jag varit på Jonnas julmiddagar, och middagar där generellt. Hennes hus har
varit som en förlängning av mitt eget. Idag är det dags igen, men allt välbehag
är bytt mot olust och obehag. Jag har alltid ogillat att ställas inför
oförutsägbara situationer, den här middagen är ett fyrverkeri av sådana
situationer… Därför går jag nu till baksidan av huset, istället för in till
middagen hos Linn.
Här står trädgårdsredskapen längs
med husväggen. Jag orkade aldrig plocka in dem efter sommaren. Nu visar rosten
stolt upp sig, men jag tror inte att det är mer eller mindre jobbigt att kratta
med en rostig kratta, så de får stå kvar. Jag rör mig bort mot hagen. Här har
leran och kylan förevigat mina fotsteg. Bredvid dem syns runda spår efter
hästhovar. Jag är hundra på att jag hade kunnat peka ut vilka som tillhör Bosse
och vilka som tillhör Nilla, Bosse har liksom lite mer försiktiga steg. Medan
Nilla tar långa självsäkra kliv. December har tagit alla lukter i gisslan. Här
luktar inte längre häst, hö och värme. Här luktar ingenting. Tålmodigt får jag
vänta tills de första plusgraderna för att få tillbaks dem.
Borta vid badkaret med vatten i
står Bosse. Hans mörka lugg hänger ned i ögonen. Och han knäcker till med
huvudet som högstadiekillar gör för att få sikten klar. När han ser mig börjar
han lunka mot mig. Jag tänker att han kanske tycker att jag ser konstig ut.
Alldeles utspökad med läppstift, strumpbyxor och finkjolen. Men han betér sig
precis som vanligt. Jag klappar medhårs på den lena mulen. Bosses mule är täckt
av vita fläckar, som fräknar fast tvärtom. Jag borrar in mitt ansikte i hans
toviga, sträva man. Hittar en noggrant flätad fläta, det är säkert Sigrid som
gjort honom fin. Hon skämmer bort dem med kärlek, precis som Jonna gjorde. Ofta
slår det mig vilken tur jag har som har Sigrid här ibland, nu när Linn tagit
över Jonnas sysslor och driver mig till irritation var och varannan dag. Längst
in vid Bosses hud känns lukten. Dit har kylan inte kommit. Jag vill göra entré
till middagen i sällskap med den där lukten. Vill ta in den i Jonnas hem igen.
Det är Jonnas lukt, lukten av henne. Som nu ersatts av någon annan.
Efter en stund i hagen kan jag andas ordentligt. Jag börjar gå mot huset
igen. Utanför Jonnas hus står nu ett helt gäng med bilar. Ur en Volvo V70 ser
jag hennes gamla vän Frida stiga ut i sällskap av en nätt flicka. Frida var
tillsammans med Alice Jonnas närmsta vänner som ung. När de var i tonåren och
fastnade för de där Spice Girls brukade de komma över till mig och ställa sig
och mima och dansa till låtarna i trädgården. Jag minns att jag brukade kalla
in dem för att ge dem någon slags belöning för deras fina uppvisningar. Då bjöd
jag på svartvinbärssaft och bullar om jag hade det hemma. Jag vet att hennes
mamma och pappa inte tyckte om att jag bjöd dem på sockersaker, men jag sa åt
dem att inget säga. Dessutom var Jonnas föräldrar aldrig särskilt närvarande i
hennes liv under uppväxten. Ofta kom hon springandes till mig om kvällarna och
fick en bit mat när Lars sagt åt henne att äta mackor till middag…
Adventsljusstakar och stjärnor
lyser starkt från huset, inte ett fönster är tomt, inte en vrå besparad. Jag
sparkar bort snö från skorna mot trappen in. Sparkar säkert tio gånger trots
att skorna är tomma efter fem. Ringsignalen låter skarpt. Efter ett par
sekunder öppnas dörren.
- Nej men hej! Är det du Gunilla?
Jag kände knappt igen dig med läppstift!
Det är Linn som öppnar. Hon ler brett. Jag vill säga att det är jag som
inte känner igen henne. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett hennes
tänder, i alla fall inte i ett leende, kanske i någon slags ilsken grimas mot
Nilla eller Bosse.
- Hej Linn! Jo visst är det jag, man får ju göra sig lite fin när det
vankas fest!
Jag kommer in i den lilla hallen som är fylld av skor på golvet och jackor
på krokarna. Framför mig syns en ryggtavla jag känner igen. Det är Jonnas bror
Niklas. Han vänder sig om när jag kommer in och att tyda av hans ansiktsuttryck
verkar han nästan tycka att det stinker i huset. När han ser mig lägger han
ansiktet tillrätta igen och kramar om mig. Vi var aldrig särskilt nära, inte
som jag och Jonna var. Det skaver lite i mig att jag inte kan hålla om honom
längre än vad som känns passande. Jag vet att de var mycket nära och att komma
tillbaks till huset på det här sättet måste vara oerhört märkligt för honom.
Jag tar mig ett varv in till köket.
Linn rusar förbi mig så att jag får ta stöd i dörrkarmen för att inte vingla.
Hon har på sig ett rött förkläde. Jag synar henne när hon rör sig mellan ugn,
spis och köksbord där buffén hålls på att dukas upp. Då ser jag att förklädet
är det som jag broderat på till Jonna. Varje år brukar jag sätta mig på just
den här middagen och brodera in något ny textrad eller liten bild, samt årtal.
Det är nästan helt täckt av olika små snögubbar, julrim och tomtar. För ett par
år sedan sydde jag till en ny tygdel på förklädet för att få mer plats att
brodera på. Där är nu en stor kal fläck utan broderier. Så ser jag en trådfärg
jag inte brukar använda mig av skymta på det.
- Linn? Kom hit lite är du snäll, vad har hänt med förklädet där?
- Åh ja visst! Vänta jag ska bara ta ut skinkan!
Linn drar ut en plåt med en rykande julskinka på och ställer på ett galler.
- Vadå hänt med förklädet?
- Vad menar du, säger Linn?
Nu ser jag det tydligt. Bland mina broderier finns nu ett nytt. I starkt lila
färgat garn har någon broderat in “Hem ljuva hem - 2018” mitt på förklädet. Det
krampar i magen. Jag känner hur halsen och nacken spänner sig och inser att jag
instinktivt har skjutit fram huvudet, som något slags djur i försvarsposition.
Jag sväljer, försöker få ihop rösten så att jag kan tala, säger övertydligt
lugnt:
- Linn. Det där förklädet broderar jag på. Till Jonna. Du har ingen rätt
att brodera på det. Du har ingen rätt att bära det.
Linn drar efter andan för att säga
något. Precis då hörs en harkling i dörröppningen in mot matsalen. Först känner
jag inte igen honom, den äldre mannen med röd gropig näsa som står där. Sedan
går det upp för mig att det är Lars, Jonnas pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar