Julkalendern 5:e december

Lucka 5 i Skrivarlinjens julkalender. Idag är det Patrick Stockhammar som skriver:

De tre vise männen kunde inte motstå frestelsen. Vad var ett nattligt besök vid en krubba ute i obygden i jämförelse med en sista minuten-resa till Karibien? Milslånga stränder kändes betydligt mer lockande än att skumpa fram på tungt lastade kamelryggar i en öken med dålig täckning. Guds son och världens frälsare fick finna sig i att vänta på att något bemanningsföretag fyllde deras platser. Nu stundade vågornas brus och passionerade salsakvällar på hotell Paraíso. 

På samma hotell hade tomten checkat in. Han var olidligt trött på att barnen skrek som omättbara och desperata fågelungar så snart han visade sig offentligt. Dagens barn (men även deras föräldrar) hade ingen respekt för den personliga integriteten och deras ha-begär kände inga gränser. De bokstavligt talat vrålade efter nya spelkonsoler och surfplattor trots att han kom med just sådana i fjol. Fabriksledningens ständiga tjat om den prestigefyllda utmärkelsen ”Årets julklapp” fick alla anställda att slå knut på sig själva. Inte gjorde det saken bättre att skyddsombuden var långtidssjukskrivna. Dessutom hade övertidsersättningen förhandlats bort och utmattningsdepressionen lurade runt hörnet.  Att söka nytt jobb var aldrig aktuellt. Vem ville anställa en man med bukfetma, magkatarr och högt blodtryck som började närma sig 65-årsstrecket? 

  

Tomten satt till en början utslagen i en solstol och försökte smälta att han hade blivit stoppad vid tullen. Säcken på ryggen hade väckt en stor misstänksamhet och narkotikahundarna skällde som om de vore rabiessmittade. De hade visst inte lärt sig att skilja på doften av knark och pepparkakor. 

Under de svajande palmerna ligger nu tre bleka män och en korpulent och nyrakad man. De surplar på sötsliskiga paraplydrinkar och käkar chilinötter. De har alla tagit nya namn och mobilerna slängde de i det turkosfärgade havet en natt då de badade nakna i månskenet. 

Av Patrick Stockhammar 

Julkalendern 4:e december

Idag, måndag den 4:e december, fortsätter skrivarlinjens julkalender. Dagens lucka har Bobski Jansson skrivit.

Titel: Lucka 4
(av: Bobski)


hur kan jag vara
spiknykter
men så mjuk i hjärnan
lättklädd men
överhettad som en gammal laptop

vi dansar i ditt rum, take on me
lyckan är total, snurrar omkring
take me on, yrar som en varm snöstorm

såg regnet bli till snö
och jag såg snön smälta
rinna som saliv
glittra längs min kind
som lyckotårar

du är vildare än min
vildaste fantasi
förverkligar
mina dagdrömmar

Julkalendern 1:a december

Idag börjar Skrivarlinjens julkalender. Arbetsdagarna fram till julavslutningen bidrar deltagarna med egna luckor. Först ut är Martin Bungner:

Första december i Traneberg. Snövädret har redan hunnit komma och gå. Många suckar för att det är svårt att klä sig rätt, själv vet jag inte riktigt. Människor går här utanför och ser lite bylsiga ut. Jag tänker i alla fall på kläder och kanske mest på det här med bekvämlighet, fast det ryms ganska mycket i ordet bekvämlighet. Jag tänker på vad som händer med oss när vi har olika kläder på oss. Vad händer med dig när du bär dina favoritplagg kontra något du känner dig obekväm i?

Jag tänker också på makt och kläder. Vad händer när någon kommer till en partiledardebatt iklädd t-shirt, vad signalerar det när någon dyker upp på stadens dyraste nattklubb i bara mjukisdress. Säkert har du själv suttit som ensam underklädd på en middag eller helt överklädd hos någons söndagsfika. Uniform också. Vad innebär det?

God morgon, förresten. Det här tänker jag på och nu gör du också det. Skriv om du vill.

Ha en fin helg och första advent! Tjingeling

Modern: ett kommunistiskt uppvaknande

För några veckor sedan (jag har glömt exakt hur många veckor det gått, fråga mig inte) var vår klass och såg en nyuppsättning av Brechts Modern, på Teater Tribunalen på Södermalm. Till en början gick dock detta teaterbesök inte helt enligt planerna. Vi klev in i den trånga foajén strax innan pjäsen skulle börja, och fick då veta att vi hade blivit dubbelbokade, överbokade, felbokade. Det fanns helt enkelt inte plats för alla sexton av oss. Men det ordnade sig, vi klämde ihop oss på bänkarna i den lilla salongen och tänkte, fulla av förväntan, Vad Har Vi Gett Oss In På? Men den frågan glömde vi genast bort, då vi togs med storm av att live-orkestern - som utgjordes av skådespelarna själva - skramligt tog ton bakom den röda ridån. Därefter togs vi på en resa genom Pelagea Wlassowas liv, vi fick lära känna henne och hennes revolutionär till son, och många många karaktärer på vägen. Vi fick följa med på en resa genom Rysslands tidiga historia och födelsen av kommunismen under tidigt 1900-tal, och Pelagea Wlassowas resa från att vara omedveten om den förändring många människor kan åstadkomma tillsammans, till att vara den bokstavliga fanbäraren för sagda förändring. Pjäsen ackompanjerades också av en kör, som tillsammans med allt det där andra riktigt förkroppsligade den ofattbara kraft som kommer av ett enat folk. Och delvis ackompanjerades pjäsen faktiskt också av publiken - det var en interaktiv upplevelse där skådespelarna interagerade med publiken och använde sig av oss vid flera tillfällen.

En alltid lika livlig diskussion uppstod i klassrummet när vi pratade om denna upplevelse till pjäs. Bland annat diskuterade vi huruvida rekvisitan som användes var nödvändig alla gånger, om lokalens anpassning (eller oanpassning) till de musikaliska inslagen - musiken beskrevs till exempel som bullrig och skramlig. Också togs kören upp; de agerade lite som statister. Medan vissa av oss gillade det brokiga inslaget av människor klädda i Sverige-2017-kläder, föll det inte alla i smaken. Något hela klassen (tror jag) dock kunde hålla med om var hur otroligt begåvade skådespelarna var med de instrument de spelade, och huvudrollsinnehavarens upplyft av hela pjäsen. De flesta av oss var såklart också mycket imponerade över avslutet på pjäsen, jag kunde, till exempel, riktigt känna det röda kommunistblodet flöda i mina ådror - såsom aldrig förr - när vi lämnade salongen efter pjäsens slut. Värt att nämna är att jag redan innan vi såg denna pjäs ansåg mig vara en fullfjädrad kommunist, och därför blev tilldelad denna hedrande uppgift, att skriva om vårt teaterbesök. Proletärer i alla länder, förena er! /Kamrat Lovisa

"Det finns nåt annat bakom konflikterna"

I tisdags besökte skrivarlinjen Fotografiska och utställningen "Being there" med bilder av journalisten och fotografen Paul Hansen. Besöket gjorde vi som en del i novellblocket, som pågår just nu på Skrivarlinjen. Novellen, som till viss del är närbesläktad med nyheten, men likt Paul Hansens citat "det finns nåt annat bakom konflikterna" vill novellen berätta om människorna bakom rubrikerna.

"För mig handlar det alltid om personliga möten med unika individer. Vem är pojken framför mig i gränden, hur lever han sitt liv, hur går hans tankar? /---/ för att fånga dessa ögonblick gäller det att lyssna med hjärtat” (Paul Hansen)

I Paul Hansen bilder på utställningen porträtteras människor som kämpar för sina liv mitt i konflikter, krig och fattigdom. Han säger att det provocerar honom när människor beskrivs som svaga.

Nytt läsår! Välkommen till Skrivarlinjen 2017 2018

Så har det nya läsåret kommit igång och Skrivarlinjen har klivit rakt in i poesin.
Anslagstavlan i klassrummet är fylld av "äppeldikter" och pennorna raspar mot pappret i sin iver att få ner alla de ord som kommer när en släpper fram sitt skrivflöde.
Denna vecka startade med Vitsvit av Athena Farrokhzad, och inlämning av Utopia-dikter, inspirerade av Wizlawa Szymborskas dikt Utopia. I våra samtal om dikter har vi tagit fasta på några startfrågor. Nästa vecka prövar vi ett kortare textsamtal.

I fredags besökte vi Färgfabriken och utställningen "Full Speed Ahead", Marianne Lindberg de Geers retrospektiva utställning. 

Naturlyrik

I läsårets slutskede har deltagarna på Skrivarlinjen arbetat med naturlyrik. Här dikter av Angelica Tillaeus och Elin Odesson. Bilder från Råstasjön, dit vi tog oss på naturpoesipromenad.

10

Varje gång jag ser dig

kasta

en fimp

på marken

200

Varje gång jag ser

din ölburk

guppa

i havet

600

Varje gång jag trasslar loss

din

fiskelina

från ett strandat bottennapp

En

miljon

år

Varje gång jag plockar

glas

ur din fot

Angelica Tillaeus

Solgass i pannan

tidernas omvälvning ger

hagel i nacken    

    *

Korn av grus och guld

en krusad vattenyta

en ny vår spirar

    *

Mot mörkgrå skyar

körsbärsblommorna och snön

i vild förening

   *

Knastertorrt i huvudet

men haren tar nya

glädjesprång

och skäggdoppingen

dyker upp

någon annanstans

   *

Kvällssol över stan

sista balkonggurkorna

växer sig feta

      Elin Odesson