I år presenterar Skrivarlinjen en kollektiv digital roman på bloggen. Tillsammans skriver årets deltagare en roman som utspelar sig i Simrishamn december 2018. Idag kan du läsa det första kapitlet som är skrivet av Oskar Kaarle. Det handlar om Linn som nu bor i Jonnas hus, Jonna har omkommit i en bilolycka och alltid varit den som samlat vännerna. Hur blir det nu, när Jonna inte finns längre?
Kapitel 1
Korten som hon skickat ut var specialbeställda. Motivet på framsidan var enkelt, men vackert. Det kallades för “Snöstorm”. En ensam figur i det vilda, framåtlutad mot den bitande, iskalla, vinden, snö upp till knäna. Fridfullt. På baksidan hade hon sedan skrivit, i tunna, mjuka bokstäver som hon hade övat på i flera dagar tills handlederna värkte. Först hade hon skrivit:
Varma hälsningar
Ni är inbjudna till årets julmiddag hos Jonna
21/12
Men hon hade upptäckt sitt misstag efter sju kort, och hade beställt nya. På dem hon skickat ut hade hon istället skrivit:
Välkomna till Julfest för Jonna
på samma plats som varje år
den 21/12
Varma hälsningar
från Linn
Hennes händer hade darrat när hon postat dem. Men svaren hade kommit, och det verkade som om det skulle bli ett julfirande i alla fall. Och Jonna, ja hon skulle väl vara med på ett eller annat vis, tänkte hon, ja det skulle hon, det sa Linn till spegelbilden hon knappt kände igen.
“Det klart du kommer också? Ja, självklart raringen.”
Spegeln står på sminkbordet i vad som var Linns sovrum när hon bodde med Jonna. Det finns inget smink på bordet, eller i lådorna. En ensam bordslampa kastar ett kargt ljus på hennes ansikte, får varje liten rynka att växa, det är stora fåror som formas i hennes panna.
“Självklart raringen,” säger spegelbilden.
På spegelramen är ett fotografi fasttejpat. Det är Jonna, och Linns ena arm. Jonna har håret uppsatt i en slarvig knut, en stickad kofta i rött och grönt med en ren på. Linns arm är gråklädd.
Hon sätter upp håret på samma sätt som bilden visar. Det tar henne tre försök innan hon är nöjd, och hon tar av sig Linns glasögon. Koftan kliar, men hon kan inte minnas att Jonna klagade, så hon gör inget heller. Jonnas skor är för stora för henne, så hon tar på sig två lager strumpor under raggsockorna för att inte halka runt i dem.
När hon går ut vinkar hon till Gunilla, som inte vinkar tillbaka. Jonnas röst säger henne att Gunilla inte såg henne. Linn tror att Gunilla inte tycker om henne. Linn tror att kanske det bara var Jonna som tyckte om henne alls.
Väskan hon bär över axeln studsar mot henne. Med jämna mellanrum stannar hon vid en lyktstolpe, eller en telefonstång, eller en busskur, och drar fram ett papper som hon tejpar fast med packtejp. På papprena är det en bild på en hund, och under står det: “HAR NI SETT LUCKY?” och hennes telefonnummer. Hon gör det här varje månad, för någon har fått för sig att det är roligt att rycka ner hennes affischer.
Linn går i Jonnas skor, och den stenfläckade snön knastrar under henne. Förutom en eller annan bil som kör förbi henne är det bara det ljudet som hörs. Knaster. Hon undrar om personen på julkortet också hörde knaster, eller om vinden överröstade det.
Träd och telefonstolpar ger vika för hus när hon närmar sig staden. Julbelysning hänger på varje dörr, i varje fönster, som hon passerar. Stjärnor är mest återkommande, men här och där ser hon en stjärna, eller ibland till och med en tomte eller en ren.
Kyrkan tornar upp sig längre fram. Hon drar sig till minnes något som hon— som Linn— har läst någon gång: att förr i tiden var det lag på att inga byggnader fick byggas högre än kyrkan. Hon tror inte att det är sant längre, men ingen har talat om det för Simrishamns kommunfullmäktige. Hon undviker så gott hon kan att hamna i skuggan av den när hon rör sig mot kyrkogården. Stenkyrkan är byggd i varierad färg, och hon tycker det ser ut som om kyrkan har tusentals ögon som stirrar på henne.
Hon knyter näven om och om igen i jackfickan när hon går i den krattade grusgången kantad av gravstenar med snöhattar. Trots kylan i luften fryser hon inte, utan svettas, men ändå drar hon ner mössan över öronen, och andas in i halsduken för att känna den varma luften i ansiktet.
Jonnas gravsten är vit.
Man märker nästan inte ens snön som vilar ovanpå den.
“Hej,” säger Linn till Jonna. “Jag tog inte—jag glömde köpa blommor.”
En skata hånskrattar från ett träd.
“Jag ringde honom,” fortsätter Linn, och hon går närmare gravstenen, och borstar bort snön från den. Hon är tyst, som om hon väntar på ett svar. Men hon vet att hon inte kommer få något. Hon är inte galen, hon vet att de döda inte kan prata.
Det är det som skiljer de döda från de levande.
“Jag vet vad du tycker,” säger hon till slut, lite högre än hon själv inser. “Jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Är det så själviskt?”
Skatan kraxskrattar igen, och Linn kastar en ilsken blick på den. Den skrattar högre, så högt att hennes ansikte blir rött, och hon vänder ner blicken.
Hon stannar ett tag med Jonna, utan att säga mycket. Skatans skratt tynar ut, och det flyger över kyrktornet för att återvända senare när stämningen är lättare.
“Jag måste gå,” säger hon efter ett tag. “Jag hoppas att…” Orden finns inte där, det är som att gripa efter luft. Hon knyter händerna i jackfickan, en två tre gånger. Sen vänder hon sig om och går.
Hon hade ringt honom tidigare den dagen, men hon hade funderat på det en längre tid. Hur länge visste hon inte. Hur ofta hade Jonna haft samma tanke? Hade hon någonsin kommit så långt som att hon hade knappat in siffrorna i mobilen och svävat med fingret ovanför “ring”? Hade hon någonsin lagt på efter en ringning, eller kanske bara lyssnat på sin pappas röst när han svarade tills dess att han tröttnat och lagt på?
Linn vet inte svaret på dessa frågor, men anser sig vara den främsta auktoriteten.
Hon hade ringt tre gånger, två av dessa hade hon lagt på innan Lars svarat. Den tredje gången svarade han snabbt, och hon fann det omöjligt att lägga på.
Han hade frågat vem det var.
Inget svar först, orden tjocknade i halsen, blev till seg gröt som vägrade att röra på sig. Sen, till slut:
“Pappa?”
Då hade det varit tyst på andra änden.
“Jag menar, Lars? Det är j… Det är Linn. Jag kände Jonna.”
Samtalet hade gått bra efter det. Hon hade satt sig framför sminkbordet och kollat på den främmande spegelbilden som varken var henne eller Jonna utan för evigt var okänd och okännbar, och hon hade frågat om det gått bra.
“Ja självklart, raringen,” hade spegelbilden svarat, precis som Jonna skulle ha gjort. “Du var underbar. Precis rätt balans mellan allvar och lätthet, en tröst i svåra tider.” Och massa andra uttryck som Jonna kunde slänga sig med när man bett om henne åsikt.
Självklart raringen.
Hästarna gillar henne inte. Deras öron avslöjar det, det lärde Jonna henne. De ligger ner, pekar bakåt. Det är en subtil ledtråd, men inte den enda. Hovarna stampar i marken, de skakar på sig, som om hon bär loppor och de hoppas skaka av dem innan de får grepp på dem. Jonna brukade mata dem ur handen, men Linn vågar inte.
“Har du sett hur stora deras tänder är?” säger hon ofta till spegelbilden, som nickar. De är stora som marshmallows, och krossar allt som kommer mellan dem. Hon har drömt om att göra det så, göra som Jonna, och nästan alltid vaknar hon med bilder av krossade fingrar innanför ögonlocken.
Hon häller havret i en hink, och ställer hinken hos hästarna. Hon ser på medan hästarna äter, studerar dem. Sättet de rör sig på, senor och muskler som pulserar under skinnet. De mörka ögonen som aldrig helt sluts.
“Vad fan glor du på?” säger Linn, och för ett ögonblick är det som att hon andas för första gången sen Jonna dog. Något bubblar inom henne, kräver att få komma ut, slår och sparkar henne, skriker. “Horunge. Hästjävel. Fitta. Din… fula häst. Jag hoppas du halkar en dag och bryter benet, jag vill börja göra miniatyrmöbler och jag behöver lim. Hör du mig? Och hundjäveln också, hoppas den aldrig kommer hem.”
Den ena hästen tittar upp, glor på henne med tomma ögon som inte förstår. Hon ler.
“Jag ska gå hem och slå sönder en spegel, så ska jag skära halsen av er, förstår ni det? Jag har aldrig smakat hästblod men jag ser fram emot det.”
Stunden passerar. Solen försvinner bakom molnen. Det som bubblade upp försvinner, för svagt att fortsätta existera.
“Förlåt,” säger hon, och hon menar det, tror hon.
Hon lämnar hästarna ifred och går hem igen.
Något bränner i nacken som en laserstråle och Linn undrar om Gunilla hört henne, eller om hästarna rymt. Hon hör inga hovar som slår i marken, inga fotsteg som följer henne, men hon ökar takten, och när hon kommer in innanför dörren slänger hon igen den, låser den, och lutar sig mot den. Hennes mun är torr och hennes andedräkt luktar ägg, och hon skakar. Hon står kvar vid dörren i flera minuter.
På kvällen börjar hon planera inför middagen på riktigt. Hon sitter på golvet i vardagsrummet, tv:n är på och visar gamla avsnitt av Friends. Ross och Rachel tar en paus. Chandler kan inte vara mer sarkastisk. Den fula, nakna killen är ful, och naken.
Hon har dragit fram en av Jonnas kokböcker, och går efter hundöronen i hörnen. När hon hittar ett recept hon gillar skriver hon ner det i en anteckningsbok. Sedan river hon ut sidan ur boken, och knycklar ihop den och slänger på golvet. Vid 22 har hon listat tretton recept. Glaserad skinka, egen färskost, knäckebröd, inlagd sill, och mycket mer. Allting man kan tänkas vilja ha på en julmiddag. Hon skriver ner de olika ingredienser som hon behöver, och gör en inköpslista, och bestämmer sig för att handla flera gånger istället för en stor shoppingtur. Innan hon lägger sig sätter hon sig vid sminkbordet, och antecknar vilka datum hon ska julhandla. Snart inser hon att hon kommer behöva handla eller förbereda mat alla dagar för att bli klar i tid.
Hon tittar upp i spegeln.
“Det är så mycket jobb,” säger hon, och hon låter trött.
“Självklart är det mycket jobb, raringen. Men det är väl värt det?” säger hennes spegelbild.
Hon ställer ingen motfråga, argumenterar inte för sin sak, utan litar på nästan-Jonnas ord. Självklart måste det vara värt det.
Självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar