Kapitel 9 "Erik", Skrivarlinjens kollektivroman, av Arvid Häggqvist

Ända sedan Jonnas olycka är varje morgon likadan. Orolig sömn, uppvaknande med ett ryck, svart kaffe och fyra-fem öl till frukost, sedan timmar framför darttavlan. Det är nödvändigt att dricka innan man spelar dart, det förhöjer prestationen. Erik står på sin vanliga plats, ägnar några sekunder åt att kalibrera siktet, sedan knycker han på handen och pilen far iväg. Landar tungt, ett ljud av tillfredsställelse. Tre gånger tjugo poäng. En högre poäng går inte att få, men i Eriks drömmar händer det ofta att han går fram till darttavlan för att samla ihop sina pilar och ser att tavlans siffror ändrats, att där det tidigare stod 20 plötsligt står 40, att han får fler poäng än vad spelet ens tillåter. Det är ungefär lika trovärdigt som att väcka en död till liv, men drömmen följer sin egen logik.

Han tänker inte på varifrån denna besatthet med att kasta dart kommer ifrån, han vill inte tänka på det. Han vet bara vad det är han ser i samma ögonblick som pilen lättar, vad han ser under den utdragna sekund som följer innan pilen finner sitt fäste i någon av poängfållorna. Han ser Jonnas ansikte. Vänligt, leende. Ett ansikte med en innebörd. Innebörden för Erik är “det där jag längtat efter hela livet men aldrig trodde att jag skulle få, som jag sedan fick och därefter förlorade”.

Runt om i lägenheten råder oordning. Tomburkar, dammiga kläder, kartonger från frysmat. Han tänkte alltid på kärleken som vore den ett budskap på en frysmatskartong: oändlig hållbarhet garanterad. När han tänker på kärleken nu sveper en jättevåg genom rummet, krossar fönstren och dränker världen utanför.

Han vet inte om han kommer att gå på festen, den där som Jonna brukade hålla i. Han har det bra hemma, han har allt han behöver. Darttavla, vodka, ett fönster att se ut genom. Någonting som fyller rummet, någonting som har börjat sätta sig i väggarna och antagligen aldrig kommer gå att vädra ut.

Hur kan en människa få en sådan betydelse? Att lära känna en annan människa är bara att ta del av korta gemensamma stunder som möjliggör gissningar om vad tankar och känslor. Någon säker kunskap går inte att få. Ändå vet Erik att han kände Jonna, kände henne på ett sätt som han inte känner någon annan, antagligen inte ens sig själv. Saknaden är ett andetag som kväver en, saknaden är kolmonoxid. Saknaden är uppvaknandet från drömmen. Den är bilden av Jonnas ansikte. Mer och mer har saknaden blivit det enda som finns för Erik. Den har blivit allt.

Utanför dörren står Tom som vanligt. Erik blickar ner på honom från fönstret. Sätter på sig ytterskor men bryr sig inte om att ta rocken. Han går fram till Tom och säger något. I nästa ögonblick är de båda på väg upp till Eriks lägenhet.

Kapitel 7 "Tom", Skrivarlinjen kollektivroman, av Hanna Eriksson

”Tom lilla gubben, vill du ha lite te? Julteet som du gillar, det med kanel.”

Hennes röst tar sig in genom springan vid dörren och vidare till hans säng, den smala gamla pojksängen med samma nerlegade madrass, den som han sovit på fram tills han var nitton och flyttade in i lägenheten i Kristianstad. Han mumlar ”Nej tack, inte nu” och höjer volymen på avslappningsmusiken som kommer från högtalaren på nattygsbordet. Han lägger sig till rätta på rygg och slätar ut varenda ansiktsmuskel, från örat till käken till ögonbrynen. Ansiktsmasken är fortfarande fuktig och stelnar inom femton minuter.

En knapp knackning hörs innan dörren rycks upp och varmt ljus sipprar in i rummet.

”Te, älskling?”

”Mamma! Ser du inte att jag är upptagen? Masken ska vara på i trettio minuter under avslappning för bästa effekt och då kan jag inte dricka te. Vill du att jag ska få samma rynkor som pappa? Så nej tack till te.”

Toms mamma ler, ursäktar sig och backar ut ur rummet och Tom försöker återgå till sin hudvårdsritual. Han måste skjuta undan omgivningen och rikta energin inåt, hjälpa huden på traven, precis som hans egen slogan till företaget han jobbar för: ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth. Your face, your energy, your youth.” Masken börjar sätta sig, men Tom har svårt att fokusera. Hans energi rör sig utanför ansiktet och är svår att fånga in. Han tar sin mobil från nattygsbordet, pausar musiken och går in på Instagram. Han skriver ”Erik” i sökrutan. Ingen ny bild idag men han kan lika gärna titta igenom hans flöde när han ändå håller på. Tom har memorerat ordningen på bilderna och vet vilka personer som brukar kommentera. Själv har han inte vågat göra det än utan vill vänta tills de ses igen. Då ska han berätta hur mycket han gillade selfien i den militärgröna skjortan, hur Eriks biceps framhävdes på ett väldigt diskret men sexigt sätt och hur hans smala kedja fick hans hals att se muskulös men samtidigt ömtålig ut. Han går in på eventet för julfesten på Facebook. Erik kommer. Han klickar sig vidare in på hans profil. Kollar gamla bilder. Erik blir ju bara snyggare och snyggare med åren. På några av bilderna är han tillsammans med Jonna. En känsla av skuld kryper igenom Tom, eller är det bara känslan av masken som börjar stelna och marmorera hans ansikte?   

 Varför skulle han skuldbeläggas för att han blivit något förtjust i Jonnas ex? Hans gamla vän skulle nog förstå, hon hade ju alltid varit så godhjärtad och förlåtande. Dessutom träffade han Erik först efter Jonna hade dött. Och då hade de inte varit ihop på flera år. När han tänker på begravningen blir han varm och pirrig i kroppen. Erik i mörk kostym, allvarlig men ändå charmig. Lite skäggstubb. Muskulösa armar som ville frigöras från kavajens trånga fängelse. Den något genomskinliga skjortan som avslöjade två små, mörka bröstvårtor. Hans graciösa rörelser då han la en ros på kistan. Toms ansikte hettar till. Värme och hårdhet sprider sig. Det känns stramt och följsamt på samma gång. Så där ja. Alla porer öppnas upp och är överkänsliga. Energin har frigjorts och kapslats in. Han går till badrummet och det grumligt vita blandas med vatten och sköljs ner i handfatet.

Han snörar på sig löparskorna och joggar ner för föräldrarnas uppfart. Det är så mörkt här ute på landet, i Kristianstad har han vant sig vid gatlyktornas trygga sken. Hans mamma insisterade på att han skulle använda pannlampan när han joggade på de vintriga landsvägarna men Tom vill inte synas med den. Han har kämpat för länge med sitt utseende för att förlöjligas med en ful lampa mitt i pannan. Dessutom vill han inte att någon av Simrishamn-lantisarna ska se honom mer än nödvändigt. Han måste upprätthålla sitt rykte som lyckad storstadsbo. Så här länge har han inte varit hemma på flera år. Men nu har han tagit ledigt i tre veckor. Hans kondition har redan förbättrats efter alla joggingturer och han kommer vara i fin form till julfesten. Med hjälp av hudvårdsprodukterna från jobbet kommer ingen kunna tro att han fyller trettio nästa år. Hoppas Erik gillar yngre killar. Yngre, snygga killar med fin hy och långa muskler. Det borde han. Tom gör ju allt för hans skull.

Han joggar förbi Jonnas hus för femte gången på några dagar. Han ser Linns bil vid uppfarten och ökar på steget. Han vill inte bli indragen i några märkliga förberedelser. När han såg henne ute i trädgården häromdagen trodde han för ett ögonblick att det var Jonna. Han var redo med ett försvarstal om varför han hade rätt att vara kär i Erik. Men sen kom han på att Jonna inte kunde höra det.

Hans allt längre och längre joggingtur tar honom vidare in mot stan, förbi alla lägenhetshus, pyntade gator och julöppna affärer. Han svischar förbi ett skyltfönster, sneglar på sin spegelbild. Fan vad snygg. Det bränner i hans lungor, men vill man vara fin får man lida pin. Löparmuskler är de vackraste musklerna. Han har aldrig gillat för muskulösa män, såna som blir kantiga och bulkiga och har grova tjurnackar. Män som löper däremot, han vill vara en av dem. Idag ligger han trettio sekunder före sitt personbästa och det kan bli bättre än så. Han stäcker ut steget och fortsätter förbi centrum, styr vägen mot ett särskilt bostadsområde. När han närmar sig de tegelklädda lägenhetshusen sänker han farten något så att han enklare ska kunna fokusera. Hans ögon rör sig upp mot våning fyra, fönster sex och sju i hus sjutton. Ett varmt sken avslöjar en mörk silhuett i köket. Tom stannar upp. Det ryker om hans utandning, all värme från bröstet, halsen och ansiktet blandas med den kyliga decemberluften. Han lutar sig framåt med händerna på knäna, försöker få ner pulsen. Blickar upp igen. Det rör sig i köket, fram och tillbaka vid bänken. Han ser bara ryggen, kan föreställa sig hur t-shirten faller längs skulderbladen, kanske är ett förkläde knytet i midjan och vilar på höfterna.

Tom andas in och blundar, samlar ihop all energi. ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth.” Han rätar på sig, sträcker armarna bakom ryggen, framför bröstet, ut mot sidorna och över huvudet. Sätter händerna på höfterna och rullar fem varv till höger och fem varv till vänster. Joggar på stället. Hoppar jämfota fem gånger, försöker dra upp knäna ända till hakan. Ger ifrån sig ett sportigt, taggande läte. Det lät inte lika krigsredo som han hade tänkt sig. Testar igen, mer från halsen den här gången. Tänker på Seven Nation Army, Rocky och den isländska vulkanen. Så där ja. Han skakar lite på benen och går mot port 17B.  

Kapitel 2 "Alice" i Skrivarlinjens kollektiva roman, idag av Rebecca Sand

Hon hade dragit efter andan när hon öppnade kuvertet, så det skulle bli av ändå. Hon undrade hur det skulle bli att vara i huset med allihopa igen, alla utom Jonna. Hon hann tänka att det kanske borde ha varit hon, Jonnas bästa vän ändå sen barnsben, som borde ha dragit ihop en julfest i Jonnas minne istället för Linn, en anonym inneboende hos Jonna. Alice hade egentligen tänkt ha en egen julfest hemma hos sig, men det gick väl inte längre då. Sen vaknade Egon och skrek och hon skyndade till hans rum. Egon stod upp i sin spjälsäng, högröd i ansiktet av skrikandet. Alice plockade upp honom och pussade honom på pannan, såja min skatt, mamma är här nu. Han hade fortfarande lite glitter i det glesa håret från gårdagens luciatåg på dagis. Alice hade suttit längst fram och inte kunnat hålla sig från att gråta när de små bebisarna jollrade till sankta lucia på piano. Hon tittade till på klockan, nu var det bråttom om hon skulle hinna både lämna Egon på dagis och komma i tid till jobbet.

På väg till jobbet hade hon bara Jonna i tankarna, precis som så många gånger de senaste månaderna efter hennes tragiska olycka. Jonna och Alice hade varit vänner sen de började på dagis, men de senaste åren hade de inte hörts så mycket även om Alice ändå kallade henne sin bästa vän. Jonna hade alltid varit mer populär genom hela skolan, alltid den med flest vänner och nya pojkvänner varje vecka. Alice däremot hade alltid varit den som var lite utanför, Jonna var hennes enda vän och killarna i klassen hade aldrig tittat två gånger på henne. Känslan av svartsjuka hade legat där och pyrt, Alice önskade inget mer än att få bara en bråkdel del av den uppmärksamheten Jonna fick. Efter gymnasiet hade Alice bestämt sig för att flytta till Stockholm. Där skulle hon få en nystart, inte bara vara Jonnas anonyma vän. Hon gjorde upp planer, sparade pengar, ringade in bostadsannonser och började söka jobb. Jonna däremot skulle bli kvar i Simrishamn, i hemlighet gladde sig Alice åt det. Hon skulle lyckas ta sig därifrån men inte Jonna. Men så fick Alice jobb på äldreboendet och fick en lägenhet inne i stan, hon tänkte att det bara var tillfälligt men så gick tiden och planerna om Stockholm rann ut i sanden. Länge tänkte hon att hon var på väg, pratade med familj och bekanta om att hon snart var på väg men till slut fick hon erkänna för sig själv att även hon skulle bli kvar i Simrishamn. Vid den tiden hade Jonna redan hunnit skaffa en perfekt pojkvän och ett stor fint hus. Hon verkade lycklig och än en gång hade det gått bättre för Jonna än för Alice som fortfarande bodde kvar i sin lilla lägenhet och hade ett jobb hon inte trivdes med. Alice kände sig ensam och vilse i Simrishamn, ofta kände hon att livet var hopplöst. Men så en dag, bara för något år sedan, hade hon träffat Magnus. Han kom från Malmö, hade bara varit i Simrishamn för ett möte med en kund. Magnus var lång, hade grånat tjockt hår och höga kindben. Alla tjejer på restaurangen hade vänt sig om när han kom in men det var Alice han hade kommit fram till. De hade fortsatt ses efter den där första kvällen, han kom ofta till Simrishamn och hon åkte till Malmö för att träffa honom. Några månader in i deras förhållande upptäckte Alice att hon var gravid. Hon blev överlycklig. Magnus som redan hade tre barn blev inte lika upprymd men var ändå glad att Alice var glad. Alice liv förändrades ju mer magen växte. Gamla bekanta började höra av sig och gratta och ville äta middag med henne och Magnus, hon blev inbjuden till fester och ingen pratade längre bara om Jonna, de ställde faktiskt frågor till Alice som om hon faktiskt var en egen person.

Men så hände det. Jonnas olycka. Och som i en handvändning låg allt fokus på Jonna igen. Bekanta hörde fortfarande av sig men nu ville de veta om Jonna igen, tänkte att Alice visste något då de varit så nära. Och samtalen på middagar handlade inte längre om Alice och bebisen, nu pratades det enbart om Jonna. Alice var självklart ledsen över att Jonna var död, det var ju ändå hennes bästa vän. Men någonstans djupt inne, på en väldigt hemlig plats, växte ändå känslan av ilskan mot Jonna. Var hon tvungen att gå och dö och få all uppmärksamhet igen när det äntligen gick bra för Alice?

Hon tänkte på alla förberedelser hon gjort inför sin egen julfest, inbjudningskorten låg färdigskrivna hemma och väntade på att postas. Kanske kände hon också lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att fira i Jonnas minne men mest var hon sur över att den inte skulle bli av. Det skulle ju inte se snyggt ut om hon hade en egen julfest istället för att gå på Linns. Hon såg inte fram emot festen, återigen skulle allt kretsa kring Jonna och Alice var trött på personerna som skulle komma. Till exempel Frida, deras gamla klasskamrat som aldrig fått ordning på sitt liv men som var en av de coolaste som Alice visste, eller Amanda, hennes snygga flickvän. Eller Tom som bara pratade om sig själv och sitt perfekta liv i Kristianstad. Alice hade inget gemensamt med någon av dem. Hon suckade när hon öppnade dörren till äldreboendet som hon fortfarande jobbade på. Det skulle bli en lång dag.

Skapande utvärdering den 22 maj på Skrivarlinjen

Idag hade Skrivarlinjen en av sina sista dagar för läsåret. Utgångspunkten var att blicka tillbaka på det gångna året och reflektera kring helheten. Färg, form och bilder växte fram på det till en början stora vita pappret. Processen började i ett gemensamt bildskapande, övergick sedan till att var och en fick hitta sin bild och utifrån den låta en ny målning träda fram. Sen kom orden, ord till bilderna och med dem växte så texter fram.

En rörelse i det offentliga rummet från Kulturhuset till Insomnia

Skrivarna avslutade den första veckan på vårterminen med en dag i staden, en dag då vi rörde oss i det offentliga rummet. Vi började dagen på Kulturhuset och lät människor och människors rörelse genom huset inspirera till text. Vi tog oss sen vidare till utställningen Insomnia som handlar om sömnlöshet som kulturellt fenomen. Begreppen sömn - vakenhet, vila - rörelse, drömlik frånvaro - rastlös tillgänglighet visade sig på olika sätt i konstverken som till större del är skapade av samtida konstnärer. Frågorna "har vi skapat en kultur som slutat sova" och "vad skapar vår tids ständiga tillgänglighet" väcktes av utställningen. När vi tillsammans sammanfattade dagen blev några av orden: fördjupad, ljus, igenkänd, drömmar, vaken, rörelse, lugn.

 Two Roaming Beds av konstnären Carsten Höller, sängarna rör sig långsamt och gör sina egna avtryck i utställningen.

 Julia Feyrer och Tamara Henderson hade skapat en "Mara", den som sägs skapa mardrömmen.