Julkalendern 11 december, dikten Julrim av Elin Eman Lundborg

Julrim

Ni har väl redan hört om detta

Som jag nu för er ska berätta

Nog har ni sett det reklameras

Nej, det vill knappast kamofleras

Att julen nu på tröskeln står

Och sträcker sig så långt det går

In till stadens gallerior

Och klär sig vackert i dyr Dior

“Köp mig, köp mig” skriker julen

Har glömt bort att den blivit stulen

Ifrån verkliga värderingar

Ingen verkar ha funderingar

På vad egentligen är riktigt

Konsumtion, är det nu så viktigt?

Vi borde kanske tänka mer

På annat än prylar som vi ger

Handla hjärtligt, inte med stålar

Då ger du krösus tusen nålar

Han som sover på pengaberg

(Tomten heter Marcus Wallenberg)

Var en vän, bevittna det som sker

Träffas, samtala, bilda er

Sätt strukturer under luppen

Kanske julen kläds av på kuppen

Vissa säger att julen är bara

Gott och låt oss lustiga vara

Bevisa för dem att det finns mer

Än klappar, mat och annat vi ser

Hjälp dem inse vad sanning är

Visa dem vad julens själ bär

Så kanske köp-yran lägger sig

En blid julönskning från mig till dig

Julkalendern 8:e december

8:e december. Dagens lucka har Tiffany Rickardsson skrivit.

Spela Shoreline!

Så mycket tankar jag har haft de senaste dagarna. Som långa tankespiraler där en tanke slutar tar en ny vid. Men det har främst varit positiva tankar. Om hur livet kan ta så många vändningar, hur livet och människorna i det, också kan vara snällt. Men min poäng är sannerligen inte att sitta här och vara sentimental. För det är fredag, man får äta lussebullar till frukost, vi får skriva varje dag och snart är det julafton. Vill därav bara säga Spela Shoreline! Det ska jag nämligen göra, på högsta volym. Efter att ha sett denna TV-dokumentären (se den!!):

https://www.svtplay.se/video/16154275/hitlatens-historia/hitlatens-historia-shoreline-sasong-9-shoreline

Julkalendern 6:e december

Idag är det Frida Lidgren som skrivit dagens lucka, tre dikter:

Flumskolan 

”Jag vill behandla frågor som inte är filosofiska”, vädjade Alice

”Alla frågor är filosofiska här”, sa Filurkatten

All ångest är existensiell, längst stigarna här

Mina antidepressiva är små, pastellfärgade, pudriga tabletter: ”ät mig”

De gör mig stor, stor -

För stor för att falla ned till kaninhålets botten

Där skulle jag gå under

Jag är redo att vara hemma här

Jag ska skaffa körkort

Jag ska skaffa körkort 

För att hitta dig igen

Jag ska skriva våldtäktsman i GPSen

Jag tror starkt på kollektivtrafik

Men än starkare på dig i mitt strålkastarljus

Och min fot på gaspedalen

Och sedan

Ska jag backa över ditt lik

Och köra över din kropp

Jag ska backa över ditt lik

Och köra över din kropp

Krasande, gnyende fartgupp

Jag ska skaffa körkort

För jag ska köpa stuga i skogen

Jag ska gömma mig för polisen och där lever vi

Utan att vänta på sirener

Jag och min katt och mina ljuslyktor i blått och rött

De kastar skimmer på knarrande väggar, likt en varning men

Ingen hemsöker mig

Längre

Jag ska skaffa körkort

För att skjutsa runt mitt band

På landsvägar och på autobahn

Sedan, på scener, ska jag berätta om dig

Inför öppna ögon och svettiga hakor, tappade

Där ska jag hänga dig, ut och in

Jag har ingen skam

Och dråpet av dig har inget slut

Drivkraft

Jag drivs av tre ting

Listade här ifrån störst relevans, 

Till med störst makt över mig

Min vrede

Mina pretentioner 

Mitt sötsug

Julkalendern 5:e december

Lucka 5 i Skrivarlinjens julkalender. Idag är det Patrick Stockhammar som skriver:

De tre vise männen kunde inte motstå frestelsen. Vad var ett nattligt besök vid en krubba ute i obygden i jämförelse med en sista minuten-resa till Karibien? Milslånga stränder kändes betydligt mer lockande än att skumpa fram på tungt lastade kamelryggar i en öken med dålig täckning. Guds son och världens frälsare fick finna sig i att vänta på att något bemanningsföretag fyllde deras platser. Nu stundade vågornas brus och passionerade salsakvällar på hotell Paraíso. 

På samma hotell hade tomten checkat in. Han var olidligt trött på att barnen skrek som omättbara och desperata fågelungar så snart han visade sig offentligt. Dagens barn (men även deras föräldrar) hade ingen respekt för den personliga integriteten och deras ha-begär kände inga gränser. De bokstavligt talat vrålade efter nya spelkonsoler och surfplattor trots att han kom med just sådana i fjol. Fabriksledningens ständiga tjat om den prestigefyllda utmärkelsen ”Årets julklapp” fick alla anställda att slå knut på sig själva. Inte gjorde det saken bättre att skyddsombuden var långtidssjukskrivna. Dessutom hade övertidsersättningen förhandlats bort och utmattningsdepressionen lurade runt hörnet.  Att söka nytt jobb var aldrig aktuellt. Vem ville anställa en man med bukfetma, magkatarr och högt blodtryck som började närma sig 65-årsstrecket? 

  

Tomten satt till en början utslagen i en solstol och försökte smälta att han hade blivit stoppad vid tullen. Säcken på ryggen hade väckt en stor misstänksamhet och narkotikahundarna skällde som om de vore rabiessmittade. De hade visst inte lärt sig att skilja på doften av knark och pepparkakor. 

Under de svajande palmerna ligger nu tre bleka män och en korpulent och nyrakad man. De surplar på sötsliskiga paraplydrinkar och käkar chilinötter. De har alla tagit nya namn och mobilerna slängde de i det turkosfärgade havet en natt då de badade nakna i månskenet. 

Av Patrick Stockhammar 

Julkalendern 4:e december

Idag, måndag den 4:e december, fortsätter skrivarlinjens julkalender. Dagens lucka har Bobski Jansson skrivit.

Titel: Lucka 4
(av: Bobski)


hur kan jag vara
spiknykter
men så mjuk i hjärnan
lättklädd men
överhettad som en gammal laptop

vi dansar i ditt rum, take on me
lyckan är total, snurrar omkring
take me on, yrar som en varm snöstorm

såg regnet bli till snö
och jag såg snön smälta
rinna som saliv
glittra längs min kind
som lyckotårar

du är vildare än min
vildaste fantasi
förverkligar
mina dagdrömmar

Julkalendern 1:a december

Idag börjar Skrivarlinjens julkalender. Arbetsdagarna fram till julavslutningen bidrar deltagarna med egna luckor. Först ut är Martin Bungner:

Första december i Traneberg. Snövädret har redan hunnit komma och gå. Många suckar för att det är svårt att klä sig rätt, själv vet jag inte riktigt. Människor går här utanför och ser lite bylsiga ut. Jag tänker i alla fall på kläder och kanske mest på det här med bekvämlighet, fast det ryms ganska mycket i ordet bekvämlighet. Jag tänker på vad som händer med oss när vi har olika kläder på oss. Vad händer med dig när du bär dina favoritplagg kontra något du känner dig obekväm i?

Jag tänker också på makt och kläder. Vad händer när någon kommer till en partiledardebatt iklädd t-shirt, vad signalerar det när någon dyker upp på stadens dyraste nattklubb i bara mjukisdress. Säkert har du själv suttit som ensam underklädd på en middag eller helt överklädd hos någons söndagsfika. Uniform också. Vad innebär det?

God morgon, förresten. Det här tänker jag på och nu gör du också det. Skriv om du vill.

Ha en fin helg och första advent! Tjingeling

Modern: ett kommunistiskt uppvaknande

För några veckor sedan (jag har glömt exakt hur många veckor det gått, fråga mig inte) var vår klass och såg en nyuppsättning av Brechts Modern, på Teater Tribunalen på Södermalm. Till en början gick dock detta teaterbesök inte helt enligt planerna. Vi klev in i den trånga foajén strax innan pjäsen skulle börja, och fick då veta att vi hade blivit dubbelbokade, överbokade, felbokade. Det fanns helt enkelt inte plats för alla sexton av oss. Men det ordnade sig, vi klämde ihop oss på bänkarna i den lilla salongen och tänkte, fulla av förväntan, Vad Har Vi Gett Oss In På? Men den frågan glömde vi genast bort, då vi togs med storm av att live-orkestern - som utgjordes av skådespelarna själva - skramligt tog ton bakom den röda ridån. Därefter togs vi på en resa genom Pelagea Wlassowas liv, vi fick lära känna henne och hennes revolutionär till son, och många många karaktärer på vägen. Vi fick följa med på en resa genom Rysslands tidiga historia och födelsen av kommunismen under tidigt 1900-tal, och Pelagea Wlassowas resa från att vara omedveten om den förändring många människor kan åstadkomma tillsammans, till att vara den bokstavliga fanbäraren för sagda förändring. Pjäsen ackompanjerades också av en kör, som tillsammans med allt det där andra riktigt förkroppsligade den ofattbara kraft som kommer av ett enat folk. Och delvis ackompanjerades pjäsen faktiskt också av publiken - det var en interaktiv upplevelse där skådespelarna interagerade med publiken och använde sig av oss vid flera tillfällen.

En alltid lika livlig diskussion uppstod i klassrummet när vi pratade om denna upplevelse till pjäs. Bland annat diskuterade vi huruvida rekvisitan som användes var nödvändig alla gånger, om lokalens anpassning (eller oanpassning) till de musikaliska inslagen - musiken beskrevs till exempel som bullrig och skramlig. Också togs kören upp; de agerade lite som statister. Medan vissa av oss gillade det brokiga inslaget av människor klädda i Sverige-2017-kläder, föll det inte alla i smaken. Något hela klassen (tror jag) dock kunde hålla med om var hur otroligt begåvade skådespelarna var med de instrument de spelade, och huvudrollsinnehavarens upplyft av hela pjäsen. De flesta av oss var såklart också mycket imponerade över avslutet på pjäsen, jag kunde, till exempel, riktigt känna det röda kommunistblodet flöda i mina ådror - såsom aldrig förr - när vi lämnade salongen efter pjäsens slut. Värt att nämna är att jag redan innan vi såg denna pjäs ansåg mig vara en fullfjädrad kommunist, och därför blev tilldelad denna hedrande uppgift, att skriva om vårt teaterbesök. Proletärer i alla länder, förena er! /Kamrat Lovisa