Den lilla staden börjar fyllas med folk. Två gånger om året kommer de. På sommaren åker de från storstäderna för att bo i sina små torp här i den lilla hamnstaden och nu på julen kommer de för att knyta an med sina rötter. De små butikerna fylls av julklappsshoppare och på pizzerian går ugnarna varma. Det här är en stad som sover och vaknar till liv två gånger om året som så många andra städer i vårt avlånga land. Folk vill bara veta av dem när det är fint och pittoreskt. Inte när det är grått och tomt som det är större delar av året. Nu lyser juleljusen över hela gågatan i sprakande färger och i nästan varje fönster står adventsljusstakar och stjärnor som lyser.
Jag tycker också om den här tiden på året. I vanliga fall. Men i år kan inte ens alla världens julskinkor göra mig glad. Jag har förlorat de som betyder mest för mig. Min älskade bror Gus och min kära matte Jonna dog i en bilolycka i början av året. Det här är den första julen som jag firar ensam. Helt ensam är jag kanske inte för jag har flera vänner här i stan men jag har inget ställe som jag kan kalla hem längre. Det var tänkt att jag skulle bo med Linn, Jonnas rumskompis Linn som bestämde sig för att bo kvar i Jonnas hus ett tag efter begravningen. Den tiden har blivit en lång tid. Jag försökte verkligen ge Linn en chans, det gjorde jag men jag tycker verkligen inte om henne. Hon brydde sig inte om mig heller. Jag var i sorg och hon rörde mig inte ens. Inte en enda klapp eller puss eller godis gav hon mig. När hon väl försökte klappa mig tog hon upp mig i famnen och kramade mig så hårt att jag nästan kvävdes. När Jonna levde fick vi följa med henne överallt. Ut på ridtur, till affären, ner till havet. Vi behövde nästan aldrig vara ensamma. När jag bodde med Linn fick jag vara ensam i huset i timmar och sedan släppte hon bara ut mig i trädgården för att jag skulle göra mina behov. Ni förstår, det fungerade inte. En morgon fick jag verkligen nog. Jag trodde att det var Jonna som kom ner för trapporna. Det såg precis ut som Jonna i sin röda tröja som hon stickat själv och de gamla långkalsongerna som hon alltid gick runt i hemma och på fötterna hade hon sina ulltofflor. Håret var också i samma färg som Jonnas. Mörkbrunt, inte råttfärgat som Linns. Sen fick jag se ögonen. Linns blåa pliriga ögon.
- Godmorgon lilla sockertuss! säger hon med en tillgjord röst. Ingen kallar mig för sockertuss förutom Jonna! Hon är galen den här kärringen. Jag bestämde mig för att flytta ut på gatan igen. Jag är ursprungligen från gatorna i Galway på Irland så livet i en svensk småstad klarar jag galant.
Gunilla erbjöd mig boende hos henne men det skulle inte gå. Det är för nära Linn och jag vill se henne så lite som möjligt. Det gällde att hitta något annat. Alla i Simrishamn känner till mig på grund av Jonna och vet om min situation så det har inte varit några problem med att få tag i mat och husrum. Någon dag sover jag i en persons skjul en annan dag på någons soffa. Från pizzerian och krogen kan jag få lite rester att äta. Jag försöker att leva så gott jag kan men den jävla Linn försöker att förstöra för mig gång på gång. Nu har hon satt upp lappar över hela bygden med en bild på mitt ansikte. Jag måste försöka hålla mig undan från de stora gatorna så ingen säsongsgäst får syn på mig och försöker ta mig tillbaka till Linn och hennes helveteshänder.
- Men vad i självaste! ropar jag. Människorna förstår inte mitt språk så jag försöker krångla mig ur det hårda greppet. Jag ser inte vem det är som håller i mig men jag får något tyg kastat över mig och personen som håller fast mig hoppar in i en bil. Helvete nu är det någon som har fångat mig för att ta mig till Linn. Det är ingen idé att streta emot.
Bilen stannar och nu tar personen av skynket från min kropp och jag tittar upp på Frida. Va fasen inte behövde hon lägga ett skynke över mig. Det var väl väldigt onödigt men hon har alltid varit hundrädd så jag förstår henne. Jag skäller och hon hoppar säkert två meter och lossar sina händer om mig. Hon som sitter vid ratten är någon jag inte känner igen. En bekant till Frida. Hon ler varmt mot mig och tar min tass och skakar den. Men varför är Frida här? Hon har bara satt sin fot här en gång om året och det var när Jonna hade sin julfest. Annars satte hon knappt sin fot här. Jag trodde att hon hade lämnat Simrishamn för gott. Jag tittar upp genom framrutan och ser att vi står parkerade framför Jonnas hus. Vafan då. Har kärringen fixat ihop något? Aja det här måste man se. Jag följer med Frida och den andra tjejen som jag får reda på heter Amanda. De kysser varandra snabbt innan de ringer på dörrklockan. Frida ser riktigt nervös ut. Jonna öppnar dörren, eller jag tror att det är Jonna för en sekund. Likheten är slående. Hon har till och med på sig förklädet som Gunilla har sytt till Jonna. Jag hinner inte tänka utan mina instinkter tar över och jag hoppar fram och biter Jonna wannabeen i smalbenet. Mina tänder gräver sig djupare in i hennes kött än vad jag menade. Ett hemskt vrål bryter ut.
- HUNDJÄVEL!!! Jag släpper benet och hon faller ner på hallgolvet. Blodet pulserar från hennes ben. Jag springer därifrån och lämnar röda tassavtryck i snön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar