Kapitel 9 "Erik", Skrivarlinjens kollektivroman, av Arvid Häggqvist

Ända sedan Jonnas olycka är varje morgon likadan. Orolig sömn, uppvaknande med ett ryck, svart kaffe och fyra-fem öl till frukost, sedan timmar framför darttavlan. Det är nödvändigt att dricka innan man spelar dart, det förhöjer prestationen. Erik står på sin vanliga plats, ägnar några sekunder åt att kalibrera siktet, sedan knycker han på handen och pilen far iväg. Landar tungt, ett ljud av tillfredsställelse. Tre gånger tjugo poäng. En högre poäng går inte att få, men i Eriks drömmar händer det ofta att han går fram till darttavlan för att samla ihop sina pilar och ser att tavlans siffror ändrats, att där det tidigare stod 20 plötsligt står 40, att han får fler poäng än vad spelet ens tillåter. Det är ungefär lika trovärdigt som att väcka en död till liv, men drömmen följer sin egen logik.

Han tänker inte på varifrån denna besatthet med att kasta dart kommer ifrån, han vill inte tänka på det. Han vet bara vad det är han ser i samma ögonblick som pilen lättar, vad han ser under den utdragna sekund som följer innan pilen finner sitt fäste i någon av poängfållorna. Han ser Jonnas ansikte. Vänligt, leende. Ett ansikte med en innebörd. Innebörden för Erik är “det där jag längtat efter hela livet men aldrig trodde att jag skulle få, som jag sedan fick och därefter förlorade”.

Runt om i lägenheten råder oordning. Tomburkar, dammiga kläder, kartonger från frysmat. Han tänkte alltid på kärleken som vore den ett budskap på en frysmatskartong: oändlig hållbarhet garanterad. När han tänker på kärleken nu sveper en jättevåg genom rummet, krossar fönstren och dränker världen utanför.

Han vet inte om han kommer att gå på festen, den där som Jonna brukade hålla i. Han har det bra hemma, han har allt han behöver. Darttavla, vodka, ett fönster att se ut genom. Någonting som fyller rummet, någonting som har börjat sätta sig i väggarna och antagligen aldrig kommer gå att vädra ut.

Hur kan en människa få en sådan betydelse? Att lära känna en annan människa är bara att ta del av korta gemensamma stunder som möjliggör gissningar om vad tankar och känslor. Någon säker kunskap går inte att få. Ändå vet Erik att han kände Jonna, kände henne på ett sätt som han inte känner någon annan, antagligen inte ens sig själv. Saknaden är ett andetag som kväver en, saknaden är kolmonoxid. Saknaden är uppvaknandet från drömmen. Den är bilden av Jonnas ansikte. Mer och mer har saknaden blivit det enda som finns för Erik. Den har blivit allt.

Utanför dörren står Tom som vanligt. Erik blickar ner på honom från fönstret. Sätter på sig ytterskor men bryr sig inte om att ta rocken. Han går fram till Tom och säger något. I nästa ögonblick är de båda på väg upp till Eriks lägenhet.

Kapitel 8 "Lars", Skrivarlinjens kollektivroman, av Anton Johansson

Lars sätter knät mot ratten för att få händerna fria till att knäcka upp ännu en Sofiero. Han tycker inte ens om Sofiero men han plockade med det som var närmast. Han sväljer ned en klunk, höjer volymen på bilradion och fortsätter vråla med i Sweet Home Alabama. Rösten är sedan länge bruten och det river i halsen men sången är det enda som hindrar honom från att styra in bilen i mötande trafik.  

Jonna.

Så fort det är en paus i musiken dyker namnet upp igen. Och han kniper ihop ögonen så hårt han kan för att hindra tårarna. Det hela är ett enda stort misstag, när han kommer fram kommer Jonna vara där.

Han har druckit sen Jonnas ex ringde och berättade om Julmiddagen, vad hette hon, Linn? Han visste inte ens om att Jonna var flata. Inte för att det spelar någon roll, det var bara ännu en grej han inte visste om henne. Han undrar egentligen bara vad för sorts person hon blivit sen han flyttade. Hon kanske klarat sig bättre utan honom. Nej, hon klarade sig definitivt bättre utan honom. Det är en av de många punkterna på listan av saker Lars insett för sent. Han önskar bara att han hade kunnat vara en förebild istället för den han är.

Lars kör upp framför ett stort hus och trots att hans GPS säger med en mekanisk röst att han är framme undrar han om han kommit rätt. Huset verkar alldeles för stort för en 22 åring. Lars oroar sig över hur skuldsatt Jonna är men kommer snabbt på att varken han eller hon behöver oroa sig över det längre. Alla hennes skulder är annullerade och Lars önskar att det gällde hans skulder också.

Han tar på sig jackan och kliver ur bilen. Kylan biter sig in genom den som om den var gjord av luft och hans andedräkten förvandlas till ånga. Han funderar över att ta med sexpacket med öl som ligger i baksätet men vill inte ge ett ännu sämre intryck än stanken av öl redan kommer att göra.

Ett elstaket löper längs med uppfarten. Bakom det försöker en stor arbetshäst nafsa upp det sista frusna gräset under snön. Hästen tittar upp mot honom och Lars försöker att dölja sin avsmak. Otacksamma djur som äter pengar. De kunde lika gärna äta sedlar istället för havre, för att inte tala om hur lätt de dör.

Hostar de en gång.

Död.

Trampar snett.

Död.

Knycker på nacken lite för energiskt.

Död.

Sen måste man köpa en ny för att barnen ska komma över den förra. Om man vill förlora en nära vän vartannat år kan man ju lika gärna skaffa en hund. Arbetshästen fnyser mot honom och stampar i marken. Lars sträcker ut tungan mot den, tätt följt av ett mittfinger.

Han kör händerna djupt ned i jackfickorna, pressar ihop axlarna för att hålla värmen och går fram till dörren. På välkomstskylten är Jonnas namn överstruket och snett ovanför är Linns namn ditskrivet för hand. Han knackar på dörren. För ett kort ögonblick står Jonna där i dörröppningen och ett hopp tänds i Lars bröst innan han inser att det måste vara Linn och hoppet slocknar igen. Linn stirrar på honom med uppspärrade ögon.

”Ja, öh hej… jag är Jonnas pappa. Lars.” säger han och sträcker fram handen. När Jonna inte svarar lägger han till: ”Vi pratade över telefon.”

Linn ler ett osäkert leende och ger Lars ett svagt handslag. ”Jonn- Linn.”

”Jag är här för middagen.”

Jonna kliver lite åt sidan för att bjuda in Lars att gå in. ”Middagen är imorgon.”

”Jaha, jag trodde den var ikväll. Då ska jag inte störa.” Lars rör sig mot dörren.

”Nej,” säger Linn, ”du får gärna stanna. Du måste ha åkt långt.”

”Från Jönköping bara.”

”Vad tar det? Två timmar?”

”Tre och en halv.”

”Måste varit svårt i det här vädret.” Linn går fram till Lars och försöker lyfta av hans jacka. Lars vänder sig klumpigt om och låter henne hänga upp den på en galge. Det är någonting udda med Linn, tänker Lars. Hennes blick tycks inte riktigt fästa på någonting, som om hon ser någonting som inte är där. Ungefär samma blick har Lars sett i kyrkan som hans fru brukar dra med honom till. Fast det är inte riktigt samma. Den ”frälsta” blicken som Lars kallar det i sitt huvud brukar komma med ett fånigt leende. Linn ler inte. Hon ser osäker ut, förvirrad, nästan rädd. Fast det kanske är stanken av öl från honom som skrämmer henne. Hon kliver åt sidan för att mana honom att gå in. Han sparkar av sig skorna och kliver in i vardagsrummet. Juldekorationer är utspritt överallt. Det går knappt att röra sig i rummet utan att fastna med foten i ljusslinga, rispa sig mot granris eller slå omkull ett ljus. Dekorationerna liknar dödsfällor mer än något gemytligt, men Lars har alltid avskytt julen och allt som hör till. Det var kanske därför den var så viktig för Jonna. Ett slags uppror mot sin far.

”Vad fint du gjort här.” säger han. ”Väldigt fint dekorerat.”

”Tack, jag har jobbat på det hela veckan.”

”Jag kan se det.”

”Varsågod och sitt.” Hon gestikulerar mot soffan som är en av få platser som inte är helt täckt av någon form av prydnad. ”Vill du ha glögg? Jag kan värma lite.”

Lars sätter sig ned i soffan. ”Ja, tack. Om det inte är till besvär.”  

”Nej, absolut inte. Jag behöver ändå ta en paus från alla förberedelserna.” Linn försvinner in i köket bakom Lars. Han knyter händerna mellan knäna och funderar på om han kan ta sig till dörren och fly utan att Linn märker någonting. Fast då skulle han inte få någon glögg och det skulle var oartigt att lämna Linn nu.

Lars reser sig upp från soffan och går ut i köket där Linn far mellan skåpen som en tecknad seriefigur. ”Var ställde jag glöggen?” mumlar hon för sig själv.

”Där. Bakom brödrosten.” säger Lars.

Linn skriker till och slår bakhuvudet mot en skåpslucka.

”Oj! Hur gick det? Det var inte meningen att skrämmas.” Lars går fram och tar tag om hennes arm för att hålla henne upprätt. Han leder henne fram till en stol vid köksbordet och Linn sätter sig ned med en hand mot baksidan av sitt huvud.

”Jag är okej. Det är ingen fara, du skrämde mig bara. Låt mig fixa glöggen.”

”Nej, sitt ner du, jag kan värma den. Var har du glasen?”

Linn pekar mot ett av de övre skåpen.

Lars lyfter ut vad han gissar är glögglas, häller upp glöggen med ett något sydeuropeiskt namn och ställer in glasen i mikrovågsugnen. Linn tittar på med missnöje skrivet i ansiktet.

”Jag vet att det inte är samma sak att värma det i mikron,” säger Lars, ”men vi får göra vad vi kan med det vi har.”

”Det är inte det.” säger Linn. ”Jag kan bara inte förstå att jag har min… jag menar Jonnas pappa i mitt kök.”

”Jag kan inte förstå det heller,” säger Lars med ett snett leende. ”jag kan inte förstå att jag är i Jonnas kök med hennes ex.”

”Ex? Jonna och jag var inte tillsammans.”

”Inte? Jag trodde ni… du vet.”

”Nej, vi var bara väldigt nära vänner. Väldigt nära.”

Lars pustar ut. ”Jag menar det är inget fel om ni hade varit det. Någonting måste man ju äta.” säger Lars och skrattar osäkert. ”Men fanns det någon speciell i hennes liv?”

”Bara Erik vad jag vet, men han var inte så speciell. Inte på det sättet i alla fall.”

Lars nickar långsamt. Mikron plingar till. Lars skyndar över, ställer fram den ångande glöggen på bordet och försöker låtsas om att han inte precis brände sig på de heta glasen.

”Vänta här!” säger Linn, ”Jag kom precis på en sak jag ville visa dig.” Hon spatserar ut i hallen och hennes steg ekar mot trappan till ovanvåningen. En sekund senare kommer hon nedspringande igen. Med en duns släpper hon ner ett fotoalbum på bordet framför Lars. Han känner igen det direkt. Det är ett fotoalbum han skapade. Linns mamma hade sagt att det var onödigt, rentav gammalmodigt när det fanns Facebook, men Lars sa att vissa saker borde man ha för sin egen skull, inte för andras.

Linn slår upp den entusiastiskt, pekar ut bilder och ställer frågor som Lars inser att han inte har svar på. Han saknas i de allra flesta bilderna, det var trots allt han som tog de flesta av dem, men ibland lyckades han övertala någon annan att ta ett. Som bevis för att han var där om inte annat. Hans ansikte är rödblommigt och svullet i alla bilder. Han kommer inte ihåg kontexten av när det togs eller vad de gjorde tillsammans utöver vad han kan se på bilden. Det sista fotot är ett på honom och Jonna med året 2012 följt av ”Kanarieöarna” skrivet under. Han håller armen runt hennes axlar och de båda ler. Inget i fotot tyder på att han inte skulle vara en del av hennes liv inom bara en månad.

”Lars?” Linns röst väcker honom tillbaka till nuet. ”Hur mår du?”

”Jag kommer inte ihåg någon av bilderna.” mumlar han. Lars ställer sig upp och knuffar undan sin stol med ett högljutt skrap. ”Det är en sak jag måste göra.”

Lars marscherar ut till hallen, slänger på sig jackan och fortsätter ut till sin bil. Han ignorerar Linns rop bakom honom. Hästen knycker på huvudet som en hälsning när den får syn på honom och det förvånar Lars att den överlever den hastiga rörelsen. Hästen gungar på huvudet medan den följer honom längs med staketet.

Lars drar upp bildörren och lyfter ut sexpacket med öl. Han sliter loss plasten som klibbar sig runt burkarna och knäcker upp en. Han går fram till diket precis framför hästen och börjar hälla ut ölen. Hästen tittar på med nyfiken blick.

”Jag vet.” säger Lars, ”det är alkoholmissbruk.” Han häller ut en i taget tills alla sex av dem är tomma. Han kastar de tomma burkarna i soptunnan. På vägen tillbaka upp till huset stannar han framför hästen som fortfarande tittar mot honom med huvudet på sned.

”Ni hästar är inte så dumma ändå.” säger han.

Hästen kastar lekfullt med huvudet och travar långsamt längs med staketet upp mot huset. Lars försöker springa ifatt och förbi den men den ökar takten. När Lars är framme vid verandan andas han tungt. Det var så länge sen han verkligen sprang. Hästen gnäggar och ställer sig på bakbenen som i en segergest.

”Du vinner den här gången.” säger Lars mellan andetagen och tittar upp mot dörren. ”Linn behöver säkert hjälp med något.”

Lars sparkar av sig snön från undersidan av hans skor och kliver in i husets värme.

Kapitel 5 av Skrivarlinjens kollektivroman. "Sigrid" av Josefiné Josefsson

Solen visar sig bara en liten stund på dagen men jag missar den mestadels eftersom jag sitter innanför skolans tjocka väggar. Snön har lagt sig som stora bomullstussar över asfalten och går man för snabbt över vägen kan man lätt halka. När jag går längs den långa snötäckta grusvägen har klockan hunnit bli sjutton. Efter skolan slängde jag i mig gårdagens rester fastän mamma och pappa avskyr när vi inte äter middag ihop. De verkar inte förstå att jag hellre hänger i stallet än hemma.

När jag sadlat Nilla leder jag henne ut ur stallet och så fort jag kommer upp och sätter mig känns allt mycket bättre. Vi skrittar förbi Jonnas hus och tar vänster in på den mörka skogsvägen. Jonna och jag brukade rida tillsammans någon kväll i veckan, helst på somrarna när solen slutat stå hög på himlen och luften istället var behagligt ljummen. Jonna red nästan alltid barbacka när vi tog våra turer, hon ville vara närmare hästen sa hon. Tyglarna vilar mellan mina fingrar och Nilla är alldeles varm. Jag andas allt djupare när jag tänker på Jonna, känner hur tårarna försiktigt ramlar ner för mina kinder. Som små vattenpärlor som närsomhelst kan frysa till is.

Tänk om jag också skulle dö sådär plötsligt. Det är förstås ingen dans på rosor att vara sjuk en längre period men jag får känslan av att en åtminstone får chans att förbereda sig. Säga hejdå till människor, berätta hur mycket folk betytt för en. Jonna fick inte säga något alls och hon var en sån som hade velat dra igång värsta hejdå-festen. Hon hade ifrågasatt alla som tackade nej till bubbel eller bullar och sagt “Hallå lägg av, tänk på att jag snart ska dö”. När det började pratas om Jonna i skolan sa min klassföreståndare David att döden är en del av livet. Han kände sig nöjd över repliken, det gick att ta på stoltheten som klättrade upp från mungipan och la sig i hans blick.

Det märkligaste är nog inte att Jonna bara försvann utan att Linn tagit över som att inget hade hänt. Ibland på väg till skolan ser jag hur hon går till brevlådan iklädd Jonnas mjukiskläder och tofflor. För att inte tala om julfirandet hon bjudit in till. Förstår hon inte att det kommer att bli dålig stämning? Folk kommer att bli ledsna, ännu värre arga. Vi var den konstigaste kombinationen människor men det funkade för att Jonna var där. Hon var limmet som förde alla samman. Men nu när hon är borta? Jag leder in Nilla i boxen, sadlar av och börjar snart att borsta hennes päls.  

“Livet är en lustig lek” säger jag till Nilla som med sina stora fina ögon ser på mig som ingen annan. Ibland när jag kommer till stallet står Linn här och försöker sig på att vara lika mycket av en djurvän som Jonna var. Hon svär åt hästarna och ber sen om ursäkt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut henne ur stallet,hästarna blir ju obekväma av henne. Dessutom är hon alldeles för ivrig, den gälla rösten som kastas mellan stallväggarna kan skrämma bort varenda liten mus i sikte.

Jag byter foder och borstar både Nilla, Bosse och Lukas. Plötsligt öppnas den stora dörren och in kommer Gunilla. Gunilla har blivit som en extramamma för mig, det har liksom varit oundvikligt att inte prata med henne om sånt som jag inte pratar med någon annan om. Dessutom gör hon ju det möjligt för mig att vara med hästarna och då blir tacksamheten större än allt annat. När jag för tre år sen fick veta att jag är adopterad blev Gunilla min största trygghet. Det kändes som att hela världen hade ljugit för mig, alla utom hon.

“Gick det bra idag?” frågar hon med sitt vänliga leende på ansiktet. “Jodå” säger jag och nickar mot Nilla “vänstra bakbenet börjar återhämta sig så det går bara bättre och bättre”. Gunilla går in i Nillas box, lägger sin kind mot Nillas hals och andas in doften av henne. “Hur är det med dig då gumman?” frågar Gunilla och jag hatälskar frågan för jag uppskattar att hon bryr sig men vet aldrig vad jag ska svara.

“Det rullar på” säger jag och gör en liten fläta i Lukas man “jag mockade alla boxar idag igen”. Gunilla ger ifrån sig en högljudd suck. “Den där Linn går visst inte att lita på” säger hon och fastän jag inte vill vara taskig känner jag hur en tillfredsställande känsla sprider sig i kroppen när hon säger det. “Nä hon är ju inte som Jonna” säger jag och sträcker mig efter en morot i en av hinkarna. Gunilla tittar först på Nilla och sen på mig “Ingen är som Jonna”.

Kapitel 3 "David", Skrivarlinjens kollektiva roman, av Lina Karlsson

David kliver ut i den mörka morgonen, gäspar ut nattens rester i den kalla luften.

”Toby, kom nu!”

Labradoren springer förbi honom med ivriga steg, skyndar bort mot skogssnåret.

David går alltid samma promenadstråk om mornarna. Känner till varje grop, varje fåra av stigen. Ändå är det annorlunda nu, tommare. Det är snart ett år sedan Jonna dog, men det skaver fortfarande i bröstet varje gång han går deras runda.

Deras runda. Det var så han och Jonna hade börjat kalla den efter att de upptäckt att de båda alltid var ute med hundarna samtidigt, och trevande börjat följas åt.

De hade gått på samma högstadium, han och Jonna, men hade aldrig pratat med varandra förut.

Precis som David hade Jonna varit en av dem som kunde glida igenom skolåren utan friktion, utan att vara någons måltavla. Men medan David hängde med idrottskillarna var Jonna en av de konstnärliga. I skolans värld betydde det att befinna sig i två olika universum.

Skoltiden. Ett hav mellan då och nu. David hade varit en fotbollstalang, ganska snygg till och med, någon folk såg upp till. Men sedan kom korsbandsskadan, och med tiden övervikten, ledan och det allt högre hårfästet.

Med Jonna var det annorlunda. Det var som om hon bara hade rätat ut sig med åren, samlat sig, lagt sig tillrätta i tiden. Som om pondus och ungdomlighet bestämt sig för att samsas i hennes rörelser, som om hennes livslust bara hade växt med åldern.

Kanske var det just det som hade varit dragningskraften med Jonna, det som hade väckt något i honom.

En bitter längtan kanske, en fråga om han själv hade kunnat vara någon annan.

Men varje gång hon sa något om öppna gränser och att ingen är illegal så försvann skimret.

David höll sällan med om hennes åsikter. Därför såg han nogsamt till att prata om annat när de promenerade. Agilityn med hundarna, hans lärarjobb, hennes hästar.

David rycks ur sina tankar av ett högt skall. Toby har fått vittring på något.

”Kom hit Toby, vi ska gå tillbaka!”

På vägen hem passerar han Jonnas hus, ser att det lyser därinne. Först blir han iskall, sedan kommer han ihåg att Linn fortfarande bor kvar i huset. Det är också hon som bjudit in till Jonnas julfest i år, trots att Jonna inte finns längre.

Sist David hade blivit bjuden hade han bara gått dit för att han ville ha en kväll borta från sina barn och sin fru, för att fly till något annat, något utanför det invanda. Han hade haft med sig en kasse starköl och druckit upp dem med girigt svalg, som om han trott att han kunde hitta en annan version av sig själv i burkarnas botten. Redan under fördrinken hade orden börjat halka i munnen, och när en av hennes vänner hade frågat vad han skulle rösta på i valet hade han hållit ett osammanhängande brandtal om att det bara finns ett parti som satsar på skolan och unga, som vågar säga nej till snyltare utifrån. Stämningen hade blivit knastertorr efter det, och David hade smitit hem efter middagen. Sedan dess hade han inte träffat Jonnas vänner, bara skymtat dem på begravningen.

Men nu skulle det snart bli dags igen.

Kapitel 2 "Alice" i Skrivarlinjens kollektiva roman, idag av Rebecca Sand

Hon hade dragit efter andan när hon öppnade kuvertet, så det skulle bli av ändå. Hon undrade hur det skulle bli att vara i huset med allihopa igen, alla utom Jonna. Hon hann tänka att det kanske borde ha varit hon, Jonnas bästa vän ändå sen barnsben, som borde ha dragit ihop en julfest i Jonnas minne istället för Linn, en anonym inneboende hos Jonna. Alice hade egentligen tänkt ha en egen julfest hemma hos sig, men det gick väl inte längre då. Sen vaknade Egon och skrek och hon skyndade till hans rum. Egon stod upp i sin spjälsäng, högröd i ansiktet av skrikandet. Alice plockade upp honom och pussade honom på pannan, såja min skatt, mamma är här nu. Han hade fortfarande lite glitter i det glesa håret från gårdagens luciatåg på dagis. Alice hade suttit längst fram och inte kunnat hålla sig från att gråta när de små bebisarna jollrade till sankta lucia på piano. Hon tittade till på klockan, nu var det bråttom om hon skulle hinna både lämna Egon på dagis och komma i tid till jobbet.

På väg till jobbet hade hon bara Jonna i tankarna, precis som så många gånger de senaste månaderna efter hennes tragiska olycka. Jonna och Alice hade varit vänner sen de började på dagis, men de senaste åren hade de inte hörts så mycket även om Alice ändå kallade henne sin bästa vän. Jonna hade alltid varit mer populär genom hela skolan, alltid den med flest vänner och nya pojkvänner varje vecka. Alice däremot hade alltid varit den som var lite utanför, Jonna var hennes enda vän och killarna i klassen hade aldrig tittat två gånger på henne. Känslan av svartsjuka hade legat där och pyrt, Alice önskade inget mer än att få bara en bråkdel del av den uppmärksamheten Jonna fick. Efter gymnasiet hade Alice bestämt sig för att flytta till Stockholm. Där skulle hon få en nystart, inte bara vara Jonnas anonyma vän. Hon gjorde upp planer, sparade pengar, ringade in bostadsannonser och började söka jobb. Jonna däremot skulle bli kvar i Simrishamn, i hemlighet gladde sig Alice åt det. Hon skulle lyckas ta sig därifrån men inte Jonna. Men så fick Alice jobb på äldreboendet och fick en lägenhet inne i stan, hon tänkte att det bara var tillfälligt men så gick tiden och planerna om Stockholm rann ut i sanden. Länge tänkte hon att hon var på väg, pratade med familj och bekanta om att hon snart var på väg men till slut fick hon erkänna för sig själv att även hon skulle bli kvar i Simrishamn. Vid den tiden hade Jonna redan hunnit skaffa en perfekt pojkvän och ett stor fint hus. Hon verkade lycklig och än en gång hade det gått bättre för Jonna än för Alice som fortfarande bodde kvar i sin lilla lägenhet och hade ett jobb hon inte trivdes med. Alice kände sig ensam och vilse i Simrishamn, ofta kände hon att livet var hopplöst. Men så en dag, bara för något år sedan, hade hon träffat Magnus. Han kom från Malmö, hade bara varit i Simrishamn för ett möte med en kund. Magnus var lång, hade grånat tjockt hår och höga kindben. Alla tjejer på restaurangen hade vänt sig om när han kom in men det var Alice han hade kommit fram till. De hade fortsatt ses efter den där första kvällen, han kom ofta till Simrishamn och hon åkte till Malmö för att träffa honom. Några månader in i deras förhållande upptäckte Alice att hon var gravid. Hon blev överlycklig. Magnus som redan hade tre barn blev inte lika upprymd men var ändå glad att Alice var glad. Alice liv förändrades ju mer magen växte. Gamla bekanta började höra av sig och gratta och ville äta middag med henne och Magnus, hon blev inbjuden till fester och ingen pratade längre bara om Jonna, de ställde faktiskt frågor till Alice som om hon faktiskt var en egen person.

Men så hände det. Jonnas olycka. Och som i en handvändning låg allt fokus på Jonna igen. Bekanta hörde fortfarande av sig men nu ville de veta om Jonna igen, tänkte att Alice visste något då de varit så nära. Och samtalen på middagar handlade inte längre om Alice och bebisen, nu pratades det enbart om Jonna. Alice var självklart ledsen över att Jonna var död, det var ju ändå hennes bästa vän. Men någonstans djupt inne, på en väldigt hemlig plats, växte ändå känslan av ilskan mot Jonna. Var hon tvungen att gå och dö och få all uppmärksamhet igen när det äntligen gick bra för Alice?

Hon tänkte på alla förberedelser hon gjort inför sin egen julfest, inbjudningskorten låg färdigskrivna hemma och väntade på att postas. Kanske kände hon också lite dåligt samvete över att hon inte tänkt på att fira i Jonnas minne men mest var hon sur över att den inte skulle bli av. Det skulle ju inte se snyggt ut om hon hade en egen julfest istället för att gå på Linns. Hon såg inte fram emot festen, återigen skulle allt kretsa kring Jonna och Alice var trött på personerna som skulle komma. Till exempel Frida, deras gamla klasskamrat som aldrig fått ordning på sitt liv men som var en av de coolaste som Alice visste, eller Amanda, hennes snygga flickvän. Eller Tom som bara pratade om sig själv och sitt perfekta liv i Kristianstad. Alice hade inget gemensamt med någon av dem. Hon suckade när hon öppnade dörren till äldreboendet som hon fortfarande jobbade på. Det skulle bli en lång dag.

Kollektiv digital roman av Skrivarlinjen 2018/2019

I år presenterar Skrivarlinjen en kollektiv digital roman på bloggen. Tillsammans skriver årets deltagare en roman som utspelar sig i Simrishamn december 2018. Idag kan du läsa det första kapitlet som är skrivet av Oskar Kaarle. Det handlar om Linn som nu bor i Jonnas hus, Jonna har omkommit i en bilolycka och alltid varit den som samlat vännerna. Hur blir det nu, när Jonna inte finns längre?

Kapitel 1

Korten som hon skickat ut var specialbeställda. Motivet på framsidan var enkelt, men vackert. Det kallades för “Snöstorm”. En ensam figur i det vilda, framåtlutad mot den bitande, iskalla, vinden, snö upp till knäna. Fridfullt. På baksidan hade hon sedan skrivit, i tunna, mjuka bokstäver som hon hade övat på i flera dagar tills handlederna värkte. Först hade hon skrivit:

Varma hälsningar

Ni är inbjudna till årets julmiddag hos Jonna

21/12

Men hon hade upptäckt sitt misstag efter sju kort, och hade beställt nya. På dem hon skickat ut hade hon istället skrivit:

Välkomna till Julfest för Jonna

på samma plats som varje år

den 21/12

Varma hälsningar

från Linn

Hennes händer hade darrat när hon postat dem. Men svaren hade kommit, och det verkade som om det skulle bli ett julfirande i alla fall. Och Jonna, ja hon skulle väl vara med på ett eller annat vis, tänkte hon, ja det skulle hon, det sa Linn till spegelbilden hon knappt kände igen.

“Det klart du kommer också? Ja, självklart raringen.”

Spegeln står på sminkbordet i vad som var Linns sovrum när hon bodde med Jonna. Det finns inget smink på bordet, eller i lådorna. En ensam bordslampa kastar ett kargt ljus på hennes ansikte, får varje liten rynka att växa, det är stora fåror som formas i hennes panna.

“Självklart raringen,” säger spegelbilden.

På spegelramen är ett fotografi fasttejpat. Det är Jonna, och Linns ena arm. Jonna har håret uppsatt i en slarvig knut, en stickad kofta i rött och grönt med en ren på. Linns arm är gråklädd.

Hon sätter upp håret på samma sätt som bilden visar. Det tar henne tre försök innan hon är nöjd, och hon tar av sig Linns glasögon. Koftan kliar, men hon kan inte minnas att Jonna klagade, så hon gör inget heller. Jonnas skor är för stora för henne, så hon tar på sig två lager strumpor under raggsockorna för att inte halka runt i dem.

När hon går ut vinkar hon till Gunilla, som inte vinkar tillbaka. Jonnas röst säger henne att Gunilla inte såg henne. Linn tror att Gunilla inte tycker om henne. Linn tror att kanske det bara var Jonna som tyckte om henne alls.

Väskan hon bär över axeln studsar mot henne. Med jämna mellanrum stannar hon vid en lyktstolpe, eller en telefonstång, eller en busskur, och drar fram ett papper som hon tejpar fast med packtejp. På papprena är det en bild på en hund, och under står det: “HAR NI SETT LUCKY?” och hennes telefonnummer. Hon gör det här varje månad, för någon har fått för sig att det är roligt att rycka ner hennes affischer.

Linn går i Jonnas skor, och den stenfläckade snön knastrar under henne. Förutom en eller annan bil som kör förbi henne är det bara det ljudet som hörs. Knaster. Hon undrar om personen på julkortet också hörde knaster, eller om vinden överröstade det.

Träd och telefonstolpar ger vika för hus när hon närmar sig staden. Julbelysning hänger på varje dörr, i varje fönster, som hon passerar. Stjärnor är mest återkommande, men här och där ser hon en stjärna, eller ibland till och med en tomte eller en ren.

Kyrkan tornar upp sig längre fram. Hon drar sig till minnes något som hon— som Linn— har läst någon gång: att förr i tiden var det lag på att inga byggnader fick byggas högre än kyrkan. Hon tror inte att det är sant längre, men ingen har talat om det för Simrishamns kommunfullmäktige. Hon undviker så gott hon kan att hamna i skuggan av den när hon rör sig mot kyrkogården. Stenkyrkan är byggd i varierad färg, och hon tycker det ser ut som om kyrkan har tusentals ögon som stirrar på henne.

Hon knyter näven om och om igen i jackfickan när hon går i den krattade grusgången kantad av gravstenar med snöhattar. Trots kylan i luften fryser hon inte, utan svettas, men ändå drar hon ner mössan över öronen, och andas in i halsduken för att känna den varma luften i ansiktet.

Jonnas gravsten är vit.

Man märker nästan inte ens snön som vilar ovanpå den.

“Hej,” säger Linn till Jonna. “Jag tog inte—jag glömde köpa blommor.”

En skata hånskrattar från ett träd.

“Jag ringde honom,” fortsätter Linn, och hon går närmare gravstenen, och borstar bort snön från den. Hon är tyst, som om hon väntar på ett svar. Men hon vet att hon inte kommer få något. Hon är inte galen, hon vet att de döda inte kan prata.

Det är det som skiljer de döda från de levande.

“Jag vet vad du tycker,” säger hon till slut, lite högre än hon själv inser. “Jag bryr mig inte längre. Jag orkar inte bry mig. Är det så själviskt?”

Skatan kraxskrattar igen, och Linn kastar en ilsken blick på den. Den skrattar högre, så högt att hennes ansikte blir rött, och hon vänder ner blicken.

Hon stannar ett tag med Jonna, utan att säga mycket. Skatans skratt tynar ut, och det flyger över kyrktornet för att återvända senare när stämningen är lättare.

“Jag måste gå,” säger hon efter ett tag. “Jag hoppas att…” Orden finns inte där, det är som att gripa efter luft. Hon knyter händerna i jackfickan, en två tre gånger. Sen vänder hon sig om och går.

Hon hade ringt honom tidigare den dagen, men hon hade funderat på det en längre tid. Hur länge visste hon inte. Hur ofta hade Jonna haft samma tanke? Hade hon någonsin kommit så långt som att hon hade knappat in siffrorna i mobilen och svävat med fingret ovanför “ring”? Hade hon någonsin lagt på efter en ringning, eller kanske bara lyssnat på sin pappas röst när han svarade tills dess att han tröttnat och lagt på?

Linn vet inte svaret på dessa frågor, men anser sig vara den främsta auktoriteten.

Hon hade ringt tre gånger, två av dessa hade hon lagt på innan Lars svarat. Den tredje gången svarade han snabbt, och hon fann det omöjligt att lägga på.

Han hade frågat vem det var.

Inget svar först, orden tjocknade i halsen, blev till seg gröt som vägrade att röra på sig. Sen, till slut:

“Pappa?”

Då hade det varit tyst på andra änden.

“Jag menar, Lars? Det är j… Det är Linn. Jag kände Jonna.”

Samtalet hade gått bra efter det. Hon hade satt sig framför sminkbordet och kollat på den främmande spegelbilden som varken var henne eller Jonna utan för evigt var okänd och okännbar, och hon hade frågat om det gått bra.

“Ja självklart, raringen,” hade spegelbilden svarat, precis som Jonna skulle ha gjort. “Du var underbar. Precis rätt balans mellan allvar och lätthet, en tröst i svåra tider.” Och massa andra uttryck som Jonna kunde slänga sig med när man bett om henne åsikt.

Självklart raringen.

Hästarna gillar henne inte. Deras öron avslöjar det, det lärde Jonna henne. De ligger ner, pekar bakåt. Det är en subtil ledtråd, men inte den enda. Hovarna stampar i marken, de skakar på sig, som om hon bär loppor och de hoppas skaka av dem innan de får grepp på dem. Jonna brukade mata dem ur handen, men Linn vågar inte.

“Har du sett hur stora deras tänder är?” säger hon ofta till spegelbilden, som nickar. De är stora som marshmallows, och krossar allt som kommer mellan dem. Hon har drömt om att göra det så, göra som Jonna, och nästan alltid vaknar hon med bilder av krossade fingrar innanför ögonlocken.

Hon häller havret i en hink, och ställer hinken hos hästarna. Hon ser på medan hästarna äter, studerar dem. Sättet de rör sig på, senor och muskler som pulserar under skinnet. De mörka ögonen som aldrig helt sluts.

“Vad fan glor du på?” säger Linn, och för ett ögonblick är det som att hon andas för första gången sen Jonna dog. Något bubblar inom henne, kräver att få komma ut, slår och sparkar henne, skriker. “Horunge. Hästjävel. Fitta. Din… fula häst. Jag hoppas du halkar en dag och bryter benet, jag vill börja göra miniatyrmöbler och jag behöver lim. Hör du mig? Och hundjäveln också, hoppas den aldrig kommer hem.”

Den ena hästen tittar upp, glor på henne med tomma ögon som inte förstår. Hon ler.

“Jag ska gå hem och slå sönder en spegel, så ska jag skära halsen av er, förstår ni det? Jag har aldrig smakat hästblod men jag ser fram emot det.”

Stunden passerar. Solen försvinner bakom molnen. Det som bubblade upp försvinner, för svagt att fortsätta existera.

“Förlåt,” säger hon, och hon menar det, tror hon.

Hon lämnar hästarna ifred och går hem igen.

Något bränner i nacken som en laserstråle och Linn undrar om Gunilla hört henne, eller om hästarna rymt. Hon hör inga hovar som slår i marken, inga fotsteg som följer henne, men hon ökar takten, och när hon kommer in innanför dörren slänger hon igen den, låser den, och lutar sig mot den. Hennes mun är torr och hennes andedräkt luktar ägg, och hon skakar. Hon står kvar vid dörren i flera minuter.

På kvällen börjar hon planera inför middagen på riktigt. Hon sitter på golvet i vardagsrummet, tv:n är på och visar gamla avsnitt av Friends. Ross och Rachel tar en paus. Chandler kan inte vara mer sarkastisk. Den fula, nakna killen är ful, och naken.

Hon har dragit fram en av Jonnas kokböcker, och går efter hundöronen i hörnen. När hon hittar ett recept hon gillar skriver hon ner det i en anteckningsbok. Sedan river hon ut sidan ur boken, och knycklar ihop den och slänger på golvet. Vid 22 har hon listat tretton recept. Glaserad skinka, egen färskost, knäckebröd, inlagd sill, och mycket mer. Allting man kan tänkas vilja ha på en julmiddag. Hon skriver ner de olika ingredienser som hon behöver, och gör en inköpslista, och bestämmer sig för att handla flera gånger istället för en stor shoppingtur. Innan hon lägger sig sätter hon sig vid sminkbordet, och antecknar vilka datum hon ska julhandla. Snart inser hon att hon kommer behöva handla eller förbereda mat alla dagar för att bli klar i tid.

Hon tittar upp i spegeln.

“Det är så mycket jobb,” säger hon, och hon låter trött.

“Självklart är det mycket jobb, raringen. Men det är väl värt det?” säger hennes spegelbild.

Hon ställer ingen motfråga, argumenterar inte för sin sak, utan litar på nästan-Jonnas ord. Självklart måste det vara värt det.

Självklart.