Idag det sista kapitlet i kollektivromanen; "Lucky" av Vega Dalman

Den lilla staden börjar fyllas med folk. Två gånger om året kommer de. På sommaren åker de från storstäderna för att bo i sina små torp här i den lilla hamnstaden och nu på julen kommer de för att knyta an med sina rötter. De små butikerna fylls av julklappsshoppare och på pizzerian går ugnarna varma. Det här är en stad som sover och vaknar till liv två gånger om året som så många andra städer i vårt avlånga land. Folk vill bara veta av dem när det är fint och pittoreskt. Inte när det är grått och tomt som det är större delar av året. Nu lyser juleljusen över hela gågatan i sprakande färger och i nästan varje fönster står adventsljusstakar och stjärnor som lyser.

Jag tycker också om den här tiden på året. I vanliga fall. Men i år kan inte ens alla världens julskinkor göra mig glad. Jag har förlorat de som betyder mest för mig. Min älskade bror Gus och min kära matte Jonna dog i en bilolycka i början av året. Det här är den första julen som jag firar ensam. Helt ensam är jag kanske inte för jag har flera vänner här i stan men jag har inget ställe som jag kan kalla hem längre. Det var tänkt att jag skulle bo med Linn, Jonnas rumskompis Linn som bestämde sig för att bo kvar i Jonnas hus ett tag efter begravningen. Den tiden har blivit en lång tid. Jag försökte verkligen ge Linn en chans, det gjorde jag men jag tycker verkligen inte om henne. Hon brydde sig inte om mig heller. Jag var i sorg och hon rörde mig inte ens. Inte en enda klapp eller puss eller godis gav hon mig. När hon väl försökte klappa mig tog hon upp mig i famnen och kramade mig så hårt att jag nästan kvävdes. När Jonna levde fick vi följa med henne överallt. Ut på ridtur, till affären, ner till havet. Vi behövde nästan aldrig vara ensamma. När jag bodde med Linn fick jag vara ensam i huset i timmar och sedan släppte hon bara ut mig i trädgården för att jag skulle göra mina behov. Ni förstår, det fungerade inte. En morgon fick jag verkligen nog. Jag trodde att det var Jonna som kom ner för trapporna. Det såg precis ut som Jonna i sin röda tröja som hon stickat själv och de gamla långkalsongerna som hon alltid gick runt i hemma och på fötterna hade hon sina ulltofflor. Håret var också i samma färg som Jonnas. Mörkbrunt, inte råttfärgat som Linns. Sen fick jag se ögonen. Linns blåa pliriga ögon.

- Godmorgon lilla sockertuss! säger hon med en tillgjord röst. Ingen kallar mig för sockertuss förutom Jonna! Hon är galen den här kärringen. Jag bestämde mig för att flytta ut på gatan igen. Jag är ursprungligen från gatorna i Galway på Irland så livet i en svensk småstad klarar jag galant.

Gunilla erbjöd mig boende hos henne men det skulle inte gå. Det är för nära Linn och jag vill se henne så lite som möjligt. Det gällde att hitta något annat. Alla i Simrishamn känner till mig på grund av Jonna och vet om min situation så det har inte varit några problem med att få tag i mat och husrum. Någon dag sover jag i en persons skjul en annan dag på någons soffa. Från pizzerian och krogen kan jag få lite rester att äta. Jag försöker att leva så gott jag kan men den jävla Linn försöker att förstöra för mig gång på gång. Nu har hon satt upp lappar över hela bygden med en bild på mitt ansikte. Jag måste försöka hålla mig undan från de stora gatorna så ingen säsongsgäst får syn på mig och försöker ta mig tillbaka till Linn och hennes helveteshänder.

- Men vad i självaste! ropar jag. Människorna förstår inte mitt språk så jag försöker krångla mig ur det hårda greppet. Jag ser inte vem det är som håller i mig men jag får något tyg kastat över mig och personen som håller fast mig hoppar in i en bil. Helvete nu är det någon som har fångat mig för att ta mig till Linn. Det är ingen idé att streta emot.

Bilen stannar och nu tar personen av skynket från min kropp och jag tittar upp på Frida. Va fasen inte behövde hon lägga ett skynke över mig. Det var väl väldigt onödigt men hon har alltid varit hundrädd så jag förstår henne. Jag skäller och hon hoppar säkert två meter och lossar sina händer om mig. Hon som sitter vid ratten är någon jag inte känner igen. En bekant till Frida. Hon ler varmt mot mig och tar min tass och skakar den. Men varför är Frida här? Hon har bara satt sin fot här en gång om året och det var när Jonna hade sin julfest. Annars satte hon knappt sin fot här. Jag trodde att hon hade lämnat Simrishamn för gott. Jag tittar upp genom framrutan och ser att vi står parkerade framför Jonnas hus. Vafan då. Har kärringen fixat ihop något? Aja det här måste man se. Jag följer med Frida och den andra tjejen som jag får reda på heter Amanda. De kysser varandra snabbt innan de ringer på dörrklockan. Frida ser riktigt nervös ut. Jonna öppnar dörren, eller jag tror att det är Jonna för en sekund. Likheten är slående. Hon har till och med på sig förklädet som Gunilla har sytt till Jonna. Jag hinner inte tänka utan mina instinkter tar över och jag hoppar fram och biter Jonna wannabeen i smalbenet. Mina tänder gräver sig djupare in i hennes kött än vad jag menade. Ett hemskt vrål bryter ut.

- HUNDJÄVEL!!! Jag släpper benet och hon faller ner på hallgolvet. Blodet pulserar från hennes ben. Jag springer därifrån och lämnar röda tassavtryck i snön.

Kapitel 10 "Niklas" av Alexandra Wingqvist, Skrivarlinjens kollektivroman

Jag känner doften av julskinka ända ut i trädgården. Usch. Men jag måste klara denna middag ännu en gång, fast den här gången utan min älskade syster Jonna. Vad jag saknar henne. Hon gjorde den här middagen speciell, det var därför jag kom. Nu känns det meningslöst att klara middagen och vara här. Utan henne kommer ingenting på den här middagen att bli sig likt.

När jag kommer in i det illaluktande och ostädade huset så hör jag mycket skratt och ser många leenden. Alla är här, och de är glada. Inte jag, för utan Jonna kan man väl inte vara glad? Förstår inte hur dessa människor kan orka med middagen, och vara glada. Jag vill knappt ta av mig skorna och gå in. Jag vill bara att Jonna ska vara här, då skulle jag vilja vara kvar.

Jonna var alltid min enda riktiga vän, och syster. Vi hade en svår och tuff uppväxt men med henne vid min sida var allt möjligt. Som nuförtiden, jag jobbar som telefonförsäljare och tjänar riktigt bra. Hon hjälpte mig att söka det här jobbet och hon fick mig att vilja tycka om det. Vi gjorde en plan att köpa saker, en riktigt fin bil till mig och en guldklocka till henne. Jag köpte guldklockan när jag fick min andra lön, hon blev så lycklig. Efter att Jonna dog så kände jag att jag fortfarande ska följa vår plan och spara ihop till en fin bil. Jag jobbade hårdare än någonsin och till slut fick jag ihop pengar så det räckte till en bil men tyvärr fick Jonna inte se den. Hon dog bara några veckor innan jag hade fått hem BMWn.

Allt hennes slit, från början till slut. Hon var mamman i familjen, som då bara bestod av mig och henne.

Kapitel 9 "Erik", Skrivarlinjens kollektivroman, av Arvid Häggqvist

Ända sedan Jonnas olycka är varje morgon likadan. Orolig sömn, uppvaknande med ett ryck, svart kaffe och fyra-fem öl till frukost, sedan timmar framför darttavlan. Det är nödvändigt att dricka innan man spelar dart, det förhöjer prestationen. Erik står på sin vanliga plats, ägnar några sekunder åt att kalibrera siktet, sedan knycker han på handen och pilen far iväg. Landar tungt, ett ljud av tillfredsställelse. Tre gånger tjugo poäng. En högre poäng går inte att få, men i Eriks drömmar händer det ofta att han går fram till darttavlan för att samla ihop sina pilar och ser att tavlans siffror ändrats, att där det tidigare stod 20 plötsligt står 40, att han får fler poäng än vad spelet ens tillåter. Det är ungefär lika trovärdigt som att väcka en död till liv, men drömmen följer sin egen logik.

Han tänker inte på varifrån denna besatthet med att kasta dart kommer ifrån, han vill inte tänka på det. Han vet bara vad det är han ser i samma ögonblick som pilen lättar, vad han ser under den utdragna sekund som följer innan pilen finner sitt fäste i någon av poängfållorna. Han ser Jonnas ansikte. Vänligt, leende. Ett ansikte med en innebörd. Innebörden för Erik är “det där jag längtat efter hela livet men aldrig trodde att jag skulle få, som jag sedan fick och därefter förlorade”.

Runt om i lägenheten råder oordning. Tomburkar, dammiga kläder, kartonger från frysmat. Han tänkte alltid på kärleken som vore den ett budskap på en frysmatskartong: oändlig hållbarhet garanterad. När han tänker på kärleken nu sveper en jättevåg genom rummet, krossar fönstren och dränker världen utanför.

Han vet inte om han kommer att gå på festen, den där som Jonna brukade hålla i. Han har det bra hemma, han har allt han behöver. Darttavla, vodka, ett fönster att se ut genom. Någonting som fyller rummet, någonting som har börjat sätta sig i väggarna och antagligen aldrig kommer gå att vädra ut.

Hur kan en människa få en sådan betydelse? Att lära känna en annan människa är bara att ta del av korta gemensamma stunder som möjliggör gissningar om vad tankar och känslor. Någon säker kunskap går inte att få. Ändå vet Erik att han kände Jonna, kände henne på ett sätt som han inte känner någon annan, antagligen inte ens sig själv. Saknaden är ett andetag som kväver en, saknaden är kolmonoxid. Saknaden är uppvaknandet från drömmen. Den är bilden av Jonnas ansikte. Mer och mer har saknaden blivit det enda som finns för Erik. Den har blivit allt.

Utanför dörren står Tom som vanligt. Erik blickar ner på honom från fönstret. Sätter på sig ytterskor men bryr sig inte om att ta rocken. Han går fram till Tom och säger något. I nästa ögonblick är de båda på väg upp till Eriks lägenhet.

Kapitel 8 "Lars", Skrivarlinjens kollektivroman, av Anton Johansson

Lars sätter knät mot ratten för att få händerna fria till att knäcka upp ännu en Sofiero. Han tycker inte ens om Sofiero men han plockade med det som var närmast. Han sväljer ned en klunk, höjer volymen på bilradion och fortsätter vråla med i Sweet Home Alabama. Rösten är sedan länge bruten och det river i halsen men sången är det enda som hindrar honom från att styra in bilen i mötande trafik.  

Jonna.

Så fort det är en paus i musiken dyker namnet upp igen. Och han kniper ihop ögonen så hårt han kan för att hindra tårarna. Det hela är ett enda stort misstag, när han kommer fram kommer Jonna vara där.

Han har druckit sen Jonnas ex ringde och berättade om Julmiddagen, vad hette hon, Linn? Han visste inte ens om att Jonna var flata. Inte för att det spelar någon roll, det var bara ännu en grej han inte visste om henne. Han undrar egentligen bara vad för sorts person hon blivit sen han flyttade. Hon kanske klarat sig bättre utan honom. Nej, hon klarade sig definitivt bättre utan honom. Det är en av de många punkterna på listan av saker Lars insett för sent. Han önskar bara att han hade kunnat vara en förebild istället för den han är.

Lars kör upp framför ett stort hus och trots att hans GPS säger med en mekanisk röst att han är framme undrar han om han kommit rätt. Huset verkar alldeles för stort för en 22 åring. Lars oroar sig över hur skuldsatt Jonna är men kommer snabbt på att varken han eller hon behöver oroa sig över det längre. Alla hennes skulder är annullerade och Lars önskar att det gällde hans skulder också.

Han tar på sig jackan och kliver ur bilen. Kylan biter sig in genom den som om den var gjord av luft och hans andedräkten förvandlas till ånga. Han funderar över att ta med sexpacket med öl som ligger i baksätet men vill inte ge ett ännu sämre intryck än stanken av öl redan kommer att göra.

Ett elstaket löper längs med uppfarten. Bakom det försöker en stor arbetshäst nafsa upp det sista frusna gräset under snön. Hästen tittar upp mot honom och Lars försöker att dölja sin avsmak. Otacksamma djur som äter pengar. De kunde lika gärna äta sedlar istället för havre, för att inte tala om hur lätt de dör.

Hostar de en gång.

Död.

Trampar snett.

Död.

Knycker på nacken lite för energiskt.

Död.

Sen måste man köpa en ny för att barnen ska komma över den förra. Om man vill förlora en nära vän vartannat år kan man ju lika gärna skaffa en hund. Arbetshästen fnyser mot honom och stampar i marken. Lars sträcker ut tungan mot den, tätt följt av ett mittfinger.

Han kör händerna djupt ned i jackfickorna, pressar ihop axlarna för att hålla värmen och går fram till dörren. På välkomstskylten är Jonnas namn överstruket och snett ovanför är Linns namn ditskrivet för hand. Han knackar på dörren. För ett kort ögonblick står Jonna där i dörröppningen och ett hopp tänds i Lars bröst innan han inser att det måste vara Linn och hoppet slocknar igen. Linn stirrar på honom med uppspärrade ögon.

”Ja, öh hej… jag är Jonnas pappa. Lars.” säger han och sträcker fram handen. När Jonna inte svarar lägger han till: ”Vi pratade över telefon.”

Linn ler ett osäkert leende och ger Lars ett svagt handslag. ”Jonn- Linn.”

”Jag är här för middagen.”

Jonna kliver lite åt sidan för att bjuda in Lars att gå in. ”Middagen är imorgon.”

”Jaha, jag trodde den var ikväll. Då ska jag inte störa.” Lars rör sig mot dörren.

”Nej,” säger Linn, ”du får gärna stanna. Du måste ha åkt långt.”

”Från Jönköping bara.”

”Vad tar det? Två timmar?”

”Tre och en halv.”

”Måste varit svårt i det här vädret.” Linn går fram till Lars och försöker lyfta av hans jacka. Lars vänder sig klumpigt om och låter henne hänga upp den på en galge. Det är någonting udda med Linn, tänker Lars. Hennes blick tycks inte riktigt fästa på någonting, som om hon ser någonting som inte är där. Ungefär samma blick har Lars sett i kyrkan som hans fru brukar dra med honom till. Fast det är inte riktigt samma. Den ”frälsta” blicken som Lars kallar det i sitt huvud brukar komma med ett fånigt leende. Linn ler inte. Hon ser osäker ut, förvirrad, nästan rädd. Fast det kanske är stanken av öl från honom som skrämmer henne. Hon kliver åt sidan för att mana honom att gå in. Han sparkar av sig skorna och kliver in i vardagsrummet. Juldekorationer är utspritt överallt. Det går knappt att röra sig i rummet utan att fastna med foten i ljusslinga, rispa sig mot granris eller slå omkull ett ljus. Dekorationerna liknar dödsfällor mer än något gemytligt, men Lars har alltid avskytt julen och allt som hör till. Det var kanske därför den var så viktig för Jonna. Ett slags uppror mot sin far.

”Vad fint du gjort här.” säger han. ”Väldigt fint dekorerat.”

”Tack, jag har jobbat på det hela veckan.”

”Jag kan se det.”

”Varsågod och sitt.” Hon gestikulerar mot soffan som är en av få platser som inte är helt täckt av någon form av prydnad. ”Vill du ha glögg? Jag kan värma lite.”

Lars sätter sig ned i soffan. ”Ja, tack. Om det inte är till besvär.”  

”Nej, absolut inte. Jag behöver ändå ta en paus från alla förberedelserna.” Linn försvinner in i köket bakom Lars. Han knyter händerna mellan knäna och funderar på om han kan ta sig till dörren och fly utan att Linn märker någonting. Fast då skulle han inte få någon glögg och det skulle var oartigt att lämna Linn nu.

Lars reser sig upp från soffan och går ut i köket där Linn far mellan skåpen som en tecknad seriefigur. ”Var ställde jag glöggen?” mumlar hon för sig själv.

”Där. Bakom brödrosten.” säger Lars.

Linn skriker till och slår bakhuvudet mot en skåpslucka.

”Oj! Hur gick det? Det var inte meningen att skrämmas.” Lars går fram och tar tag om hennes arm för att hålla henne upprätt. Han leder henne fram till en stol vid köksbordet och Linn sätter sig ned med en hand mot baksidan av sitt huvud.

”Jag är okej. Det är ingen fara, du skrämde mig bara. Låt mig fixa glöggen.”

”Nej, sitt ner du, jag kan värma den. Var har du glasen?”

Linn pekar mot ett av de övre skåpen.

Lars lyfter ut vad han gissar är glögglas, häller upp glöggen med ett något sydeuropeiskt namn och ställer in glasen i mikrovågsugnen. Linn tittar på med missnöje skrivet i ansiktet.

”Jag vet att det inte är samma sak att värma det i mikron,” säger Lars, ”men vi får göra vad vi kan med det vi har.”

”Det är inte det.” säger Linn. ”Jag kan bara inte förstå att jag har min… jag menar Jonnas pappa i mitt kök.”

”Jag kan inte förstå det heller,” säger Lars med ett snett leende. ”jag kan inte förstå att jag är i Jonnas kök med hennes ex.”

”Ex? Jonna och jag var inte tillsammans.”

”Inte? Jag trodde ni… du vet.”

”Nej, vi var bara väldigt nära vänner. Väldigt nära.”

Lars pustar ut. ”Jag menar det är inget fel om ni hade varit det. Någonting måste man ju äta.” säger Lars och skrattar osäkert. ”Men fanns det någon speciell i hennes liv?”

”Bara Erik vad jag vet, men han var inte så speciell. Inte på det sättet i alla fall.”

Lars nickar långsamt. Mikron plingar till. Lars skyndar över, ställer fram den ångande glöggen på bordet och försöker låtsas om att han inte precis brände sig på de heta glasen.

”Vänta här!” säger Linn, ”Jag kom precis på en sak jag ville visa dig.” Hon spatserar ut i hallen och hennes steg ekar mot trappan till ovanvåningen. En sekund senare kommer hon nedspringande igen. Med en duns släpper hon ner ett fotoalbum på bordet framför Lars. Han känner igen det direkt. Det är ett fotoalbum han skapade. Linns mamma hade sagt att det var onödigt, rentav gammalmodigt när det fanns Facebook, men Lars sa att vissa saker borde man ha för sin egen skull, inte för andras.

Linn slår upp den entusiastiskt, pekar ut bilder och ställer frågor som Lars inser att han inte har svar på. Han saknas i de allra flesta bilderna, det var trots allt han som tog de flesta av dem, men ibland lyckades han övertala någon annan att ta ett. Som bevis för att han var där om inte annat. Hans ansikte är rödblommigt och svullet i alla bilder. Han kommer inte ihåg kontexten av när det togs eller vad de gjorde tillsammans utöver vad han kan se på bilden. Det sista fotot är ett på honom och Jonna med året 2012 följt av ”Kanarieöarna” skrivet under. Han håller armen runt hennes axlar och de båda ler. Inget i fotot tyder på att han inte skulle vara en del av hennes liv inom bara en månad.

”Lars?” Linns röst väcker honom tillbaka till nuet. ”Hur mår du?”

”Jag kommer inte ihåg någon av bilderna.” mumlar han. Lars ställer sig upp och knuffar undan sin stol med ett högljutt skrap. ”Det är en sak jag måste göra.”

Lars marscherar ut till hallen, slänger på sig jackan och fortsätter ut till sin bil. Han ignorerar Linns rop bakom honom. Hästen knycker på huvudet som en hälsning när den får syn på honom och det förvånar Lars att den överlever den hastiga rörelsen. Hästen gungar på huvudet medan den följer honom längs med staketet.

Lars drar upp bildörren och lyfter ut sexpacket med öl. Han sliter loss plasten som klibbar sig runt burkarna och knäcker upp en. Han går fram till diket precis framför hästen och börjar hälla ut ölen. Hästen tittar på med nyfiken blick.

”Jag vet.” säger Lars, ”det är alkoholmissbruk.” Han häller ut en i taget tills alla sex av dem är tomma. Han kastar de tomma burkarna i soptunnan. På vägen tillbaka upp till huset stannar han framför hästen som fortfarande tittar mot honom med huvudet på sned.

”Ni hästar är inte så dumma ändå.” säger han.

Hästen kastar lekfullt med huvudet och travar långsamt längs med staketet upp mot huset. Lars försöker springa ifatt och förbi den men den ökar takten. När Lars är framme vid verandan andas han tungt. Det var så länge sen han verkligen sprang. Hästen gnäggar och ställer sig på bakbenen som i en segergest.

”Du vinner den här gången.” säger Lars mellan andetagen och tittar upp mot dörren. ”Linn behöver säkert hjälp med något.”

Lars sparkar av sig snön från undersidan av hans skor och kliver in i husets värme.

Kapitel 7 "Tom", Skrivarlinjen kollektivroman, av Hanna Eriksson

”Tom lilla gubben, vill du ha lite te? Julteet som du gillar, det med kanel.”

Hennes röst tar sig in genom springan vid dörren och vidare till hans säng, den smala gamla pojksängen med samma nerlegade madrass, den som han sovit på fram tills han var nitton och flyttade in i lägenheten i Kristianstad. Han mumlar ”Nej tack, inte nu” och höjer volymen på avslappningsmusiken som kommer från högtalaren på nattygsbordet. Han lägger sig till rätta på rygg och slätar ut varenda ansiktsmuskel, från örat till käken till ögonbrynen. Ansiktsmasken är fortfarande fuktig och stelnar inom femton minuter.

En knapp knackning hörs innan dörren rycks upp och varmt ljus sipprar in i rummet.

”Te, älskling?”

”Mamma! Ser du inte att jag är upptagen? Masken ska vara på i trettio minuter under avslappning för bästa effekt och då kan jag inte dricka te. Vill du att jag ska få samma rynkor som pappa? Så nej tack till te.”

Toms mamma ler, ursäktar sig och backar ut ur rummet och Tom försöker återgå till sin hudvårdsritual. Han måste skjuta undan omgivningen och rikta energin inåt, hjälpa huden på traven, precis som hans egen slogan till företaget han jobbar för: ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth. Your face, your energy, your youth.” Masken börjar sätta sig, men Tom har svårt att fokusera. Hans energi rör sig utanför ansiktet och är svår att fånga in. Han tar sin mobil från nattygsbordet, pausar musiken och går in på Instagram. Han skriver ”Erik” i sökrutan. Ingen ny bild idag men han kan lika gärna titta igenom hans flöde när han ändå håller på. Tom har memorerat ordningen på bilderna och vet vilka personer som brukar kommentera. Själv har han inte vågat göra det än utan vill vänta tills de ses igen. Då ska han berätta hur mycket han gillade selfien i den militärgröna skjortan, hur Eriks biceps framhävdes på ett väldigt diskret men sexigt sätt och hur hans smala kedja fick hans hals att se muskulös men samtidigt ömtålig ut. Han går in på eventet för julfesten på Facebook. Erik kommer. Han klickar sig vidare in på hans profil. Kollar gamla bilder. Erik blir ju bara snyggare och snyggare med åren. På några av bilderna är han tillsammans med Jonna. En känsla av skuld kryper igenom Tom, eller är det bara känslan av masken som börjar stelna och marmorera hans ansikte?   

 Varför skulle han skuldbeläggas för att han blivit något förtjust i Jonnas ex? Hans gamla vän skulle nog förstå, hon hade ju alltid varit så godhjärtad och förlåtande. Dessutom träffade han Erik först efter Jonna hade dött. Och då hade de inte varit ihop på flera år. När han tänker på begravningen blir han varm och pirrig i kroppen. Erik i mörk kostym, allvarlig men ändå charmig. Lite skäggstubb. Muskulösa armar som ville frigöras från kavajens trånga fängelse. Den något genomskinliga skjortan som avslöjade två små, mörka bröstvårtor. Hans graciösa rörelser då han la en ros på kistan. Toms ansikte hettar till. Värme och hårdhet sprider sig. Det känns stramt och följsamt på samma gång. Så där ja. Alla porer öppnas upp och är överkänsliga. Energin har frigjorts och kapslats in. Han går till badrummet och det grumligt vita blandas med vatten och sköljs ner i handfatet.

Han snörar på sig löparskorna och joggar ner för föräldrarnas uppfart. Det är så mörkt här ute på landet, i Kristianstad har han vant sig vid gatlyktornas trygga sken. Hans mamma insisterade på att han skulle använda pannlampan när han joggade på de vintriga landsvägarna men Tom vill inte synas med den. Han har kämpat för länge med sitt utseende för att förlöjligas med en ful lampa mitt i pannan. Dessutom vill han inte att någon av Simrishamn-lantisarna ska se honom mer än nödvändigt. Han måste upprätthålla sitt rykte som lyckad storstadsbo. Så här länge har han inte varit hemma på flera år. Men nu har han tagit ledigt i tre veckor. Hans kondition har redan förbättrats efter alla joggingturer och han kommer vara i fin form till julfesten. Med hjälp av hudvårdsprodukterna från jobbet kommer ingen kunna tro att han fyller trettio nästa år. Hoppas Erik gillar yngre killar. Yngre, snygga killar med fin hy och långa muskler. Det borde han. Tom gör ju allt för hans skull.

Han joggar förbi Jonnas hus för femte gången på några dagar. Han ser Linns bil vid uppfarten och ökar på steget. Han vill inte bli indragen i några märkliga förberedelser. När han såg henne ute i trädgården häromdagen trodde han för ett ögonblick att det var Jonna. Han var redo med ett försvarstal om varför han hade rätt att vara kär i Erik. Men sen kom han på att Jonna inte kunde höra det.

Hans allt längre och längre joggingtur tar honom vidare in mot stan, förbi alla lägenhetshus, pyntade gator och julöppna affärer. Han svischar förbi ett skyltfönster, sneglar på sin spegelbild. Fan vad snygg. Det bränner i hans lungor, men vill man vara fin får man lida pin. Löparmuskler är de vackraste musklerna. Han har aldrig gillat för muskulösa män, såna som blir kantiga och bulkiga och har grova tjurnackar. Män som löper däremot, han vill vara en av dem. Idag ligger han trettio sekunder före sitt personbästa och det kan bli bättre än så. Han stäcker ut steget och fortsätter förbi centrum, styr vägen mot ett särskilt bostadsområde. När han närmar sig de tegelklädda lägenhetshusen sänker han farten något så att han enklare ska kunna fokusera. Hans ögon rör sig upp mot våning fyra, fönster sex och sju i hus sjutton. Ett varmt sken avslöjar en mörk silhuett i köket. Tom stannar upp. Det ryker om hans utandning, all värme från bröstet, halsen och ansiktet blandas med den kyliga decemberluften. Han lutar sig framåt med händerna på knäna, försöker få ner pulsen. Blickar upp igen. Det rör sig i köket, fram och tillbaka vid bänken. Han ser bara ryggen, kan föreställa sig hur t-shirten faller längs skulderbladen, kanske är ett förkläde knytet i midjan och vilar på höfterna.

Tom andas in och blundar, samlar ihop all energi. ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth.” Han rätar på sig, sträcker armarna bakom ryggen, framför bröstet, ut mot sidorna och över huvudet. Sätter händerna på höfterna och rullar fem varv till höger och fem varv till vänster. Joggar på stället. Hoppar jämfota fem gånger, försöker dra upp knäna ända till hakan. Ger ifrån sig ett sportigt, taggande läte. Det lät inte lika krigsredo som han hade tänkt sig. Testar igen, mer från halsen den här gången. Tänker på Seven Nation Army, Rocky och den isländska vulkanen. Så där ja. Han skakar lite på benen och går mot port 17B.  

Kapitel 6 av Skrivarlinjens kollektivroman. ”Amanda” av Katarina Diehl

Frida har en samling av födelsemärken på högra axeln, som ett knaster av färg i ett annars mjölkvitt hav. En skev fyrkant och tre prickar som svans, som om Karlavagnen speglat sig i hennes kropp. Jag följde dem med fingret när det ringde den där dagen i februari. Vi låg fortfarande i sängen fastän klockan ringt, det var bara jag som skulle till jobbet, Frida skulle måla hela dagen hade hon sagt. Jag minns det som att allt smälte samman i vitt den morgonen. De urtvättade lakanen, Fridas bleka hud och det försiktiga gryningsljuset som letade sig in mellan persiennerna, allt enades i samma tysta färglöshet. Så bröt Fridas svordomar genom diset. Först trodde jag att det var min beröring som väckt henne men förstod sedan att det var hennes telefon som vibrerade på köksbordet. När det ringde för tredje gången slet hon argt av sig täcket och gick upp för att svara. Jag betraktade henne från sängen, hur hon först blev tyst, kom av sig mitt i en svordom. Sedan la hon armen om sin beniga bröstkorg, hukade sig lite och huttrade till.

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag sa när Frida kom tillbaka till sängen och berättade att hennes gamla klasskompis Jonna gått bort. Jag gjorde det jag trodde var rätt, kramade henne, försökte trösta, gjorde frukost. Jag minns att jag inte kunde komma ihåg vem hon var, Jonna. Jag letade i huvudet, försökte minnas storasyrrans skolkataloger. Gick igenom alla i hennes årskurs, bläddrade en sida i taget ur minnet.  Korsavångsskolan 2001. Jag vet inte vad jag letade efter egentligen. Trodde jag att jag skulle slå upp en sida ur minnet och att ordet död skulle stå stämplat över Jonnas ansikte? Eller kanske att någon klottrat i kanten - dör ung - och så en pil riktad mot henne?

Jag gick till jobbet den dagen i alla fall. Tog bussen för att vara exakt, 4:an fem stationer, jag var sen. Anna hade blivit tvungen att öppna själv och jag bad om ursäkt, mumlade något om dödsfall och hon såg beklagande på mig. För en sekund såg det ut som att hon skulle fråga mig något, om jag ville prata eller så. Men så kom hon på sig själv, slöt munnen och började skylta om istället. Så gick dagen som vanligt. Jag hämtade Acne-jeans i anorektiskt små storlekar och berömde småtjejerna som till slut lyckades knäppa byxorna med rödflammiga ansikten. ’De tänjer sig en halv storlek, absolut! Ni ser fantastiska ut!’ Alla tre tjejerna köpte varsitt par jeans och när dörren plingande slog igen efter dem och deras stora papperskassar tänkte jag på döden.

Jag tänker fortfarande på döden, kanske är det för att vi ska åka till julmiddagen i Jonnas ära idag. Jag tänker på Jonnas död och på min död. Jag vill fråga Frida om hon tror att Jonna var ett vackert lik. Om hon tror att jag skulle vara vackrare som död. Min mormor sa alltid att skönhet är ett världsligt ting men jag vet bättre. Skönhet är makt och missbruk. Jag är säker på att Frida valde mig för mitt utseendes skull och det gör mig inget. Inte för att hon själv uppskattar den men för att hon tycker om att visa upp mig inför andra. Frida är annars den första personen jag träffat som inte fallit för min inövade perfektion. Hon är också den enda person som ärligt skulle svara på frågan om jag skulle bli ett vackert lik. Hon skulle ta det på stort allvar, göra en teatralisk scen av det hela.  Omsorgsfullt sminka mig vit, försiktigt reda ut mitt hår och sprida det likt en gloria över kudden. Be mig ligga still och blunda så hon kunde föreställa sig det ordentligt.

Frida har ordnat så att vi kan köra ner till Simrishamn. ’En roadtrip!’ utbrast hon glatt när hon kom hem med bilnycklarna till en Volvo V70 i förrgår. Jag frågade inte vem hon lånat bilen av, vem det                               var hon fnissande tackade över telefon. Det var ju ändå mig hon skulle resa med och tystnad är för övrigt något jag alltid varit bra på. Frida skickar fem sms på raken under tiden som jag stänger ner butiken. Hon är exalterad och rädd. Jag vet att vi inte får misslyckas i vår uppvisning. När det kommer till att besöka barndomsstaden uppskattar hon min perfektion, nu passar den henne. Det snöar när jag kommer ut på trottoaren och låser butiken. Stora, blöta flingor som landar med ett smaskande ljud på min jacka. Som spottloskor från någon jävligt förbannad där uppe.

Frida bad mig att spotta på henne en gång rätt tidigt i vår relation. Det var en sen kväll i mitten av veckan och hon hade ringt och bett mig komma över. När jag klev in i lägenheten låg hon naken, utsträckt över mattan i hennes vardagsrum. Hon såg sårbar ut, alldeles för blek och smal för att vara livskraftig. Jag tvekade men gjorde som hon ville. Hon böjde huvudet bakåt och lät saliven rinna nerför halsen. ’I skammen är man alltid ensam’ sa hon, reste sig och gick in i badrummet. Hon har aldrig bett mig göra det igen.

När jag viker av runt hörnet vid Seven Eleven krockar jag med en pälsklädd äldre dam. Hon svär tyst och jag backar ut på gatan. Trottoaren är fylld av julstressade stockholmare på väg hem från jobbet. Alla hukar sig för snön som faller allt ymnigare. Vid rödljusen på Götgatan stannar jag och väntar. Ljudsignalerna vid grön gubbe låter som en tickande bomb sekunder innan explosionen. Jag vänder ansiktet upp mot himlen. Frida tycker att den här staden är alldeles för mörk men jag tycker att den är alldeles för ljus. Mitt ansikte blir blött av smältande snö, spottloskorna från Gud glider in under halsduken. Jag vrider huvudet åt norr, där bakom molnen borde Karlavagnen vänta.

Kapitel 5 av Skrivarlinjens kollektivroman. "Sigrid" av Josefiné Josefsson

Solen visar sig bara en liten stund på dagen men jag missar den mestadels eftersom jag sitter innanför skolans tjocka väggar. Snön har lagt sig som stora bomullstussar över asfalten och går man för snabbt över vägen kan man lätt halka. När jag går längs den långa snötäckta grusvägen har klockan hunnit bli sjutton. Efter skolan slängde jag i mig gårdagens rester fastän mamma och pappa avskyr när vi inte äter middag ihop. De verkar inte förstå att jag hellre hänger i stallet än hemma.

När jag sadlat Nilla leder jag henne ut ur stallet och så fort jag kommer upp och sätter mig känns allt mycket bättre. Vi skrittar förbi Jonnas hus och tar vänster in på den mörka skogsvägen. Jonna och jag brukade rida tillsammans någon kväll i veckan, helst på somrarna när solen slutat stå hög på himlen och luften istället var behagligt ljummen. Jonna red nästan alltid barbacka när vi tog våra turer, hon ville vara närmare hästen sa hon. Tyglarna vilar mellan mina fingrar och Nilla är alldeles varm. Jag andas allt djupare när jag tänker på Jonna, känner hur tårarna försiktigt ramlar ner för mina kinder. Som små vattenpärlor som närsomhelst kan frysa till is.

Tänk om jag också skulle dö sådär plötsligt. Det är förstås ingen dans på rosor att vara sjuk en längre period men jag får känslan av att en åtminstone får chans att förbereda sig. Säga hejdå till människor, berätta hur mycket folk betytt för en. Jonna fick inte säga något alls och hon var en sån som hade velat dra igång värsta hejdå-festen. Hon hade ifrågasatt alla som tackade nej till bubbel eller bullar och sagt “Hallå lägg av, tänk på att jag snart ska dö”. När det började pratas om Jonna i skolan sa min klassföreståndare David att döden är en del av livet. Han kände sig nöjd över repliken, det gick att ta på stoltheten som klättrade upp från mungipan och la sig i hans blick.

Det märkligaste är nog inte att Jonna bara försvann utan att Linn tagit över som att inget hade hänt. Ibland på väg till skolan ser jag hur hon går till brevlådan iklädd Jonnas mjukiskläder och tofflor. För att inte tala om julfirandet hon bjudit in till. Förstår hon inte att det kommer att bli dålig stämning? Folk kommer att bli ledsna, ännu värre arga. Vi var den konstigaste kombinationen människor men det funkade för att Jonna var där. Hon var limmet som förde alla samman. Men nu när hon är borta? Jag leder in Nilla i boxen, sadlar av och börjar snart att borsta hennes päls.  

“Livet är en lustig lek” säger jag till Nilla som med sina stora fina ögon ser på mig som ingen annan. Ibland när jag kommer till stallet står Linn här och försöker sig på att vara lika mycket av en djurvän som Jonna var. Hon svär åt hästarna och ber sen om ursäkt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut henne ur stallet,hästarna blir ju obekväma av henne. Dessutom är hon alldeles för ivrig, den gälla rösten som kastas mellan stallväggarna kan skrämma bort varenda liten mus i sikte.

Jag byter foder och borstar både Nilla, Bosse och Lukas. Plötsligt öppnas den stora dörren och in kommer Gunilla. Gunilla har blivit som en extramamma för mig, det har liksom varit oundvikligt att inte prata med henne om sånt som jag inte pratar med någon annan om. Dessutom gör hon ju det möjligt för mig att vara med hästarna och då blir tacksamheten större än allt annat. När jag för tre år sen fick veta att jag är adopterad blev Gunilla min största trygghet. Det kändes som att hela världen hade ljugit för mig, alla utom hon.

“Gick det bra idag?” frågar hon med sitt vänliga leende på ansiktet. “Jodå” säger jag och nickar mot Nilla “vänstra bakbenet börjar återhämta sig så det går bara bättre och bättre”. Gunilla går in i Nillas box, lägger sin kind mot Nillas hals och andas in doften av henne. “Hur är det med dig då gumman?” frågar Gunilla och jag hatälskar frågan för jag uppskattar att hon bryr sig men vet aldrig vad jag ska svara.

“Det rullar på” säger jag och gör en liten fläta i Lukas man “jag mockade alla boxar idag igen”. Gunilla ger ifrån sig en högljudd suck. “Den där Linn går visst inte att lita på” säger hon och fastän jag inte vill vara taskig känner jag hur en tillfredsställande känsla sprider sig i kroppen när hon säger det. “Nä hon är ju inte som Jonna” säger jag och sträcker mig efter en morot i en av hinkarna. Gunilla tittar först på Nilla och sen på mig “Ingen är som Jonna”.

Kapitel 4 av Skrivarlinjens kollektivroman. ”Frida” av Tilda Ekman

Frida vaknade som oftast svärande. Svordomarna kom liksom innan hon ens uppfattade varför, just denna morgon var det helvetesjävlafitthora det är nästan mörkt igen men dagen innan var det äckligalillaslampyngel jag är sen. Amanda snusade igenom det hela, dom dagarna hon vaknade utav det gjorde skulden henne bara ännu argare. Det brukar gå bra om Frida får komma upp först, duscha, sminka sig och äta några ostmackor, sen så kan hon väcka Amanda med kaffe och kyssar. De andra mornarna, eller snarare eftermiddagarna, brukar bara resultera i tjafs. Amanda påpekar ofta att hon skulle behöva gå och prata med någon om sin ilska och hon säger att hon inte litar på psykologer, men egentligen så handlar det om att hon inte riktigt vet vart man får tag i en. Fast hon är också trött på det egentligen, de ständiga humörsvängningarna. Fast att vakna i skymningen är ju ändå hemskt. Stockholm är inte en stad för människor som behöver ljus, med sina tunnelbanor och vampyrarkitektur, och hon behöver ljus.

Hon stiger upp ur sängen och stormar mot badrummet, hennes gestalt som skymtar förbi i hallspegeln gör henne än mer förbannad, det tunna håret och sömnsvullna kinderna. Hon står inte ut med att se på sig själv för ens hon satt upp håret och strukturerat om sina drag och proportioner. Helt ärligt så har hon svårt för den nakna, naturliga kvinnokroppen, även den som är näst intill ultimat enligt moderna skönhetsideal som Amandas, allt hon kan se är utrymme för förbättring, om hon inte är kåt. Hon förstår charmen i sexdockor och animerade flickvänner även om hon självklart aldrig skulle säga det högt. Hon tänker att det är så otroligt sorgligt att leva i en tid där det perfekta är nästan tillgängligt, allt annat blir plågsamt icke-perfekt. Hon går in i duschen och gnuggar hårbotten tills det värker, tvättar bort de onda tankarna.

Hon vandrar omkring helt fuktig i lägenheten ett tag och Ordnar, det bästa kuren mot raseriet är att få vara ifred och Ordna. Hon plockar bland räkningarna på hallbordet och torkar smulorna från köksbordet. Ser på inbjudningarna som hänger på kylskåpet, Brittens bröllop, Jonnas julfest. Det känns lite perverst att gå på en död kvinnas fest, vilket är den främsta anledningen till att hon bestämde sig för att gå trots att huvudpersonen är död. Hon har aldrig reagerat rätt på döden, sorgen har alltid känts lite tvungen och kanske omogen. När hon fick höra att hennes far dött så kändes det inte så mycket alls, samma dag så hade hon känt en starkare sorg när hon tappade en halv macka på gatan. Med Jonna så var det annorlunda, både därför att de stod närmare varandra men kanske också för att hon alltid verkade leva så långt borta ifrån döden. Frida hade på sig för mycket smink på begravningen, det var tydligt att hon inte hade gråtit.

Hon saknar också människorna där, eller hon tror att hon saknar dom, kanske så saknar hon mest om att berätta om sitt liv för dom. Om målningarna hon lyckas sälja, om gallerier, fester och undersköna älskare. I Simrishamn känner hon sig enorm, här hänger skulderna henne i kjolkanten och hon känner sig mindre synlig varje år. Hon drar på sig ett par tofflor och går ut på balkongen för att röka, klockan är över tre nu det är nästan helt mörkt. Hon undrar om det var mörkt när Jonna dog, om det var en utav dom där kvällarna där ute som blir så svarta att det känns som att bilen är helt ensamt i rymden. Plötsligt så känner hon ändå något, tanken på Jonna, helt ensam i intet. Sen så försvinner det. Hon fimpar i en blomkruka och går in.

Kapitel 3 "David", Skrivarlinjens kollektiva roman, av Lina Karlsson

David kliver ut i den mörka morgonen, gäspar ut nattens rester i den kalla luften.

”Toby, kom nu!”

Labradoren springer förbi honom med ivriga steg, skyndar bort mot skogssnåret.

David går alltid samma promenadstråk om mornarna. Känner till varje grop, varje fåra av stigen. Ändå är det annorlunda nu, tommare. Det är snart ett år sedan Jonna dog, men det skaver fortfarande i bröstet varje gång han går deras runda.

Deras runda. Det var så han och Jonna hade börjat kalla den efter att de upptäckt att de båda alltid var ute med hundarna samtidigt, och trevande börjat följas åt.

De hade gått på samma högstadium, han och Jonna, men hade aldrig pratat med varandra förut.

Precis som David hade Jonna varit en av dem som kunde glida igenom skolåren utan friktion, utan att vara någons måltavla. Men medan David hängde med idrottskillarna var Jonna en av de konstnärliga. I skolans värld betydde det att befinna sig i två olika universum.

Skoltiden. Ett hav mellan då och nu. David hade varit en fotbollstalang, ganska snygg till och med, någon folk såg upp till. Men sedan kom korsbandsskadan, och med tiden övervikten, ledan och det allt högre hårfästet.

Med Jonna var det annorlunda. Det var som om hon bara hade rätat ut sig med åren, samlat sig, lagt sig tillrätta i tiden. Som om pondus och ungdomlighet bestämt sig för att samsas i hennes rörelser, som om hennes livslust bara hade växt med åldern.

Kanske var det just det som hade varit dragningskraften med Jonna, det som hade väckt något i honom.

En bitter längtan kanske, en fråga om han själv hade kunnat vara någon annan.

Men varje gång hon sa något om öppna gränser och att ingen är illegal så försvann skimret.

David höll sällan med om hennes åsikter. Därför såg han nogsamt till att prata om annat när de promenerade. Agilityn med hundarna, hans lärarjobb, hennes hästar.

David rycks ur sina tankar av ett högt skall. Toby har fått vittring på något.

”Kom hit Toby, vi ska gå tillbaka!”

På vägen hem passerar han Jonnas hus, ser att det lyser därinne. Först blir han iskall, sedan kommer han ihåg att Linn fortfarande bor kvar i huset. Det är också hon som bjudit in till Jonnas julfest i år, trots att Jonna inte finns längre.

Sist David hade blivit bjuden hade han bara gått dit för att han ville ha en kväll borta från sina barn och sin fru, för att fly till något annat, något utanför det invanda. Han hade haft med sig en kasse starköl och druckit upp dem med girigt svalg, som om han trott att han kunde hitta en annan version av sig själv i burkarnas botten. Redan under fördrinken hade orden börjat halka i munnen, och när en av hennes vänner hade frågat vad han skulle rösta på i valet hade han hållit ett osammanhängande brandtal om att det bara finns ett parti som satsar på skolan och unga, som vågar säga nej till snyltare utifrån. Stämningen hade blivit knastertorr efter det, och David hade smitit hem efter middagen. Sedan dess hade han inte träffat Jonnas vänner, bara skymtat dem på begravningen.

Men nu skulle det snart bli dags igen.

Kapitel 2 "Alice" i Skrivarlinjens kollektiva roman, idag av Rebecca Sand

Hon hade dragit efter andan när hon öppnade kuvertet, så det skulle bli av ändå. Hon undrade hur det skulle bli att vara i huset med allihopa igen, alla utom Jonna. Hon hann tänka att det kanske borde ha varit hon, Jonnas bästa vän ändå sen barnsben, som borde ha dragit ihop en julfest i Jonnas minne istället för Linn, en anonym inneboende hos Jonna. Alice hade egentligen tänkt ha en egen julfest hemma hos sig, men det gick väl inte längre då. Sen vaknade Egon och skrek och hon skyndade till hans rum. Egon stod upp i sin spjälsäng, högröd i ansiktet av skrikandet. Alice plockade upp honom och pussade honom på pannan, såja min skatt, mamma är här nu. Han hade fortfarande lite glitter i det glesa håret från gårdagens luciatåg på dagis. Alice hade suttit längst fram och inte kunnat hålla sig från att gråta när de små bebisarna jollrade till sankta lucia på piano. Hon tittade till på klockan, nu var det bråttom om hon skulle hinna både lämna Egon på dagis och komma i tid till jobbet.

På väg till jobbet hade hon bara Jonna i tankarna, precis som så många gånger de senaste månaderna efter hennes tragiska olycka. Jonna och Alice hade varit vänner sen de började på dagis, men de senaste åren hade de inte hörts så mycket även om Alice ändå kallade henne sin bästa vän. Jonna hade alltid varit mer populär genom hela skolan, alltid den med flest vänner och nya pojkvänner varje vecka. Alice däremot hade alltid varit den som var lite utanför, Jonna var hennes enda vän och killarna i klassen hade aldrig tittat två gånger på henne. Känslan av svartsjuka hade legat där och pyrt, Alice önskade inget mer än att få bara en bråkdel del av den uppmärksamheten Jonna fick. Efter gymnasiet hade Alice bestämt sig för att flytta till Stockholm. Där skulle hon få en nystart, inte bara vara Jonnas anonyma vän. Hon gjorde upp planer, sparade pengar, ringade in bostadsannonser och började söka jobb. Jonna däremot skulle bli kvar i Simrishamn, i hemlighet gladde sig Alice åt det. Hon skulle lyckas ta sig därifrån men inte Jonna. Men så fick Alice jobb på äldreboendet och fick en lägenhet inne i stan, hon tänkte att det bara var tillfälligt men så gick tiden och planerna om Stockholm rann ut i sanden. Länge tänkte hon att hon var på väg, pratade med familj och bekanta om att hon snart var på väg men till slut fick hon erkänna för sig själv att även hon skulle bli kvar i Simrishamn. Vid den tiden hade Jonna redan hunnit skaffa en perfekt pojkvän och ett stor fint hus. Hon verkade lycklig och än en gång hade det gått bättre för Jonna än för Alice som fortfarande bodde kvar i sin lilla lägenhet och hade ett jobb hon inte trivdes med. Alice kände sig ensam och vilse i Simrishamn, ofta kände hon att livet var hopplöst. Men så en dag, bara för något år sedan, hade hon träffat Magnus. Han kom från Malmö, hade bara varit i Simrishamn för ett möte med en kund. Magnus var lång, hade grånat tjockt hår och höga kindben. Alla tjejer på restaurangen hade vänt sig om när han kom in men det var Alice han hade kommit fram till. De hade fortsatt ses efter den där första kvällen, han kom ofta till Simrishamn och hon åkte till Malmö för att träffa honom. Några månader in i deras förhållande upptäckte Alice att hon var gravid. Hon blev överlycklig. Magnus som redan hade tre barn blev inte lika upprymd men var ändå glad att Alice var glad. Alice liv förändrades ju mer magen växte. Gamla bekanta började höra av sig och gratta och ville äta middag med henne och Magnus, hon blev inbjuden till fester och ingen pratade längre bara om Jonna, de ställde faktiskt frågor till Alice som om hon faktiskt var en egen person.

Men så hände det. Jonnas olycka. Och som i en handvändning låg allt fokus på Jonna igen. Bekanta hörde fortfarande av sig men nu ville de veta om Jonna igen, tänkte att Alice visste något då de varit så nära. Och samtalen på middagar handlade inte längre om Alice och bebisen, nu pratades det enbart om Jonna. Alice var självklart ledsen över att Jonna var död, det var ju ändå hennes bästa vän. Men någonstans djupt inne, på en väldigt hemlig plats, växte ändå känslan av ilskan mot Jonna. Var hon tvungen att gå och dö och få all uppmärksamhet igen när det äntligen gick bra för Alice?

Hon tänkte på alla förberedelser hon gjort inför sin egen julfest, inbjudningskorten låg färdigskrivna hemma och väntade på att postas. Kanske kände hon också lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att fira i Jonnas minne men mest var hon sur över att den inte skulle bli av. Det skulle ju inte se snyggt ut om hon hade en egen julfest istället för att gå på Linns. Hon såg inte fram emot festen, återigen skulle allt kretsa kring Jonna och Alice var trött på personerna som skulle komma. Till exempel Frida, deras gamla klasskamrat som aldrig fått ordning på sitt liv men som var en av de coolaste som Alice visste, eller Amanda, hennes snygga flickvän. Eller Tom som bara pratade om sig själv och sitt perfekta liv i Kristianstad. Alice hade inget gemensamt med någon av dem. Hon suckade när hon öppnade dörren till äldreboendet som hon fortfarande jobbade på. Det skulle bli en lång dag.