”Tom lilla gubben, vill du ha lite te? Julteet som du gillar, det med kanel.”
Hennes röst tar sig in genom springan vid dörren och vidare till hans säng, den smala gamla pojksängen med samma nerlegade madrass, den som han sovit på fram tills han var nitton och flyttade in i lägenheten i Kristianstad. Han mumlar ”Nej tack, inte nu” och höjer volymen på avslappningsmusiken som kommer från högtalaren på nattygsbordet. Han lägger sig till rätta på rygg och slätar ut varenda ansiktsmuskel, från örat till käken till ögonbrynen. Ansiktsmasken är fortfarande fuktig och stelnar inom femton minuter.
En knapp knackning hörs innan dörren rycks upp och varmt ljus sipprar in i rummet.
”Te, älskling?”
”Mamma! Ser du inte att jag är upptagen? Masken ska vara på i trettio minuter under avslappning för bästa effekt och då kan jag inte dricka te. Vill du att jag ska få samma rynkor som pappa? Så nej tack till te.”
Toms mamma ler, ursäktar sig och backar ut ur rummet och Tom försöker återgå till sin hudvårdsritual. Han måste skjuta undan omgivningen och rikta energin inåt, hjälpa huden på traven, precis som hans egen slogan till företaget han jobbar för: ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth. Your face, your energy, your youth.” Masken börjar sätta sig, men Tom har svårt att fokusera. Hans energi rör sig utanför ansiktet och är svår att fånga in. Han tar sin mobil från nattygsbordet, pausar musiken och går in på Instagram. Han skriver ”Erik” i sökrutan. Ingen ny bild idag men han kan lika gärna titta igenom hans flöde när han ändå håller på. Tom har memorerat ordningen på bilderna och vet vilka personer som brukar kommentera. Själv har han inte vågat göra det än utan vill vänta tills de ses igen. Då ska han berätta hur mycket han gillade selfien i den militärgröna skjortan, hur Eriks biceps framhävdes på ett väldigt diskret men sexigt sätt och hur hans smala kedja fick hans hals att se muskulös men samtidigt ömtålig ut. Han går in på eventet för julfesten på Facebook. Erik kommer. Han klickar sig vidare in på hans profil. Kollar gamla bilder. Erik blir ju bara snyggare och snyggare med åren. På några av bilderna är han tillsammans med Jonna. En känsla av skuld kryper igenom Tom, eller är det bara känslan av masken som börjar stelna och marmorera hans ansikte?
Varför skulle han skuldbeläggas för att han blivit något förtjust i Jonnas ex? Hans gamla vän skulle nog förstå, hon hade ju alltid varit så godhjärtad och förlåtande. Dessutom träffade han Erik först efter Jonna hade dött. Och då hade de inte varit ihop på flera år. När han tänker på begravningen blir han varm och pirrig i kroppen. Erik i mörk kostym, allvarlig men ändå charmig. Lite skäggstubb. Muskulösa armar som ville frigöras från kavajens trånga fängelse. Den något genomskinliga skjortan som avslöjade två små, mörka bröstvårtor. Hans graciösa rörelser då han la en ros på kistan. Toms ansikte hettar till. Värme och hårdhet sprider sig. Det känns stramt och följsamt på samma gång. Så där ja. Alla porer öppnas upp och är överkänsliga. Energin har frigjorts och kapslats in. Han går till badrummet och det grumligt vita blandas med vatten och sköljs ner i handfatet.
Han snörar på sig löparskorna och joggar ner för föräldrarnas uppfart. Det är så mörkt här ute på landet, i Kristianstad har han vant sig vid gatlyktornas trygga sken. Hans mamma insisterade på att han skulle använda pannlampan när han joggade på de vintriga landsvägarna men Tom vill inte synas med den. Han har kämpat för länge med sitt utseende för att förlöjligas med en ful lampa mitt i pannan. Dessutom vill han inte att någon av Simrishamn-lantisarna ska se honom mer än nödvändigt. Han måste upprätthålla sitt rykte som lyckad storstadsbo. Så här länge har han inte varit hemma på flera år. Men nu har han tagit ledigt i tre veckor. Hans kondition har redan förbättrats efter alla joggingturer och han kommer vara i fin form till julfesten. Med hjälp av hudvårdsprodukterna från jobbet kommer ingen kunna tro att han fyller trettio nästa år. Hoppas Erik gillar yngre killar. Yngre, snygga killar med fin hy och långa muskler. Det borde han. Tom gör ju allt för hans skull.
Han joggar förbi Jonnas hus för femte gången på några dagar. Han ser Linns bil vid uppfarten och ökar på steget. Han vill inte bli indragen i några märkliga förberedelser. När han såg henne ute i trädgården häromdagen trodde han för ett ögonblick att det var Jonna. Han var redo med ett försvarstal om varför han hade rätt att vara kär i Erik. Men sen kom han på att Jonna inte kunde höra det.
Hans allt längre och längre joggingtur tar honom vidare in mot stan, förbi alla lägenhetshus, pyntade gator och julöppna affärer. Han svischar förbi ett skyltfönster, sneglar på sin spegelbild. Fan vad snygg. Det bränner i hans lungor, men vill man vara fin får man lida pin. Löparmuskler är de vackraste musklerna. Han har aldrig gillat för muskulösa män, såna som blir kantiga och bulkiga och har grova tjurnackar. Män som löper däremot, han vill vara en av dem. Idag ligger han trettio sekunder före sitt personbästa och det kan bli bättre än så. Han stäcker ut steget och fortsätter förbi centrum, styr vägen mot ett särskilt bostadsområde. När han närmar sig de tegelklädda lägenhetshusen sänker han farten något så att han enklare ska kunna fokusera. Hans ögon rör sig upp mot våning fyra, fönster sex och sju i hus sjutton. Ett varmt sken avslöjar en mörk silhuett i köket. Tom stannar upp. Det ryker om hans utandning, all värme från bröstet, halsen och ansiktet blandas med den kyliga decemberluften. Han lutar sig framåt med händerna på knäna, försöker få ner pulsen. Blickar upp igen. Det rör sig i köket, fram och tillbaka vid bänken. Han ser bara ryggen, kan föreställa sig hur t-shirten faller längs skulderbladen, kanske är ett förkläde knytet i midjan och vilar på höfterna.
Tom andas in och blundar, samlar ihop all energi. ”Bring the energy to your face – be invincible with a long lasting youth.” Han rätar på sig, sträcker armarna bakom ryggen, framför bröstet, ut mot sidorna och över huvudet. Sätter händerna på höfterna och rullar fem varv till höger och fem varv till vänster. Joggar på stället. Hoppar jämfota fem gånger, försöker dra upp knäna ända till hakan. Ger ifrån sig ett sportigt, taggande läte. Det lät inte lika krigsredo som han hade tänkt sig. Testar igen, mer från halsen den här gången. Tänker på Seven Nation Army, Rocky och den isländska vulkanen. Så där ja. Han skakar lite på benen och går mot port 17B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar