Solen visar sig bara en liten stund på dagen men jag missar den mestadels eftersom jag sitter innanför skolans tjocka väggar. Snön har lagt sig som stora bomullstussar över asfalten och går man för snabbt över vägen kan man lätt halka. När jag går längs den långa snötäckta grusvägen har klockan hunnit bli sjutton. Efter skolan slängde jag i mig gårdagens rester fastän mamma och pappa avskyr när vi inte äter middag ihop. De verkar inte förstå att jag hellre hänger i stallet än hemma.
När jag sadlat Nilla leder jag henne ut ur stallet och så fort jag kommer upp och sätter mig känns allt mycket bättre. Vi skrittar förbi Jonnas hus och tar vänster in på den mörka skogsvägen. Jonna och jag brukade rida tillsammans någon kväll i veckan, helst på somrarna när solen slutat stå hög på himlen och luften istället var behagligt ljummen. Jonna red nästan alltid barbacka när vi tog våra turer, hon ville vara närmare hästen sa hon. Tyglarna vilar mellan mina fingrar och Nilla är alldeles varm. Jag andas allt djupare när jag tänker på Jonna, känner hur tårarna försiktigt ramlar ner för mina kinder. Som små vattenpärlor som närsomhelst kan frysa till is.
Tänk om jag också skulle dö sådär plötsligt. Det är förstås ingen dans på rosor att vara sjuk en längre period men jag får känslan av att en åtminstone får chans att förbereda sig. Säga hejdå till människor, berätta hur mycket folk betytt för en. Jonna fick inte säga något alls och hon var en sån som hade velat dra igång värsta hejdå-festen. Hon hade ifrågasatt alla som tackade nej till bubbel eller bullar och sagt “Hallå lägg av, tänk på att jag snart ska dö”. När det började pratas om Jonna i skolan sa min klassföreståndare David att döden är en del av livet. Han kände sig nöjd över repliken, det gick att ta på stoltheten som klättrade upp från mungipan och la sig i hans blick.
Det märkligaste är nog inte att Jonna bara försvann utan att Linn tagit över som att inget hade hänt. Ibland på väg till skolan ser jag hur hon går till brevlådan iklädd Jonnas mjukiskläder och tofflor. För att inte tala om julfirandet hon bjudit in till. Förstår hon inte att det kommer att bli dålig stämning? Folk kommer att bli ledsna, ännu värre arga. Vi var den konstigaste kombinationen människor men det funkade för att Jonna var där. Hon var limmet som förde alla samman. Men nu när hon är borta? Jag leder in Nilla i boxen, sadlar av och börjar snart att borsta hennes päls.
“Livet är en lustig lek” säger jag till Nilla som med sina stora fina ögon ser på mig som ingen annan. Ibland när jag kommer till stallet står Linn här och försöker sig på att vara lika mycket av en djurvän som Jonna var. Hon svär åt hästarna och ber sen om ursäkt. Helst av allt skulle jag vilja kasta ut henne ur stallet,hästarna blir ju obekväma av henne. Dessutom är hon alldeles för ivrig, den gälla rösten som kastas mellan stallväggarna kan skrämma bort varenda liten mus i sikte.
Jag byter foder och borstar både Nilla, Bosse och Lukas. Plötsligt öppnas den stora dörren och in kommer Gunilla. Gunilla har blivit som en extramamma för mig, det har liksom varit oundvikligt att inte prata med henne om sånt som jag inte pratar med någon annan om. Dessutom gör hon ju det möjligt för mig att vara med hästarna och då blir tacksamheten större än allt annat. När jag för tre år sen fick veta att jag är adopterad blev Gunilla min största trygghet. Det kändes som att hela världen hade ljugit för mig, alla utom hon.
“Gick det bra idag?” frågar hon med sitt vänliga leende på ansiktet. “Jodå” säger jag och nickar mot Nilla “vänstra bakbenet börjar återhämta sig så det går bara bättre och bättre”. Gunilla går in i Nillas box, lägger sin kind mot Nillas hals och andas in doften av henne. “Hur är det med dig då gumman?” frågar Gunilla och jag hatälskar frågan för jag uppskattar att hon bryr sig men vet aldrig vad jag ska svara.
“Det rullar på” säger jag och gör en liten fläta i Lukas man “jag mockade alla boxar idag igen”. Gunilla ger ifrån sig en högljudd suck. “Den där Linn går visst inte att lita på” säger hon och fastän jag inte vill vara taskig känner jag hur en tillfredsställande känsla sprider sig i kroppen när hon säger det. “Nä hon är ju inte som Jonna” säger jag och sträcker mig efter en morot i en av hinkarna. Gunilla tittar först på Nilla och sen på mig “Ingen är som Jonna”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar