Kapitel 7 "Tom", Skrivarlinjen kollektivroman, av Hanna Eriksson

”Tom lilla gubben, vill du ha lite te? Julteet som du gillar, det med kanel.”

Hennes röst tar sig in genom springan vid dörren och vidare till hans säng, den smala gamla pojksängen med samma nerlegade madrass, den som han sovit på fram tills han var nitton och flyttade in i lägenheten i Kristianstad. Han mumlar ”Nej tack, inte nu” och höjer volymen på avslappningsmusiken som kommer från högtalaren på nattygsbordet. Han lägger sig till rätta på rygg och slätar ut varenda ansiktsmuskel, från örat till käken till ögonbrynen. Ansiktsmasken är fortfarande fuktig och stelnar inom femton minuter.

En knapp knackning hörs innan dörren rycks upp och varmt ljus sipprar in i rummet.

”Te, älskling?”

”Mamma! Ser du inte att jag är upptagen? Masken ska vara på i trettio minuter under avslappning för bästa effekt och då kan jag inte dricka te. Vill du att jag ska få samma rynkor som pappa? Så nej tack till te.”

Toms mamma ler, ursäktar sig och backar ut ur rummet och Tom försöker återgå till sin hudvårdsritual. Han måste skjuta undan omgivningen och rikta energin inåt, hjälpa huden på traven, precis som hans egen slogan till företaget han jobbar för: ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth. Your face, your energy, your youth.” Masken börjar sätta sig, men Tom har svårt att fokusera. Hans energi rör sig utanför ansiktet och är svår att fånga in. Han tar sin mobil från nattygsbordet, pausar musiken och går in på Instagram. Han skriver ”Erik” i sökrutan. Ingen ny bild idag men han kan lika gärna titta igenom hans flöde när han ändå håller på. Tom har memorerat ordningen på bilderna och vet vilka personer som brukar kommentera. Själv har han inte vågat göra det än utan vill vänta tills de ses igen. Då ska han berätta hur mycket han gillade selfien i den militärgröna skjortan, hur Eriks biceps framhävdes på ett väldigt diskret men sexigt sätt och hur hans smala kedja fick hans hals att se muskulös men samtidigt ömtålig ut. Han går in på eventet för julfesten på Facebook. Erik kommer. Han klickar sig vidare in på hans profil. Kollar gamla bilder. Erik blir ju bara snyggare och snyggare med åren. På några av bilderna är han tillsammans med Jonna. En känsla av skuld kryper igenom Tom, eller är det bara känslan av masken som börjar stelna och marmorera hans ansikte?   

 Varför skulle han skuldbeläggas för att han blivit något förtjust i Jonnas ex? Hans gamla vän skulle nog förstå, hon hade ju alltid varit så godhjärtad och förlåtande. Dessutom träffade han Erik först efter Jonna hade dött. Och då hade de inte varit ihop på flera år. När han tänker på begravningen blir han varm och pirrig i kroppen. Erik i mörk kostym, allvarlig men ändå charmig. Lite skäggstubb. Muskulösa armar som ville frigöras från kavajens trånga fängelse. Den något genomskinliga skjortan som avslöjade två små, mörka bröstvårtor. Hans graciösa rörelser då han la en ros på kistan. Toms ansikte hettar till. Värme och hårdhet sprider sig. Det känns stramt och följsamt på samma gång. Så där ja. Alla porer öppnas upp och är överkänsliga. Energin har frigjorts och kapslats in. Han går till badrummet och det grumligt vita blandas med vatten och sköljs ner i handfatet.

Han snörar på sig löparskorna och joggar ner för föräldrarnas uppfart. Det är så mörkt här ute på landet, i Kristianstad har han vant sig vid gatlyktornas trygga sken. Hans mamma insisterade på att han skulle använda pannlampan när han joggade på de vintriga landsvägarna men Tom vill inte synas med den. Han har kämpat för länge med sitt utseende för att förlöjligas med en ful lampa mitt i pannan. Dessutom vill han inte att någon av Simrishamn-lantisarna ska se honom mer än nödvändigt. Han måste upprätthålla sitt rykte som lyckad storstadsbo. Så här länge har han inte varit hemma på flera år. Men nu har han tagit ledigt i tre veckor. Hans kondition har redan förbättrats efter alla joggingturer och han kommer vara i fin form till julfesten. Med hjälp av hudvårdsprodukterna från jobbet kommer ingen kunna tro att han fyller trettio nästa år. Hoppas Erik gillar yngre killar. Yngre, snygga killar med fin hy och långa muskler. Det borde han. Tom gör ju allt för hans skull.

Han joggar förbi Jonnas hus för femte gången på några dagar. Han ser Linns bil vid uppfarten och ökar på steget. Han vill inte bli indragen i några märkliga förberedelser. När han såg henne ute i trädgården häromdagen trodde han för ett ögonblick att det var Jonna. Han var redo med ett försvarstal om varför han hade rätt att vara kär i Erik. Men sen kom han på att Jonna inte kunde höra det.

Hans allt längre och längre joggingtur tar honom vidare in mot stan, förbi alla lägenhetshus, pyntade gator och julöppna affärer. Han svischar förbi ett skyltfönster, sneglar på sin spegelbild. Fan vad snygg. Det bränner i hans lungor, men vill man vara fin får man lida pin. Löparmuskler är de vackraste musklerna. Han har aldrig gillat för muskulösa män, såna som blir kantiga och bulkiga och har grova tjurnackar. Män som löper däremot, han vill vara en av dem. Idag ligger han trettio sekunder före sitt personbästa och det kan bli bättre än så. Han stäcker ut steget och fortsätter förbi centrum, styr vägen mot ett särskilt bostadsområde. När han närmar sig de tegelklädda lägenhetshusen sänker han farten något så att han enklare ska kunna fokusera. Hans ögon rör sig upp mot våning fyra, fönster sex och sju i hus sjutton. Ett varmt sken avslöjar en mörk silhuett i köket. Tom stannar upp. Det ryker om hans utandning, all värme från bröstet, halsen och ansiktet blandas med den kyliga decemberluften. Han lutar sig framåt med händerna på knäna, försöker få ner pulsen. Blickar upp igen. Det rör sig i köket, fram och tillbaka vid bänken. Han ser bara ryggen, kan föreställa sig hur t-shirten faller längs skulderbladen, kanske är ett förkläde knytet i midjan och vilar på höfterna.

Tom andas in och blundar, samlar ihop all energi. ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth.” Han rätar på sig, sträcker armarna bakom ryggen, framför bröstet, ut mot sidorna och över huvudet. Sätter händerna på höfterna och rullar fem varv till höger och fem varv till vänster. Joggar på stället. Hoppar jämfota fem gånger, försöker dra upp knäna ända till hakan. Ger ifrån sig ett sportigt, taggande läte. Det lät inte lika krigsredo som han hade tänkt sig. Testar igen, mer från halsen den här gången. Tänker på Seven Nation Army, Rocky och den isländska vulkanen. Så där ja. Han skakar lite på benen och går mot port 17B.  

Kapitel 5 av Skrivarlinjens kollektivroman. "Sigrid" av Josefiné Josefsson

Solen visar sig bara en liten stund på dagen men jag missar den mestadels eftersom jag sitter innanför skolans tjocka väggar. Snön har lagt sig som stora bomullstussar över asfalten och går man för snabbt över vägen kan man lätt halka. När jag går längs den långa snötäckta grusvägen har klockan hunnit bli sjutton. Efter skolan slängde jag i mig gårdagens rester fastän mamma och pappa avskyr när vi inte äter middag ihop. De verkar inte förstå att jag hellre hänger i stallet än hemma.

När jag sadlat Nilla leder jag henne ut ur stallet och så fort jag kommer upp och sätter mig känns allt mycket bättre. Vi skrittar förbi Jonnas hus och tar vänster in på den mörka skogsvägen. Jonna och jag brukade rida tillsammans någon kväll i veckan, helst på somrarna när solen slutat stå hög på himlen och luften istället var behagligt ljummen. Jonna red nästan alltid barbacka när vi tog våra turer, hon ville vara närmare hästen sa hon. Tyglarna vilar mellan mina fingrar och Nilla är alldeles varm. Jag andas allt djupare när jag tänker på Jonna, känner hur tårarna försiktigt ramlar ner för mina kinder. Som små vattenpärlor som närsomhelst kan frysa till is.

Tänk om jag också skulle dö sådär plötsligt. Det är förstås ingen dans på rosor att vara sjuk en längre period men jag får känslan av att en åtminstone får chans att förbereda sig. Säga hejdå till människor, berätta hur mycket folk betytt för en. Jonna fick inte säga något alls och hon var en sån som hade velat dra igång värsta hejdå-festen. Hon hade ifrågasatt alla som tackade nej till bubbel eller bullar och sagt “Hallå lägg av, tänk på att jag snart ska dö”. När det började pratas om Jonna i skolan sa min klassföreståndare David att döden är en del av livet. Han kände sig nöjd över repliken, det gick att ta på stoltheten som klättrade upp från mungipan och la sig i hans blick.

Det märkligaste är nog inte att Jonna bara försvann utan att Linn tagit över som att inget hade hänt. Ibland på väg till skolan ser jag hur hon går till brevlådan iklädd Jonnas mjukiskläder och tofflor. För att inte tala om julfirandet hon bjudit in till. Förstår hon inte att det kommer att bli dålig stämning? Folk kommer att bli ledsna, ännu värre arga. Vi var den konstigaste kombinationen människor men det funkade för att Jonna var där. Hon var limmet som förde alla samman. Men nu när hon är borta? Jag leder in Nilla i boxen, sadlar av och börjar snart att borsta hennes päls.  

“Livet är en lustig lek” säger jag till Nilla som med sina stora fina ögon ser på mig som ingen annan. Ibland när jag kommer till stallet står Linn här och försöker sig på att vara lika mycket av en djurvän som Jonna var. Hon svär åt hästarna och ber sen om ursäkt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut henne ur stallet,hästarna blir ju obekväma av henne. Dessutom är hon alldeles för ivrig, den gälla rösten som kastas mellan stallväggarna kan skrämma bort varenda liten mus i sikte.

Jag byter foder och borstar både Nilla, Bosse och Lukas. Plötsligt öppnas den stora dörren och in kommer Gunilla. Gunilla har blivit som en extramamma för mig, det har liksom varit oundvikligt att inte prata med henne om sånt som jag inte pratar med någon annan om. Dessutom gör hon ju det möjligt för mig att vara med hästarna och då blir tacksamheten större än allt annat. När jag för tre år sen fick veta att jag är adopterad blev Gunilla min största trygghet. Det kändes som att hela världen hade ljugit för mig, alla utom hon.

“Gick det bra idag?” frågar hon med sitt vänliga leende på ansiktet. “Jodå” säger jag och nickar mot Nilla “vänstra bakbenet börjar återhämta sig så det går bara bättre och bättre”. Gunilla går in i Nillas box, lägger sin kind mot Nillas hals och andas in doften av henne. “Hur är det med dig då gumman?” frågar Gunilla och jag hatälskar frågan för jag uppskattar att hon bryr sig men vet aldrig vad jag ska svara.

“Det rullar på” säger jag och gör en liten fläta i Lukas man “jag mockade alla boxar idag igen”. Gunilla ger ifrån sig en högljudd suck. “Den där Linn går visst inte att lita på” säger hon och fastän jag inte vill vara taskig känner jag hur en tillfredsställande känsla sprider sig i kroppen när hon säger det. “Nä hon är ju inte som Jonna” säger jag och sträcker mig efter en morot i en av hinkarna. Gunilla tittar först på Nilla och sen på mig “Ingen är som Jonna”.

Kapitel 2 "Alice" i Skrivarlinjens kollektiva roman, idag av Rebecca Sand

Hon hade dragit efter andan när hon öppnade kuvertet, så det skulle bli av ändå. Hon undrade hur det skulle bli att vara i huset med allihopa igen, alla utom Jonna. Hon hann tänka att det kanske borde ha varit hon, Jonnas bästa vän ändå sen barnsben, som borde ha dragit ihop en julfest i Jonnas minne istället för Linn, en anonym inneboende hos Jonna. Alice hade egentligen tänkt ha en egen julfest hemma hos sig, men det gick väl inte längre då. Sen vaknade Egon och skrek och hon skyndade till hans rum. Egon stod upp i sin spjälsäng, högröd i ansiktet av skrikandet. Alice plockade upp honom och pussade honom på pannan, såja min skatt, mamma är här nu. Han hade fortfarande lite glitter i det glesa håret från gårdagens luciatåg på dagis. Alice hade suttit längst fram och inte kunnat hålla sig från att gråta när de små bebisarna jollrade till sankta lucia på piano. Hon tittade till på klockan, nu var det bråttom om hon skulle hinna både lämna Egon på dagis och komma i tid till jobbet.

På väg till jobbet hade hon bara Jonna i tankarna, precis som så många gånger de senaste månaderna efter hennes tragiska olycka. Jonna och Alice hade varit vänner sen de började på dagis, men de senaste åren hade de inte hörts så mycket även om Alice ändå kallade henne sin bästa vän. Jonna hade alltid varit mer populär genom hela skolan, alltid den med flest vänner och nya pojkvänner varje vecka. Alice däremot hade alltid varit den som var lite utanför, Jonna var hennes enda vän och killarna i klassen hade aldrig tittat två gånger på henne. Känslan av svartsjuka hade legat där och pyrt, Alice önskade inget mer än att få bara en bråkdel del av den uppmärksamheten Jonna fick. Efter gymnasiet hade Alice bestämt sig för att flytta till Stockholm. Där skulle hon få en nystart, inte bara vara Jonnas anonyma vän. Hon gjorde upp planer, sparade pengar, ringade in bostadsannonser och började söka jobb. Jonna däremot skulle bli kvar i Simrishamn, i hemlighet gladde sig Alice åt det. Hon skulle lyckas ta sig därifrån men inte Jonna. Men så fick Alice jobb på äldreboendet och fick en lägenhet inne i stan, hon tänkte att det bara var tillfälligt men så gick tiden och planerna om Stockholm rann ut i sanden. Länge tänkte hon att hon var på väg, pratade med familj och bekanta om att hon snart var på väg men till slut fick hon erkänna för sig själv att även hon skulle bli kvar i Simrishamn. Vid den tiden hade Jonna redan hunnit skaffa en perfekt pojkvän och ett stor fint hus. Hon verkade lycklig och än en gång hade det gått bättre för Jonna än för Alice som fortfarande bodde kvar i sin lilla lägenhet och hade ett jobb hon inte trivdes med. Alice kände sig ensam och vilse i Simrishamn, ofta kände hon att livet var hopplöst. Men så en dag, bara för något år sedan, hade hon träffat Magnus. Han kom från Malmö, hade bara varit i Simrishamn för ett möte med en kund. Magnus var lång, hade grånat tjockt hår och höga kindben. Alla tjejer på restaurangen hade vänt sig om när han kom in men det var Alice han hade kommit fram till. De hade fortsatt ses efter den där första kvällen, han kom ofta till Simrishamn och hon åkte till Malmö för att träffa honom. Några månader in i deras förhållande upptäckte Alice att hon var gravid. Hon blev överlycklig. Magnus som redan hade tre barn blev inte lika upprymd men var ändå glad att Alice var glad. Alice liv förändrades ju mer magen växte. Gamla bekanta började höra av sig och gratta och ville äta middag med henne och Magnus, hon blev inbjuden till fester och ingen pratade längre bara om Jonna, de ställde faktiskt frågor till Alice som om hon faktiskt var en egen person.

Men så hände det. Jonnas olycka. Och som i en handvändning låg allt fokus på Jonna igen. Bekanta hörde fortfarande av sig men nu ville de veta om Jonna igen, tänkte att Alice visste något då de varit så nära. Och samtalen på middagar handlade inte längre om Alice och bebisen, nu pratades det enbart om Jonna. Alice var självklart ledsen över att Jonna var död, det var ju ändå hennes bästa vän. Men någonstans djupt inne, på en väldigt hemlig plats, växte ändå känslan av ilskan mot Jonna. Var hon tvungen att gå och dö och få all uppmärksamhet igen när det äntligen gick bra för Alice?

Hon tänkte på alla förberedelser hon gjort inför sin egen julfest, inbjudningskorten låg färdigskrivna hemma och väntade på att postas. Kanske kände hon också lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att fira i Jonnas minne men mest var hon sur över att den inte skulle bli av. Det skulle ju inte se snyggt ut om hon hade en egen julfest istället för att gå på Linns. Hon såg inte fram emot festen, återigen skulle allt kretsa kring Jonna och Alice var trött på personerna som skulle komma. Till exempel Frida, deras gamla klasskamrat som aldrig fått ordning på sitt liv men som var en av de coolaste som Alice visste, eller Amanda, hennes snygga flickvän. Eller Tom som bara pratade om sig själv och sitt perfekta liv i Kristianstad. Alice hade inget gemensamt med någon av dem. Hon suckade när hon öppnade dörren till äldreboendet som hon fortfarande jobbade på. Det skulle bli en lång dag.

Kollektiv digital roman av Skrivarlinjen 2018/2019

I år presenterar Skrivarlinjen en kollektiv digital roman på bloggen. Tillsammans skriver årets deltagare en roman som utspelar sig i Simrishamn december 2018. Idag kan du läsa det första kapitlet som är skrivet av Oskar Kaarle. Det handlar om Linn som nu bor i Jonnas hus, Jonna har omkommit i en bilolycka och alltid varit den som samlat vännerna. Hur blir det nu, när Jonna inte finns längre?

Kapitel 1

Korten som hon skickat ut var specialbeställda. Motivet på framsidan var enkelt, men vackert. Det kallades för “Snöstorm”. En ensam figur i det vilda, framåtlutad mot den bitande, iskalla, vinden, snö upp till knäna. Fridfullt. På baksidan hade hon sedan skrivit, i tunna, mjuka bokstäver som hon hade övat på i flera dagar tills handlederna värkte. Först hade hon skrivit:

Varma hälsningar

Ni är inbjudna till årets julmiddag hos Jonna

21/12

Men hon hade upptäckt sitt misstag efter sju kort, och hade beställt nya. På dem hon skickat ut hade hon istället skrivit:

Välkomna till Julfest för Jonna

på samma plats som varje år

den 21/12

Varma hälsningar

från Linn

Hennes händer hade darrat när hon postat dem. Men svaren hade kommit, och det verkade som om det skulle bli ett julfirande i alla fall. Och Jonna, ja hon skulle väl vara med på ett eller annat vis, tänkte hon, ja det skulle hon, det sa Linn till spegelbilden hon knappt kände igen.

“Det klart du kommer också? Ja, självklart raringen.”

Spegeln står på sminkbordet i vad som var Linns sovrum när hon bodde med Jonna. Det finns inget smink på bordet, eller i lådorna. En ensam bordslampa kastar ett kargt ljus på hennes ansikte, får varje liten rynka att växa, det är stora fåror som formas i hennes panna.

“Självklart raringen,” säger spegelbilden.

På spegelramen är ett fotografi fasttejpat. Det är Jonna, och Linns ena arm. Jonna har håret uppsatt i en slarvig knut, en stickad kofta i rött och grönt med en ren på. Linns arm är gråklädd.

Hon sätter upp håret på samma sätt som bilden visar. Det tar henne tre försök innan hon är nöjd, och hon tar av sig Linns glasögon. Koftan kliar, men hon kan inte minnas att Jonna klagade, så hon gör inget heller. Jonnas skor är för stora för henne, så hon tar på sig två lager strumpor under raggsockorna för att inte halka runt i dem.

När hon går ut vinkar hon till Gunilla, som inte vinkar tillbaka. Jonnas röst säger henne att Gunilla inte såg henne. Linn tror att Gunilla inte tycker om henne. Linn tror att kanske det bara var Jonna som tyckte om henne alls.

Väskan hon bär över axeln studsar mot henne. Med jämna mellanrum stannar hon vid en lyktstolpe, eller en telefonstång, eller en busskur, och drar fram ett papper som hon tejpar fast med packtejp. På papprena är det en bild på en hund, och under står det: “HAR NI SETT LUCKY?” och hennes telefonnummer. Hon gör det här varje månad, för någon har fått för sig att det är roligt att rycka ner hennes affischer.

Linn går i Jonnas skor, och den stenfläckade snön knastrar under henne. Förutom en eller annan bil som kör förbi henne är det bara det ljudet som hörs. Knaster. Hon undrar om personen på julkortet också hörde knaster, eller om vinden överröstade det.

Träd och telefonstolpar ger vika för hus när hon närmar sig staden. Julbelysning hänger på varje dörr, i varje fönster, som hon passerar. Stjärnor är mest återkommande, men här och där ser hon en stjärna, eller ibland till och med en tomte eller en ren.

Kyrkan tornar upp sig längre fram. Hon drar sig till minnes något som hon— som Linn— har läst någon gång: att förr i tiden var det lag på att inga byggnader fick byggas högre än kyrkan. Hon tror inte att det är sant längre, men ingen har talat om det för Simrishamns kommunfullmäktige. Hon undviker så gott hon kan att hamna i skuggan av den när hon rör sig mot kyrkogården. Stenkyrkan är byggd i varierad färg, och hon tycker det ser ut som om kyrkan har tusentals ögon som stirrar på henne.

Hon knyter näven om och om igen i jackfickan när hon går i den krattade grusgången kantad av gravstenar med snöhattar. Trots kylan i luften fryser hon inte, utan svettas, men ändå drar hon ner mössan över öronen, och andas in i halsduken för att känna den varma luften i ansiktet.

Jonnas gravsten är vit.

Man märker nästan inte ens snön som vilar ovanpå den.

“Hej,” säger Linn till Jonna. “Jag tog inte—jag glömde köpa blommor.”

En skata hånskrattar från ett träd.

“Jag ringde honom,” fortsätter Linn, och hon går närmare gravstenen, och borstar bort snön från den. Hon är tyst, som om hon väntar på ett svar. Men hon vet att hon inte kommer få något. Hon är inte galen, hon vet att de döda inte kan prata.

Det är det som skiljer de döda från de levande.

“Jag vet vad du tycker,” säger hon till slut, lite högre än hon själv inser. “Jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Är det så själviskt?”

Skatan kraxskrattar igen, och Linn kastar en ilsken blick på den. Den skrattar högre, så högt att hennes ansikte blir rött, och hon vänder ner blicken.

Hon stannar ett tag med Jonna, utan att säga mycket. Skatans skratt tynar ut, och det flyger över kyrktornet för att återvända senare när stämningen är lättare.

“Jag måste gå,” säger hon efter ett tag. “Jag hoppas att…” Orden finns inte där, det är som att gripa efter luft. Hon knyter händerna i jackfickan, en två tre gånger. Sen vänder hon sig om och går.

Hon hade ringt honom tidigare den dagen, men hon hade funderat på det en längre tid. Hur länge visste hon inte. Hur ofta hade Jonna haft samma tanke? Hade hon någonsin kommit så långt som att hon hade knappat in siffrorna i mobilen och svävat med fingret ovanför “ring”? Hade hon någonsin lagt på efter en ringning, eller kanske bara lyssnat på sin pappas röst när han svarade tills dess att han tröttnat och lagt på?

Linn vet inte svaret på dessa frågor, men anser sig vara den främsta auktoriteten.

Hon hade ringt tre gånger, två av dessa hade hon lagt på innan Lars svarat. Den tredje gången svarade han snabbt, och hon fann det omöjligt att lägga på.

Han hade frågat vem det var.

Inget svar först, orden tjocknade i halsen, blev till seg gröt som vägrade att röra på sig. Sen, till slut:

“Pappa?”

Då hade det varit tyst på andra änden.

“Jag menar, Lars? Det är j… Det är Linn. Jag kände Jonna.”

Samtalet hade gått bra efter det. Hon hade satt sig framför sminkbordet och kollat på den främmande spegelbilden som varken var henne eller Jonna utan för evigt var okänd och okännbar, och hon hade frågat om det gått bra.

“Ja självklart, raringen,” hade spegelbilden svarat, precis som Jonna skulle ha gjort. “Du var underbar. Precis rätt balans mellan allvar och lätthet, en tröst i svåra tider.” Och massa andra uttryck som Jonna kunde slänga sig med när man bett om henne åsikt.

Självklart raringen.

Hästarna gillar henne inte. Deras öron avslöjar det, det lärde Jonna henne. De ligger ner, pekar bakåt. Det är en subtil ledtråd, men inte den enda. Hovarna stampar i marken, de skakar på sig, som om hon bär loppor och de hoppas skaka av dem innan de får grepp på dem. Jonna brukade mata dem ur handen, men Linn vågar inte.

“Har du sett hur stora deras tänder är?” säger hon ofta till spegelbilden, som nickar. De är stora som marshmallows, och krossar allt som kommer mellan dem. Hon har drömt om att göra det så, göra som Jonna, och nästan alltid vaknar hon med bilder av krossade fingrar innanför ögonlocken.

Hon häller havret i en hink, och ställer hinken hos hästarna. Hon ser på medan hästarna äter, studerar dem. Sättet de rör sig på, senor och muskler som pulserar under skinnet. De mörka ögonen som aldrig helt sluts.

“Vad fan glor du på?” säger Linn, och för ett ögonblick är det som att hon andas för första gången sen Jonna dog. Något bubblar inom henne, kräver att få komma ut, slår och sparkar henne, skriker. “Horunge. Hästjävel. Fitta. Din… fula häst. Jag hoppas du halkar en dag och bryter benet, jag vill börja göra miniatyrmöbler och jag behöver lim. Hör du mig? Och hundjäveln också, hoppas den aldrig kommer hem.”

Den ena hästen tittar upp, glor på henne med tomma ögon som inte förstår. Hon ler.

“Jag ska gå hem och slå sönder en spegel, så ska jag skära halsen av er, förstår ni det? Jag har aldrig smakat hästblod men jag ser fram emot det.”

Stunden passerar. Solen försvinner bakom molnen. Det som bubblade upp försvinner, för svagt att fortsätta existera.

“Förlåt,” säger hon, och hon menar det, tror hon.

Hon lämnar hästarna ifred och går hem igen.

Något bränner i nacken som en laserstråle och Linn undrar om Gunilla hört henne, eller om hästarna rymt. Hon hör inga hovar som slår i marken, inga fotsteg som följer henne, men hon ökar takten, och när hon kommer in innanför dörren slänger hon igen den, låser den, och lutar sig mot den. Hennes mun är torr och hennes andedräkt luktar ägg, och hon skakar. Hon står kvar vid dörren i flera minuter.

På kvällen börjar hon planera inför middagen på riktigt. Hon sitter på golvet i vardagsrummet, tv:n är på och visar gamla avsnitt av Friends. Ross och Rachel tar en paus. Chandler kan inte vara mer sarkastisk. Den fula, nakna killen är ful, och naken.

Hon har dragit fram en av Jonnas kokböcker, och går efter hundöronen i hörnen. När hon hittar ett recept hon gillar skriver hon ner det i en anteckningsbok. Sedan river hon ut sidan ur boken, och knycklar ihop den och slänger på golvet. Vid 22 har hon listat tretton recept. Glaserad skinka, egen färskost, knäckebröd, inlagd sill, och mycket mer. Allting man kan tänkas vilja ha på en julmiddag. Hon skriver ner de olika ingredienser som hon behöver, och gör en inköpslista, och bestämmer sig för att handla flera gånger istället för en stor shoppingtur. Innan hon lägger sig sätter hon sig vid sminkbordet, och antecknar vilka datum hon ska julhandla. Snart inser hon att hon kommer behöva handla eller förbereda mat alla dagar för att bli klar i tid.

Hon tittar upp i spegeln.

“Det är så mycket jobb,” säger hon, och hon låter trött.

“Självklart är det mycket jobb, raringen. Men det är väl värt det?” säger hennes spegelbild.

Hon ställer ingen motfråga, argumenterar inte för sin sak, utan litar på nästan-Jonnas ord. Självklart måste det vara värt det.

Självklart.

Jag vägrar, en krönika av Lovisa Andréasson

Jag vägrar

Jag behöver skriva en krönika? Jag vill inte. Okej, den ska vara klar om en vecka, det är lugnt, okej. Men jag vill ändå inte skriva en krönika, eftersom jag ju är prosaist, jag vill bara skriva skönlitterärt och inget annat. Att skriva krönikor känns så forcerat, jag behöver liksom låtsas att folk vill läsa mitt malande bara för malandets skull. Skönlitterärt skrivande, prosa, lyrik, det skriver jag för att det är kul, för att jag har så mycket ord och text i mig som skriker efter att få släppas fria. Så fort jag tvingas in i en mall för hur min text ska se ut gör mitt skrivande en tvärnit och vänder tillbaka in. Jag vill skriva för att skriva, för att skriva och skriva, och för att skrivandet inte tar mig någonstans alls, samtidigt som jag färdas genom rymden snabbare än ljuset. Om någon säger till mig hur och när jag får färdas med mitt skrivande går det bara inte.

Jag vrålhatar konceptet att ens skrivande kräver en viss form, att det enbart finns ett par tre sätt att skriva på för att kunna tjäna pengar på det. Låt mig bryta alla former och stressa mig inte in i något så kallat brödskrivande. Som om det är viktigt att få betalt för sin konst.

Inkomst rimmar på livsviktigt just p.g.a. att en bokstavligt talat kan dö utan inkomst. Nyttigt skrivande. “Att kunna skriva för levebröd kan vara bra.” Det kan också vara bra att förlösa ett barn vaginalt, men det kan, också bokstavligt, ta kål på en. Jag skriver för min egen skull och för att andra som vill ska få läsa det jag skriver, jag vill höra vad de tycker, jag vill nå ut, så andra kan nå mig. Sekunden ordet nyttigt introduceras i din mun vill jag bränna alla mina skrivblock och slå sönder min dator. Mitt skrivande ska så fan heller vara någon sorts ekonomisk nyttighet, för mig eller någon stor-kapitalist. Litteratur i alla dess former ska vara kostnadsfri, gratis. ALL LITTERATUR. Jag menar, vi har ju biblioteken redo, färdiga att ta över världen.

Lovisa Andréasson

Julkalendern 14 december

Idag har Alice Stenberg skrivit luckan till Skrivarlinjens julkalender.

" Lucka 14 är ett fönster genom vilket Stewart blickar ned över sin julbelysta stad, rakt igenom sin egna transparenta reflektion. Han sitter på kontoret mitt på Stureplan, gatorna glittrar och han frågar sig själv: Är det snö eller krossat glas? Vickar lätt på tårna, ja sådant kan man fråga sig. Han frasar på en pepparkakekant och får plötsligt för sig att betrakta tillvaron ovanifrån: Ja där sitter den stilige Stewart i fåtöljen. På bordet en laptop och ett urdrucket vinglas. Där föds idén om självbiografin, han blir alldeles exalterad och fingrar på sin scarfs. Lutar sig tillbaka i tiden och formulerar högljutt följande fraser: ”Det började tidigt i hans ungdom, denna ljuva jakt på livets njutning..”, ”Paris! En sån stad..” och  ”Är det snö, eller krossat glas?”

jag har också ett låttips: https://www.youtube.com/watch?v=e_PXajXbAjw

Julkalendern 8:e december

8:e december. Dagens lucka har Tiffany Rickardsson skrivit.

Spela Shoreline!

Så mycket tankar jag har haft de senaste dagarna. Som långa tankespiraler där en tanke slutar tar en ny vid. Men det har främst varit positiva tankar. Om hur livet kan ta så många vändningar, hur livet och människorna i det, också kan vara snällt. Men min poäng är sannerligen inte att sitta här och vara sentimental. För det är fredag, man får äta lussebullar till frukost, vi får skriva varje dag och snart är det julafton. Vill därav bara säga Spela Shoreline! Det ska jag nämligen göra, på högsta volym. Efter att ha sett denna TV-dokumentären (se den!!):

https://www.svtplay.se/video/16154275/hitlatens-historia/hitlatens-historia-shoreline-sasong-9-shoreline

Julkalendern 5:e december

Lucka 5 i Skrivarlinjens julkalender. Idag är det Patrick Stockhammar som skriver:

De tre vise männen kunde inte motstå frestelsen. Vad var ett nattligt besök vid en krubba ute i obygden i jämförelse med en sista minuten-resa till Karibien? Milslånga stränder kändes betydligt mer lockande än att skumpa fram på tungt lastade kamelryggar i en öken med dålig täckning. Guds son och världens frälsare fick finna sig i att vänta på att något bemanningsföretag fyllde deras platser. Nu stundade vågornas brus och passionerade salsakvällar på hotell Paraíso. 

På samma hotell hade tomten checkat in. Han var olidligt trött på att barnen skrek som omättbara och desperata fågelungar så snart han visade sig offentligt. Dagens barn (men även deras föräldrar) hade ingen respekt för den personliga integriteten och deras ha-begär kände inga gränser. De bokstavligt talat vrålade efter nya spelkonsoler och surfplattor trots att han kom med just sådana i fjol. Fabriksledningens ständiga tjat om den prestigefyllda utmärkelsen ”Årets julklapp” fick alla anställda att slå knut på sig själva. Inte gjorde det saken bättre att skyddsombuden var långtidssjukskrivna. Dessutom hade övertidsersättningen förhandlats bort och utmattningsdepressionen lurade runt hörnet.  Att söka nytt jobb var aldrig aktuellt. Vem ville anställa en man med bukfetma, magkatarr och högt blodtryck som började närma sig 65-årsstrecket? 

  

Tomten satt till en början utslagen i en solstol och försökte smälta att han hade blivit stoppad vid tullen. Säcken på ryggen hade väckt en stor misstänksamhet och narkotikahundarna skällde som om de vore rabiessmittade. De hade visst inte lärt sig att skilja på doften av knark och pepparkakor. 

Under de svajande palmerna ligger nu tre bleka män och en korpulent och nyrakad man. De surplar på sötsliskiga paraplydrinkar och käkar chilinötter. De har alla tagit nya namn och mobilerna slängde de i det turkosfärgade havet en natt då de badade nakna i månskenet. 

Av Patrick Stockhammar 

"Det finns nåt annat bakom konflikterna"

I tisdags besökte skrivarlinjen Fotografiska och utställningen "Being there" med bilder av journalisten och fotografen Paul Hansen. Besöket gjorde vi som en del i novellblocket, som pågår just nu på Skrivarlinjen. Novellen, som till viss del är närbesläktad med nyheten, men likt Paul Hansens citat "det finns nåt annat bakom konflikterna" vill novellen berätta om människorna bakom rubrikerna.

"För mig handlar det alltid om personliga möten med unika individer. Vem är pojken framför mig i gränden, hur lever han sitt liv, hur går hans tankar? /---/ för att fånga dessa ögonblick gäller det att lyssna med hjärtat” (Paul Hansen)

I Paul Hansen bilder på utställningen porträtteras människor som kämpar för sina liv mitt i konflikter, krig och fattigdom. Han säger att det provocerar honom när människor beskrivs som svaga.

Religionen i tiden

Fler krönikor från Skrivarlinjen, vårterminen 2017. Här skriver Dennis Forsgren.

Religionen i tiden

Vi lever i ett religiöst tidevarv. Tron är grunden för vår argumentation när vi ställer god moral mot ond moral för försöka reda ut något kring människans ensliga lott på jorden. Förhållningssättet skär igenom samhället. Allt från siarna på ledarsidorna till prästerna i politikens olika tempel till oss vanliga syndare som desperat försöker utröna om vår odödliga själ kommer brinna i helvetet eller få fröjdas i himmelriket med alla de härligheter som där utlovas.

De verktyg vi har med oss är de samma som för alla människor sedan tidernas begynnelse i religiösa frågor. Bönen, bikten och offret. Alla är de till hjälp för oss i vårt famlande efter den väg som ska frälsa oss från de avkrokar vi kan hamna på om synden får sätta klorna i vårt kött.

I bönen som idag tar sig uttryck i konsumtion har vi möjlighet att upphöja de dygder vi strävar efter till vårt rättesnöre. Vi ska veta att göra skillnad på vara och vara och lära oss att vara i samklang med våra varor. Att konsumera korrekt är det mest effektiva sättet att visa prov på sin gudsfruktighet.

Men vi gör våra snedsteg. Det tycks vara den ursprungliga paradox som religionen bygger på, att ingen kan vandra spikrätt längs den väg som erbjuds. Då tar vi till bikten och ber om förlåtelse eller åtminstone förståelse för vi är blott människor. Det konstant gnagande malande dåliga samvetet vakar över oss som vore det Jesus självt. Och vi biktar oss till alla som vill lyssna eller som tvingas lyssna eller som råkar lyssna. Eller lyssna och lyssna, kanske kommer höra närmre verkligheten, där öron fångar sporadiska röster i den eviga biktens brus.

Och så offret. Den fysiska konditioneringen av vår uppenbarelse. Syftat att skapa oss i guds avbild. Ändlösa timmar i starkt upplysta lokaler där vi går in smutsiga men utträder rena efter en ordentlig genomkörare. I vart och vartannat gatuhörn hittar vi de heliga offerlokalerna till vilka medlemskap kan lösas. Här finns ett effektivt system på plats för att se till att vi kan utföra vår religion tillsammans med endast likasinnade då medlemskapen sorterar oss efter inkomst.

Världen har för mig en tendens att framstå som obegriplig. Långa nätter sökande i analyser, teorier och krönikor men det är något fundamentalt som saknas. Som om språket har kopplats loss från vad det är tänkt att beskriva. Kanske är det så att språket hör en annan tid till. En tid som inte bottnade i tro. Det når därför inte i kärnan, det är inte med i balens dans utan står skröpligt och håller hov i lokaler som inte längre är salonger utan som nu blivit museum. Skrivaren kan inte längre rikta sin blick mot Voltaire utan bör istället plocka fram sin bibel och läsa som om livet och döden hängde på det.

Dennis Forsgren

Välkommen till den andra bubblan

Deltagarna på Skrivarlinjen har jobbat i kortprosans gränsland. Här en krönika av Eric Tegnander.

Välkommen till den andra bubblan

Det är en ganska bra bit hem till mig. Hem-hem, alltså, till dit jag kommer ifrån. Om vi skulle sätta oss på ett tåg från Stockholm nu skulle vi vara framme om lite drygt sex timmar. Avståndet är stort, inte bara geografiskt. Att säga att det är en annan värld är såklart att ta i, men det händer att det känns som ett annat land. Det är helt klart en annan bubbla, långt från de rosa molnen och den politiska korrektheten i Stockholm. Det här är något helt annat. Ett annat liv och ett annat sätt att leva det livet. Välkommen hit. Välkommen till resten av Sverige.

Vi är lite speciella du och jag som gör den här resan tillsammans. Det är ovanligt att röra sig från Stockholm till landsbygden, ut ur en bubbla och in i en annan. De flesta gör det aldrig och därför är det sällan de här bubblorna möts. De är i princip helt skilda. De har olika informationskällor, olika maktanalyser, olika forum för diskussion, rentav olika sanningar.

Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Det händer faktiskt att de möts ibland. Vi kommer till exempel prata med dem där hemma om varför invandring inte bara är dåligt. De kommer säga att vi inte har råd att ta emot fler och vi kommer svara att det nog lönar sig på sikt. Sen när vi kommer tillbaka till Stockholm kommer vi få förklara för dem där uppe varför de där hemma är frustrerade över sin egen maktlöshet. De där uppe kommer säga att det ju bara är att flytta om det inte passar och vi kommer svara att det inte riktigt är så enkelt. På båda ställena kommer det finnas folk som tycker att vi är idioter. Så visst händer det att bubblorna möts. Ibland är det till och med rätt lika varandra.

En av de stora sakerna som folk i bubblorna verkar ha gemensamt är att de inte vill bli störda. Det är jobbigt att bli störd. Nä, människor gillar att få sin egen världsbild bekräftad. Vi människor är inte ute efter det bästa för samhället. Vi är ute efter att få höra att våra idéer är det bästa för samhället. För det är gött att ha rätt. Erkänn därför aldrig för någon att du har fel. Det blir bara jobbigt. Det bästa för samhället bestäms inte (längre) i öppen konstruktiv debatt mellan två eller flera parter. Det bästa för samhället bestäms av känslor, upplevelser, vad dina föräldrar har lärt dig och vem som skriker högst. Smidigt, va?

Och som om inte det vore nog förstärks ju hela grejen av den ena gruppens stereotypa bild av den andra gruppen. Det finns en bild av att alla i Stockholmsbubblan är fjantiga haschflummare i hampakläder. Det finns en bild av att alla i landsbygdsbubblan är Sverigedemokratiska grisbönder i blåställ, gummistövlar och Lantmännenkeps.  Det är tacksamt att tänka så om man vill att ens motståndare ska ha fel. Det är däremot suboptimalt om man vill föra ett konstruktivt samtal.

Jag menar, visst kan konflikt vara bra, men det här börjar bli löjligt. Hur vore det om folk slutade tjafsa och tog ett djupt andetag? Skärpning!

Eric Tegnander